Decembersolen nådde knappt över hustaket, men några otämjda strålar lyckades ändå snudda vid hennes kinder där hon satt på den gamla bänken och vände ansiktet mot himlen. Några få minusgrader gjorde att det knäppte i grenarna och i det gamla huset. Ett tunt snötäcke gav hela bilden ett overkligt, nästan magiskt intryck.
Anna tog ett klunk ur tekoppen och andades djupt. Hon kände sig nöjd, ja rent av lycklig. Aldrig hade hon väl trott för ett år sedan att hon idag skulle sitta i den här vackra bygden, i ett hus som hon faktiskt ägde och känna sig så tillfreds. För precis ett år sedan hade hon varit mitt uppe i förberedelserna för nyårsfesten. Hon lagade mat, dukade och planerade. Det var viktigt att allt blev rätt. Svårast var att veta vilken klänning hon skulle välja. Om han inte gillade den skulle kvällen vara förstörd. Länge hade hon funderat på att faktiskt fråga honom vilken klänning hon skulle ta, men inom sig visste hon ju att det också skulle bli helt fel. Utåt sett var Ulf den perfekte mannen. Han respekterade henne och var stolt över henne. Uppmuntrade henne att fatta egna beslut. Alla hennes väninnor började spinna av välbehag när han var i närheten. Men ingen av dem visste att han var någon helt annan när de var ensamma. En tyrann som långsamt och målmedvetet demonterade hela hennes person. Av all driv, entusiasm och glädje hon hade haft fanns inget kvar. I botten av hennes tomma själ låg en klump av rädsla som fick henne att maniskt planera vidare för den perfekta nyårsfesten.
På något sätt hade hon för ett år sedan fortfarande haft en naiv dröm om att allt fortfarande kunde bli bra. Att Ulf trots allt skulle visa sig vara den där mannen som hon blivit förälskad i och att de skulle kunna utvecklas tillsammans. Den drömmen fick ett abrupt slut för ett år sedan. Festen hade varit en katastrof från början till slut och Anna hade legat sönderslagen på sjukhus i veckor efteråt.
Men katastrofen hade också varit början till något nytt. Ur askan reste sig en ny Anna. En Anna som inte bara ifrågasatte sin relation utan hela sin livsstil. Det hade inte varit enkelt, men på ett år hade hon bytt yrke, bostadsort, umgängeskrets, ja faktiskt hela sin identitet. Och hon hade gjort nya, medvetna val och inte fastnat i gamla hjulspår. Det hade varit ett jobbigt år, men hon var nöjd med vart det hade tagit henne. Under det kommande året skulle hon bara njuta av sitt nya liv.
Anna reste sig från bänken och gick in.
onsdag 30 december 2009
tisdag 29 december 2009
Övning 363 - Den som bestämmer
Två minuter. Två minuter som kändes som två långa timmar. Sekundvisarna segade sig långsamt fram över urtavlan och hon bet sig i läppen. Inne i sovrummet låg Anders fortfarande och sov. Hon kastade en blick på honom genom badrumsdörren och såg hans rufsiga hår och hörde de djupa andetagen. Hon kände värmen som spred sig i kroppen redan första gången hon såg honom le. Hon hade vetat direkt att det var han. Vännerna hade höjt på ögonbrynen när de flyttade ihop efter bara någon månad, men vad brydde de sig om det? De älskade varandra och kärleken övervinner allt, tänkte hon och insåg att det fortfarande var fyrtio sekunder kvar.
måndag 28 december 2009
Övning 362 - Att behöva
Oktobermorgonen var kylig. Himlen var grå och det blåste snålt. Han klev ut på verandan och drog ner luften djupt i lungorna. De gamla trätofflorna stod vid trappan och han lät fötterna glida ner i dem medan han knöt morgonrocken hårdare kring sig. Stigen vindlade öde ner mot sjön. Sommargästerna hade sedan länge rest hem till sina inrutade liv. Jobba, hämta, lämna, handla och så vidare i all oändlighet. Själv hade han blivit kvar. Han hade aldrig ens resonerat med sig själv om vilka möjligheter han hade. Han bara fortsatte varje morgon att gå ner till havet. Sedan några timmar i huset, en långpromenad, en enkel middag och en god bok. Det vare väl också ett inrutat liv. Det var det enda han kunde göra. Allt som han kunde göra per automatik var en välsignelse. Sedan den där varma sommardagen för några månader sedan var detta allt han kunde göra.
