Övning 364 - Året som gått

Decembersolen nådde knappt över hustaket, men några otämjda strålar lyckades ändå snudda vid hennes kinder där hon satt på den gamla bänken och vände ansiktet mot himlen. Några få minusgrader gjorde att det knäppte i grenarna och i det gamla huset. Ett tunt snötäcke gav hela bilden ett overkligt, nästan magiskt intryck.

Anna tog ett klunk ur tekoppen och andades djupt. Hon kände sig nöjd, ja rent av lycklig. Aldrig hade hon väl trott för ett år sedan att hon idag skulle sitta i den här vackra bygden, i ett hus som hon faktiskt ägde och känna sig så tillfreds. För precis ett år sedan hade hon varit mitt uppe i förberedelserna för nyårsfesten. Hon lagade mat, dukade och planerade. Det var viktigt att allt blev rätt. Svårast var att veta vilken klänning hon skulle välja. Om han inte gillade den skulle kvällen vara förstörd. Länge hade hon funderat på att faktiskt fråga honom vilken klänning hon skulle ta, men inom sig visste hon ju att det också skulle bli helt fel. Utåt sett var Ulf den perfekte mannen. Han respekterade henne och var stolt över henne. Uppmuntrade henne att fatta egna beslut. Alla hennes väninnor började spinna av välbehag när han var i närheten. Men ingen av dem visste att han var någon helt annan när de var ensamma. En tyrann som långsamt och målmedvetet demonterade hela hennes person. Av all driv, entusiasm och glädje hon hade haft fanns inget kvar. I botten av hennes tomma själ låg en klump av rädsla som fick henne att maniskt planera vidare för den perfekta nyårsfesten.

På något sätt hade hon för ett år sedan fortfarande haft en naiv dröm om att allt fortfarande kunde bli bra. Att Ulf trots allt skulle visa sig vara den där mannen som hon blivit förälskad i och att de skulle kunna utvecklas tillsammans. Den drömmen fick ett abrupt slut för ett år sedan. Festen hade varit en katastrof från början till slut och Anna hade legat sönderslagen på sjukhus i veckor efteråt.

Men katastrofen hade också varit början till något nytt. Ur askan reste sig en ny Anna. En Anna som inte bara ifrågasatte sin relation utan hela sin livsstil. Det hade inte varit enkelt, men på ett år hade hon bytt yrke, bostadsort, umgängeskrets, ja faktiskt hela sin identitet. Och hon hade gjort nya, medvetna val och inte fastnat i gamla hjulspår. Det hade varit ett jobbigt år, men hon var nöjd med vart det hade tagit henne. Under det kommande året skulle hon bara njuta av sitt nya liv.

Anna reste sig från bänken och gick in.

Övning 363 - Den som bestämmer

Två minuter. Två minuter som kändes som två långa timmar. Sekundvisarna segade sig långsamt fram över urtavlan och hon bet sig i läppen. Inne i sovrummet låg Anders fortfarande och sov. Hon kastade en blick på honom genom badrumsdörren och såg hans rufsiga hår och hörde de djupa andetagen. Hon kände värmen som spred sig i kroppen redan första gången hon såg honom le. Hon hade vetat direkt att det var han. Vännerna hade höjt på ögonbrynen när de flyttade ihop efter bara någon månad, men vad brydde de sig om det? De älskade varandra och kärleken övervinner allt, tänkte hon och insåg att det fortfarande var fyrtio sekunder kvar.

Övning 362 - Att behöva

Oktobermorgonen var kylig. Himlen var grå och det blåste snålt. Han klev ut på verandan och drog ner luften djupt i lungorna. De gamla trätofflorna stod vid trappan och han lät fötterna glida ner i dem medan han knöt morgonrocken hårdare kring sig. Stigen vindlade öde ner mot sjön. Sommargästerna hade sedan länge rest hem till sina inrutade liv. Jobba, hämta, lämna, handla och så vidare i all oändlighet. Själv hade han blivit kvar. Han hade aldrig ens resonerat med sig själv om vilka möjligheter han hade. Han bara fortsatte varje morgon att gå ner till havet. Sedan några timmar i huset, en långpromenad, en enkel middag och en god bok. Det vare väl också ett inrutat liv. Det var det enda han kunde göra. Allt som han kunde göra per automatik var en välsignelse. Sedan den där varma sommardagen för några månader sedan var detta allt han kunde göra.

Han kom ner till klipporna och hörde vågornas taktfasta slag. Vattnet var djupt och svart. Han tittade sig omkring och kände en oväntad lättnad. Luften var klar och han fick nästan känslan av att han kunde lyfta. Det fanns inget som höll honom kvar här och hade han bara kunnat hade han lyft sina armar och låtit sig bäras iväg på vinden. Istället släppte han morgonrocken på marken. Han tog ett djup andetag och dök utan tvekan ner i det svarta vattnet. Kylan riste genom hans kropp, men han fortsatte neråt med starka armtag. Han öppnade ögonen, men vattnet var mörkt och han kunde knappt se någonting. Han kände lungorna tryckas ihop och en oemotståndlig impuls att andas luft. ”Inte nu”, tänkte han och simmade ytterligare några tag neråt. Nu började det spränga i öronen och han kände tinningarna dunka. Upp, upp, upp ville kroppen. Ner, ner, ner ville han. Nu nådde han bottnen och han kände fingrarna glida ner i den dyiga sanden. Det var här nere dykarna hade funnit henne. Han rev tag i en slingrig växt för att hålla sig kvar, men nu var luften nästan slut och han kämpade mot sig själv. Kämpade mot en kropp som ville upp. Mot lungorna som ville dra in kall frisk luft. Mot hjärtat som ville fortsätta pumpa blodet runt i hans kropp. Yrseln fick honom att tappa taget och utan en tanke i hjärnan tog han ett par kraftiga bensparkar som fick honom att skjuta uppåt som en pil. Han tog hjälp av armarna och när han kände att lungorna inte klarade en millisekund längre kunde han se den ljusa ytan ovanför sig. Han öppnade munnen innan han klöv vattenytan och frustade och spottade. Gång på gång drog han djupa andetag medan han kände hur hjärtslagen lugnade sig. Han simmade några tag bort till klippkanten och hävde sig upp. Han ruskade på sig och tog upp morgonrocken. För en sekund tittade han ut över horisonten, sedan vände han sig och gick snabbt upp till huset. Det var dags att packa.