En solstråle smeker mig över kinden och halvslumrande drar
jag handen över ansiktet för att peta bort den. Genom springan i fönstret hör
jag fåglarna kvittra. Jag sträcker på mig och vänder mig mot dig. Burrar in mig
mot din armhåla och lägger armen över ditt bröst. Du vrider lite på dig och mumlar
något osammanhängande. Genom huden hör jag ditt hjärtas lugna, fasta slag. Precis
nu kan tiden gärna få stanna.
torsdag 15 maj 2014
tisdag 13 maj 2014
Luden
Solen stod lågt över tallarna när hon skyndade hem på den
asfalterade gångvägen. Återigen hade hon
glömt bort tiden där inne i labbet. Hjärnan hade arbetat på högtryck under
eftermiddagen och hela tiden uppenbarade sig nya möjligheter som måste testas
för att sedan förkastas. När hon väl kastade en blick upp på det stora runda uret
ovanför dörren var arbetsdagen slut sedan länge och labbet tomt.
Efter att ha rengjort och desinficerat alla verktyg och ytor
hade hon tagit sin kofta, hängt väskan över axeln, slagit på larmet och lämnat
byggnaden. Sommarkvällen klamrade sig fast vid dagens värme och skänkte
fortfarande en behaglig temperatur. Hon hade egentligen inte bråttom, men gick
ändå raskt, driven av en plötslig önskan av att redan vara hemma.
Radhuslängan såg underligt övergiven ut. Många familjer hade
rest på semester, men nog brukade det alltid vara någon som stod i trädgården
och ropade något klämkäckt när hon kom hem. Inte idag. Hon satte nyckeln i
låset och klev in. Den mörka hallen kändes sval. Hon slängde väskan på golvet
och klev in i köket. Rastlöst slet hon upp kylskåpsdörren och tittade in.
Mjölk, smör, ost, skinka. Ägg och grönsaker. Hon flyttade runt allting för att
komma åt den lilla plastlådan längst in. Den borde snart vara klar. Hon fick
tag i lådan och ställde den på diskbänken. Jodå, ett hårigt lager täckte nu
stora delar av innehållet. Nu var det inte lång tid kvar. I övermorgon. Då
skulle det vara dags.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)