Han kom ner till klipporna och hörde vågornas taktfasta slag. Vattnet var djupt och svart. Han tittade sig omkring och kände en oväntad lättnad. Luften var klar och han fick nästan känslan av att han kunde lyfta. Det fanns inget som höll honom kvar här och hade han bara kunnat hade han lyft sina armar och låtit sig bäras iväg på vinden. Istället släppte han morgonrocken på marken. Han tog ett djup andetag och dök utan tvekan ner i det svarta vattnet. Kylan riste genom hans kropp, men han fortsatte neråt med starka armtag. Han öppnade ögonen, men vattnet var mörkt och han kunde knappt se någonting. Han kände lungorna tryckas ihop och en oemotståndlig impuls att andas luft. ”Inte nu”, tänkte han och simmade ytterligare några tag neråt. Nu började det spränga i öronen och han kände tinningarna dunka. Upp, upp, upp ville kroppen. Ner, ner, ner ville han. Nu nådde han bottnen och han kände fingrarna glida ner i den dyiga sanden. Det var här nere dykarna hade funnit henne. Han rev tag i en slingrig växt för att hålla sig kvar, men nu var luften nästan slut och han kämpade mot sig själv. Kämpade mot en kropp som ville upp. Mot lungorna som ville dra in kall frisk luft. Mot hjärtat som ville fortsätta pumpa blodet runt i hans kropp. Yrseln fick honom att tappa taget och utan en tanke i hjärnan tog han ett par kraftiga bensparkar som fick honom att skjuta uppåt som en pil. Han tog hjälp av armarna och när han kände att lungorna inte klarade en millisekund längre kunde han se den ljusa ytan ovanför sig. Han öppnade munnen innan han klöv vattenytan och frustade och spottade. Gång på gång drog han djupa andetag medan han kände hur hjärtslagen lugnade sig. Han simmade några tag bort till klippkanten och hävde sig upp. Han ruskade på sig och tog upp morgonrocken. För en sekund tittade han ut över horisonten, sedan vände han sig och gick snabbt upp till huset. Det var dags att packa.
Han kom ner till klipporna och hörde vågornas taktfasta slag. Vattnet var djupt och svart. Han tittade sig omkring och kände en oväntad lättnad. Luften var klar och han fick nästan känslan av att han kunde lyfta. Det fanns inget som höll honom kvar här och hade han bara kunnat hade han lyft sina armar och låtit sig bäras iväg på vinden. Istället släppte han morgonrocken på marken. Han tog ett djup andetag och dök utan tvekan ner i det svarta vattnet. Kylan riste genom hans kropp, men han fortsatte neråt med starka armtag. Han öppnade ögonen, men vattnet var mörkt och han kunde knappt se någonting. Han kände lungorna tryckas ihop och en oemotståndlig impuls att andas luft. ”Inte nu”, tänkte han och simmade ytterligare några tag neråt. Nu började det spränga i öronen och han kände tinningarna dunka. Upp, upp, upp ville kroppen. Ner, ner, ner ville han. Nu nådde han bottnen och han kände fingrarna glida ner i den dyiga sanden. Det var här nere dykarna hade funnit henne. Han rev tag i en slingrig växt för att hålla sig kvar, men nu var luften nästan slut och han kämpade mot sig själv. Kämpade mot en kropp som ville upp. Mot lungorna som ville dra in kall frisk luft. Mot hjärtat som ville fortsätta pumpa blodet runt i hans kropp. Yrseln fick honom att tappa taget och utan en tanke i hjärnan tog han ett par kraftiga bensparkar som fick honom att skjuta uppåt som en pil. Han tog hjälp av armarna och när han kände att lungorna inte klarade en millisekund längre kunde han se den ljusa ytan ovanför sig. Han öppnade munnen innan han klöv vattenytan och frustade och spottade. Gång på gång drog han djupa andetag medan han kände hur hjärtslagen lugnade sig. Han simmade några tag bort till klippkanten och hävde sig upp. Han ruskade på sig och tog upp morgonrocken. För en sekund tittade han ut över horisonten, sedan vände han sig och gick snabbt upp till huset. Det var dags att packa.
fredag 27 november 2009
Övning 331 - Avbrott i vardagsbestyren
Klockan ringer, det är dags att gå upp. Jag lägger kudden över örat och försöker in i det längsta vara kvar i den varma sköna sömnen. Signalen är obeveklig och det är bara att slänga benen över sängkanten och gnugga sömnen ut ögonen. Brrr! Det är kallt och jag sveper morgonrocken kring mig. Jag stänger av signalen och går mekaniskt ut i köket där jag sätter på kaffe. Autopiloten är på och kroppen sköter rörelserna perfekt trots att hjärnan ännu inte är påkopplad.
Ut i badrummet och ta en snabb dusch. När jag är påklädd hämtar jag tidningen och sätter mig vid köksbordet med en rykande kopp kaffe och en smörgås. Varje morgon likadan. Det är ingen dålig start på dagen, men så in i norden enformigt. Långt bak i min ännu sömniga hjärna hör jag Thåströms röst ”gåupptilljobbetjobbajobbaätalunch – samma sak händer imorgon”. Jag biter håglöst i mackan och bläddrar i tidningen. ”jobbaåkatrickhemåsättasejåglo – de e inget liv, de e slaveri” Ebba Grön maler på i huvudet och jag ruskar på mig. In i badrummet och borsta tänderna. Jag grimaserar mot min spegelbild och plötsligt hör jag hur radion går igång. Det är min reservväckning om jag inte kommer upp av mobilsignalen. Inne i radion sitter Freddie Mercury och gastar för full hals ”I want to break free”. Jag kan inte låta bli att skratta. Ja, varför inte? Istället för att ta på mina prydliga kontorskläder väljer jag grova kängor, en varm fleece och min anorak. Jag häller upp återstoden av kaffet i en termos och svingar fram några bullar ur frysen. Visslande tar jag fram ryggsäcken och packar ner ett sittunderlag och min matsäck. Jag lämnar lägenheten. Det ser ut att bli en härlig dag!
Ut i badrummet och ta en snabb dusch. När jag är påklädd hämtar jag tidningen och sätter mig vid köksbordet med en rykande kopp kaffe och en smörgås. Varje morgon likadan. Det är ingen dålig start på dagen, men så in i norden enformigt. Långt bak i min ännu sömniga hjärna hör jag Thåströms röst ”gåupptilljobbetjobbajobbaätalunch – samma sak händer imorgon”. Jag biter håglöst i mackan och bläddrar i tidningen. ”jobbaåkatrickhemåsättasejåglo – de e inget liv, de e slaveri” Ebba Grön maler på i huvudet och jag ruskar på mig. In i badrummet och borsta tänderna. Jag grimaserar mot min spegelbild och plötsligt hör jag hur radion går igång. Det är min reservväckning om jag inte kommer upp av mobilsignalen. Inne i radion sitter Freddie Mercury och gastar för full hals ”I want to break free”. Jag kan inte låta bli att skratta. Ja, varför inte? Istället för att ta på mina prydliga kontorskläder väljer jag grova kängor, en varm fleece och min anorak. Jag häller upp återstoden av kaffet i en termos och svingar fram några bullar ur frysen. Visslande tar jag fram ryggsäcken och packar ner ett sittunderlag och min matsäck. Jag lämnar lägenheten. Det ser ut att bli en härlig dag!
onsdag 25 november 2009
Övning 329 - Fördela
Det var tyst i rummet. Overkligt tyst. Nästan som om hela salen höll andan. Allas ögon följde fröken när hon med varsam hand tog fram de fem kuverten. Fem kuvert skulle fördelas på tjugo barn. Vi var många som hade arbetat hårt hela terminen för att idag få ta emot ett kuvert. Några visste förstås helt säkert att de inte skulle komma i åtnjutande av dess fördelar, men desto fler närde dock förhoppningar.
Ett kuvert öppnade dörrar för nya möjligheter. Barnen på vår skola kom från de allra fattigaste miljöerna och för flertalet väntade bara det hårda arbetslivet. I kuverten låg ett stipendium samt ett personligt rekommendationsbrev från rektorn som skulle kunna bana väg för högre studier.
Jag kände svetten i handflatorna och bet mig i läppen tills jag kände smaken av järn. Jag ville inget högre än att få ge mig av mot nya utmaningar. Jag hade gott läshuvud och hade kämpat hårt hela terminen med ett stipendium i sikte. Men konkurrensen var hård och jag kunde inte vara övertygad om att jag hörde till de utvalda.
Nu började fröken gå runt i bänkarna. Först stannade hon vid Antons bord. Han sken upp och sträckte på ryggen. Nästa gång stannade fröken hos Lilian. Det var underligt. Lilian hade inte utmärkt sig den här terminen. Nåväl, då ökade nog bara mina chanser att vara i de utvaldas skara. Nästa stipendium gick till Bernt. Han såg sig stolt omkring och jag såg att han hade svårt att sitta still. Han ville jubla och dansa. Två stipendier kvar. Nu gick fröken mot mitt bord. Men precis innan hon var framme vek hon av och vände sig mot Lennart. Hon räckte honom det fjärde kuvertet och jag kunde se hur hans hand darrade när han skulle ta emot det. Nu. Nu måste det vara min tur. Jag försökte fånga frökens blick, men hon väjde undan och såg sig istället om i salen som darrade av förväntan och undertyckt iver. Slutligen vände hon sig om till Ingrid och räckte henne det sista kuvertet. I salen hördes en lång suck när alla som hållit andan nu släppte taget. Jag såg ner på bänkskivan och tänkte på alla timmar jag suttit vid fotogenlampan och läst långt in på natten. Jag tyckte verkligen att jag var värd ett av de fem stipendierna. Jag var förfördelad.
Ett kuvert öppnade dörrar för nya möjligheter. Barnen på vår skola kom från de allra fattigaste miljöerna och för flertalet väntade bara det hårda arbetslivet. I kuverten låg ett stipendium samt ett personligt rekommendationsbrev från rektorn som skulle kunna bana väg för högre studier.
Jag kände svetten i handflatorna och bet mig i läppen tills jag kände smaken av järn. Jag ville inget högre än att få ge mig av mot nya utmaningar. Jag hade gott läshuvud och hade kämpat hårt hela terminen med ett stipendium i sikte. Men konkurrensen var hård och jag kunde inte vara övertygad om att jag hörde till de utvalda.
Nu började fröken gå runt i bänkarna. Först stannade hon vid Antons bord. Han sken upp och sträckte på ryggen. Nästa gång stannade fröken hos Lilian. Det var underligt. Lilian hade inte utmärkt sig den här terminen. Nåväl, då ökade nog bara mina chanser att vara i de utvaldas skara. Nästa stipendium gick till Bernt. Han såg sig stolt omkring och jag såg att han hade svårt att sitta still. Han ville jubla och dansa. Två stipendier kvar. Nu gick fröken mot mitt bord. Men precis innan hon var framme vek hon av och vände sig mot Lennart. Hon räckte honom det fjärde kuvertet och jag kunde se hur hans hand darrade när han skulle ta emot det. Nu. Nu måste det vara min tur. Jag försökte fånga frökens blick, men hon väjde undan och såg sig istället om i salen som darrade av förväntan och undertyckt iver. Slutligen vände hon sig om till Ingrid och räckte henne det sista kuvertet. I salen hördes en lång suck när alla som hållit andan nu släppte taget. Jag såg ner på bänkskivan och tänkte på alla timmar jag suttit vid fotogenlampan och läst långt in på natten. Jag tyckte verkligen att jag var värd ett av de fem stipendierna. Jag var förfördelad.
tisdag 24 november 2009
Övning 328 - Livsstilsfrågor
De tre vanligaste frågorna om min livsstil ställer jag själv. Till mig själv. Den första på söndagkvällen när maken och jag planerar logistiken för kommande vecka. ”Ska vi alltid gå i skift och aldrig ses?” Den andra mitt i veckan när jag hämtar minstingen på dagis och inser att det är ett och ett halvt dygn sedan vi sågs i vaket tillstånd. Jag kom hem sent igår kväll och gick tidigt imorse. 36 timmar utan mina barn. Och ändå har jag inte varit bortrest. Lillkillen är glad att det är jag som hämtar och vill leka, rita, pyssla, julpynta tillsammans. ”Vänta lite, jag måste laga mat, förhöra syskonens läxor, skjutsa till träningen och sätta igång en maskin tvätt. Sen ska vi leka!” ”Hur blir jag en mer närvarande mamma?” är min andra fråga till mig själv. På lördagen river vi återstoden av veckans måsten, handla, städa, stryka, byta däck, köra till tippen osv. På söndag ställer jag den tredje frågan: ”Är det värt det?”
söndag 8 november 2009
Övning 312 - Förtrollning
Den gamla grinden gav ifrån sig ett utdraget jamande när lantbrevbäraren sköt upp den. Att den borde oljas hade han tänkt varje dag sedan han fick den här rutten på sin lott och det var över sju år sedan. Egentligen behövde han inte alls gå innanför grinden för att lämna posten, men åren hade slipat hans hårda kärna och han kände ett behov av att se den gamla damen varje dag. Hon hade inte många besökare här ute och den dag det var slut skulle det kunna gå mycket lång tid innan havsfåglarna kanske skulle göra de få bofasta uppmärksamma på att något hänt i det slitna huset uppe på höjden.
Han gick upp mot huset medan han grävde fram kuvertet ur sin väska. Det var ett avlångt kuvert med välvårdad handstil och frimärken från USA. Det var inte ofta gamla Miranda fick brev så det här skulle nog göra henne glad. Annars var det mest färgglada reklamblad och en och annan räkning han brukade komma med. Han såg henne en bit bortom ytterdörren. Hon stod lutad över en kratta och gjorde några kraftlösa försök att fånga upp de redan gulnade löven som singlat ner på gräsmattan. Augusti hade varit torr och hösttonerna var tidiga. Fascinerad tänkte han att hon såg ut som häxan i en gammal saga. En saga där tiden stått stilla i hundra år. Gammal och krökt i den underbara trädgården som blev vildare och vackrare allteftersom Mirandas krafter minskade. Miranda fick syn på brevbäraren och lyfte handen till hälsning. Han vinkade tillbaka och ropade: ”Brev från Staterna idag! Jag lägger det här på trappan.” Han såg sig omkring och plockade upp en mjukt rundad sten, slipad av år i havet, och la den över brevet så att det inte skulle flyga iväg. När han var på väg ner från kullen vände han sig om. Miranda hade återgått till löven och räfsade med större kraft än tidigare.
Lövhögen växte och det var med stort besvär som Miranda fick ner dem i en stor korg. Hon drog in korgen under förstutrappen så att den skulle vara skyddad från blåsten och tog av sig handskarna och tittade på sina knotiga händer. Dessa händer som genom alla år varit känslornas budbärare. Som lekt och smekt, som knutits i vanmakt och fäktats i ilska. Händer som förmedlat känslor de gånger orden inte räckt till. Flinka händer som jobbat, lagat, fixat och tagit tag i alla slags göromål utan att backa. Nu var de gamla och knotiga, men ännu fanns det liv i dem. Hon blåste på fingertopparna. De var kalla. Det var dags att gå in och sätta på en skvätt kaffe. Hon tog upp brevet medvetet nonchalant utan att titta på det och gick de få stegen upp till ytterdörren. Hon klev direkt in i det gamla köket och la brevet på skänken. Hon älskade sitt kök. Hon hade bott här i över trettio år och det gick inte en dag utan att hon tänkte på sitt kök med glädje. Det var stort och varmt. Det fanns en öppen spis som hon eldade i på vintern och då värmdes hela nedervåningen upp. Sedan Hans dog för tio år sedan använde hon knappt inte övervåningen. Hon sov i den lilla jungfrukammaren och tillbringade hela dagarna i köket eller i trädgården.
Kaffet strilade ner i kannan och Miranda hällde upp en kopp. Hon satte sig ner vid bordet och la brevet framför sig. Blicken irrade runt utan att riktigt fästa vid kuvertet. Hon ville skjuta upp det här ögonblicket och omedvetet började hon tänka på saker hon borde uträtta, som att ta fram den stora verktygslådan och se om hon kunde göra något åt den droppande kranen och att fixa nya batterier till köksklockan som plötsligt stannade för ett par veckor sedan.
Slutligen tog hon dock upp brevet. Tittade tankfullt på det och började sprätta upp det med lillfingret. Ett tjockt brevpapper visade sig och när hon öppnade det föll ett tidningsurklipp ut på den fläckiga duken. Hon behövde inte se vad det stod, hon visste redan. Jacob var död. Så många år av tystnad. Så många år som hon gömt sig i en parallell värld och så kommer ett tidningsurklipp som bara bekräftar tystnaden. Inte ens köksklockan tickade.
Han gick upp mot huset medan han grävde fram kuvertet ur sin väska. Det var ett avlångt kuvert med välvårdad handstil och frimärken från USA. Det var inte ofta gamla Miranda fick brev så det här skulle nog göra henne glad. Annars var det mest färgglada reklamblad och en och annan räkning han brukade komma med. Han såg henne en bit bortom ytterdörren. Hon stod lutad över en kratta och gjorde några kraftlösa försök att fånga upp de redan gulnade löven som singlat ner på gräsmattan. Augusti hade varit torr och hösttonerna var tidiga. Fascinerad tänkte han att hon såg ut som häxan i en gammal saga. En saga där tiden stått stilla i hundra år. Gammal och krökt i den underbara trädgården som blev vildare och vackrare allteftersom Mirandas krafter minskade. Miranda fick syn på brevbäraren och lyfte handen till hälsning. Han vinkade tillbaka och ropade: ”Brev från Staterna idag! Jag lägger det här på trappan.” Han såg sig omkring och plockade upp en mjukt rundad sten, slipad av år i havet, och la den över brevet så att det inte skulle flyga iväg. När han var på väg ner från kullen vände han sig om. Miranda hade återgått till löven och räfsade med större kraft än tidigare.
Lövhögen växte och det var med stort besvär som Miranda fick ner dem i en stor korg. Hon drog in korgen under förstutrappen så att den skulle vara skyddad från blåsten och tog av sig handskarna och tittade på sina knotiga händer. Dessa händer som genom alla år varit känslornas budbärare. Som lekt och smekt, som knutits i vanmakt och fäktats i ilska. Händer som förmedlat känslor de gånger orden inte räckt till. Flinka händer som jobbat, lagat, fixat och tagit tag i alla slags göromål utan att backa. Nu var de gamla och knotiga, men ännu fanns det liv i dem. Hon blåste på fingertopparna. De var kalla. Det var dags att gå in och sätta på en skvätt kaffe. Hon tog upp brevet medvetet nonchalant utan att titta på det och gick de få stegen upp till ytterdörren. Hon klev direkt in i det gamla köket och la brevet på skänken. Hon älskade sitt kök. Hon hade bott här i över trettio år och det gick inte en dag utan att hon tänkte på sitt kök med glädje. Det var stort och varmt. Det fanns en öppen spis som hon eldade i på vintern och då värmdes hela nedervåningen upp. Sedan Hans dog för tio år sedan använde hon knappt inte övervåningen. Hon sov i den lilla jungfrukammaren och tillbringade hela dagarna i köket eller i trädgården.
Kaffet strilade ner i kannan och Miranda hällde upp en kopp. Hon satte sig ner vid bordet och la brevet framför sig. Blicken irrade runt utan att riktigt fästa vid kuvertet. Hon ville skjuta upp det här ögonblicket och omedvetet började hon tänka på saker hon borde uträtta, som att ta fram den stora verktygslådan och se om hon kunde göra något åt den droppande kranen och att fixa nya batterier till köksklockan som plötsligt stannade för ett par veckor sedan.
Slutligen tog hon dock upp brevet. Tittade tankfullt på det och började sprätta upp det med lillfingret. Ett tjockt brevpapper visade sig och när hon öppnade det föll ett tidningsurklipp ut på den fläckiga duken. Hon behövde inte se vad det stod, hon visste redan. Jacob var död. Så många år av tystnad. Så många år som hon gömt sig i en parallell värld och så kommer ett tidningsurklipp som bara bekräftar tystnaden. Inte ens köksklockan tickade.
lördag 7 november 2009
Övning 311 - En pinsam gåva
-Tack! Patrik tog emot paketet som Linda räckte honom. Hon hade kommit sent till festen, de andra var redan där. Hon mumlade något ohörbart och flackade lite med blicken. Han hade varit tveksam om han över huvud taget skulle bjuda henne, men hon hörde ju till på något sätt. Lite tystlåten, i utkanten av gänget, men ändå med. På något sätt fick hon honom att känna sig illa till mods, varför visste han egentligen inte. De andra i gänget kände han bättre och de hade alltid kul ihop. Fast en dag i början på sommaren hade han haft ett bra snack med Linda. Det var när de hade gjort en kajakutflykt och Linda och han hade blivit lottade i samma kajak. Först hade han fasat för att sitta en hel dag i en kajak med Linda, men det hade varit förvånansvärt avslappnat och skönt. Men efter det hade det blivit precis som innan. Hon tittade bort när han pratade med henne och verkade besvärad.
Då var det annorlunda med Klara. Hon var pigg och glad och bubblade alltid av historier. Han kastade en blick på henne över rummet. Hon stod med några av de andra tjejerna och skrattade. Hon var fin. Han undrade om hon gillade honom.
-Ska du inte öppna? Patrik ryckte till. Jovisst, skulle han öppna Lindas paket. Det var omsorgsfullt inslaget med glansigt papper och snören i olika färger. Han fick krafsa lite för att få upp tejpen och sedan vecklade han ut pappret. I handen höll han ett fotografi. Det var ett fotografi av honom och Linda i kajaken. Solen sken och de såg glada ut. Runt hela bilden hade Linda klistrat små röda hjärtan.
Patrik tittade upp och mötte hennes blick. Han sa ingenting. Hon sa ingenting. Det gick några sekunder och hon tog in allt i hans blick medan hennes egna ögon sakta slocknade. Hon vände sig om.
Patrik tittade efter henne när hon gick. Sedan gick han fram till Klara.
- Du, jag tänkte höra om du har lust att gå på bio nu i veckan?
Då var det annorlunda med Klara. Hon var pigg och glad och bubblade alltid av historier. Han kastade en blick på henne över rummet. Hon stod med några av de andra tjejerna och skrattade. Hon var fin. Han undrade om hon gillade honom.
-Ska du inte öppna? Patrik ryckte till. Jovisst, skulle han öppna Lindas paket. Det var omsorgsfullt inslaget med glansigt papper och snören i olika färger. Han fick krafsa lite för att få upp tejpen och sedan vecklade han ut pappret. I handen höll han ett fotografi. Det var ett fotografi av honom och Linda i kajaken. Solen sken och de såg glada ut. Runt hela bilden hade Linda klistrat små röda hjärtan.
Patrik tittade upp och mötte hennes blick. Han sa ingenting. Hon sa ingenting. Det gick några sekunder och hon tog in allt i hans blick medan hennes egna ögon sakta slocknade. Hon vände sig om.
Patrik tittade efter henne när hon gick. Sedan gick han fram till Klara.
- Du, jag tänkte höra om du har lust att gå på bio nu i veckan?
torsdag 5 november 2009
Övning 309 - Ljudet av ett hjärta
Trots att flera år passerat ville oron aldrig helt släppa taget. Hon kunde inte glömma de långa dagarna på neonatalavdelningen. Dagar fyllda av ångest och oro. Alla maskiner som blippade och blinkade – vad betydde de? Läkarna hade förklarat hur maskinerna som var kopplade till hennes lille sons kropp fungerade och vad hon skulle vara uppmärksam på, men det var som om hon inte kunde ta in det. All information snurrade runt som i en torktumlare och kom ut skrynklig och desformerad.
Det enda hon litade på var ljudet. Ljudet av de ytliga små andetagen. Små, korta flämtningar som visade att det fanns en liten kämpe därinne. Hon ville ha honom så nära, men den första tiden var han fjättrad vid kuvösen och hon fick bara brottstycken av närhet. Då höll hon honom mot sig, hörde de små andetagen och såg genom den tunna huden hur hjärtat bultade.
Det är länge sedan. Nu springer han runt i trädgården och leker krigare. Mörkret har dragit sig undan och hon njuter av tiden de har tillsammans. På kvällen när han sover går hon in och tittar på honom. Lägger handen mot hans bröst och lyssnar på de lugna trygga slagen.
Det enda hon litade på var ljudet. Ljudet av de ytliga små andetagen. Små, korta flämtningar som visade att det fanns en liten kämpe därinne. Hon ville ha honom så nära, men den första tiden var han fjättrad vid kuvösen och hon fick bara brottstycken av närhet. Då höll hon honom mot sig, hörde de små andetagen och såg genom den tunna huden hur hjärtat bultade.
Det är länge sedan. Nu springer han runt i trädgården och leker krigare. Mörkret har dragit sig undan och hon njuter av tiden de har tillsammans. På kvällen när han sover går hon in och tittar på honom. Lägger handen mot hans bröst och lyssnar på de lugna trygga slagen.
söndag 6 september 2009
Övning 249 - En obehaglig känsla
Söndag kväll. Familjemiddagen hade avnjutits under stoj och stim. Och diverse tjuvnyp förstås. Tre söner i varierande åldrar gjorde matstunderna högljudda och roliga, men de kunde också sluta i katastrof med gråt och tandagnisslan. Nu var det dags att ta itu med köket. Barnen hade försvunnit upp till övervåningen och maken hade dragit sig tillbaka i garaget med sina älsklingar. Motorcyklarna. Trots att han haft det intresset redan när de träffades för tjugo år sedan var hon tvungen att erkänna för sig själv att svartsjukan bara växte med åren. Visst var det löjligt, men hon var faktiskt lite svartsjuk på sin mans stora hobby. Hon hade aldrig själv haft ett lika starkt intresse för något. Det var ju barnen förstås och jobbet. Men det var ju mera självklart och inte en egokick på samma sätt.
Hon gick ut in köket som var helt belamrat av odiskade kastruller, feta plåtar och den sotiga spisen spred en frän doft. Det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Hon suckade och tog på sig ett förkläde. Septemberkvällen utanför var redan mörk. Hon kastade en hastig blick ut genom altandörren. Mörka skuggor vajade i vinden. Trots att hon älskade altanen och det extra rum den innebar på sommaren ryste hon vid tanken på de mörka höst- och vinterkvällarna. Hon kände sig så utsatt och exponerad där hon stod i det väl upplysta köket, som en levande måltavla för allt som kunde gömma sig därute i mörkret. Hon ruskade på sig för att bli av med den obehagliga känslan och började metodiskt skölja av tallrikar och fat för att sätta in dem i diskmaskinen. Hon var noggrann, men snabb och utan att någonsin vända blicken mot det stora fönsterpartiet hade hon snart fyllt hela maskinen och böjde sig fram under diskhon för att ta fram disktabletterna.
Det var då känslan av att vara iakttagen fyllde hennes medvetande. Hon ville vända sig om, men något höll henne tillbaka. Hon tog en av tabletterna och rev av pappret. En blodåder dunkade i tinningen på henne och hon fick uppbåda alla krafter för att inte rusa ut ur köket. Det var när hon placerade tabletten i diskmaskinen som hon såg den. En liten röd lysande fläck. Förhäxad stirrade hon på fläcken medan den långsamt klättrade upp för hennes kropp mot bröstet.
Hon gick ut in köket som var helt belamrat av odiskade kastruller, feta plåtar och den sotiga spisen spred en frän doft. Det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Hon suckade och tog på sig ett förkläde. Septemberkvällen utanför var redan mörk. Hon kastade en hastig blick ut genom altandörren. Mörka skuggor vajade i vinden. Trots att hon älskade altanen och det extra rum den innebar på sommaren ryste hon vid tanken på de mörka höst- och vinterkvällarna. Hon kände sig så utsatt och exponerad där hon stod i det väl upplysta köket, som en levande måltavla för allt som kunde gömma sig därute i mörkret. Hon ruskade på sig för att bli av med den obehagliga känslan och började metodiskt skölja av tallrikar och fat för att sätta in dem i diskmaskinen. Hon var noggrann, men snabb och utan att någonsin vända blicken mot det stora fönsterpartiet hade hon snart fyllt hela maskinen och böjde sig fram under diskhon för att ta fram disktabletterna.
Det var då känslan av att vara iakttagen fyllde hennes medvetande. Hon ville vända sig om, men något höll henne tillbaka. Hon tog en av tabletterna och rev av pappret. En blodåder dunkade i tinningen på henne och hon fick uppbåda alla krafter för att inte rusa ut ur köket. Det var när hon placerade tabletten i diskmaskinen som hon såg den. En liten röd lysande fläck. Förhäxad stirrade hon på fläcken medan den långsamt klättrade upp för hennes kropp mot bröstet.
torsdag 3 september 2009
Övning 246 - Rensa ut garderoben
Det var med mödosamma steg hon slutligen gick upp på övervåningen. Allt var tyst och hon kunde känna den unkna, lite dammiga lukten av rum där ingen rört sig på länge. Lite villrådig stod hon på översta trappsteget och svajade, och kände hur oviljan och ångesten tryckte i bröstet. Ett djupt andetag och så var hon inne i rummet som de hade delat i snart trettio år. Sängen var fortfarande obäddad, vattenglaset stod på sängbordet och kläderna han hade haft på sig den där dagen hängde över en stol.
Mer än tre månader hade gått sedan hon vaknat bredvid sin döde man. Hon hade sträckt ut handen mot honom som hon gjorde varje morgon och ryckt till när hon kände den stumma kylan. Läkaren kunde senare konstatera att han måste ha somnat in stilla före midnatt. Hon hade sovit gott vid den dödes sida. Det var just detta att hon inte hade märkt något som gnagde i henne. Efter alla år de delat borde hon inte märkt när han lämnade henne? Borde hon inte fått någon sorts föraning?
Hon undvek att tänka på de turbulenta dagarna som följde. Barnen hade förstås kommit och stöttat henne. Amelie hade hämtat ner hennes kläder och saker för själv vägrade hon gå upp på övervåningen. I tre månader hade hon sovit i gästrummet. Om man nu kan kalla den medicinska dvalan för sömn.
Hon kände sig urlakad, men beslutsam. Hon var drygt sextio år och hade förhoppningsvis många år framför sig. Hon skulle inte leva i det förflutna. Hon skulle försöka glädja sig åt de år de haft tillsammans, men ändå skapa sig ett nytt liv. Det var dags att rensa ur garderoben.
Mer än tre månader hade gått sedan hon vaknat bredvid sin döde man. Hon hade sträckt ut handen mot honom som hon gjorde varje morgon och ryckt till när hon kände den stumma kylan. Läkaren kunde senare konstatera att han måste ha somnat in stilla före midnatt. Hon hade sovit gott vid den dödes sida. Det var just detta att hon inte hade märkt något som gnagde i henne. Efter alla år de delat borde hon inte märkt när han lämnade henne? Borde hon inte fått någon sorts föraning?
Hon undvek att tänka på de turbulenta dagarna som följde. Barnen hade förstås kommit och stöttat henne. Amelie hade hämtat ner hennes kläder och saker för själv vägrade hon gå upp på övervåningen. I tre månader hade hon sovit i gästrummet. Om man nu kan kalla den medicinska dvalan för sömn.
Hon kände sig urlakad, men beslutsam. Hon var drygt sextio år och hade förhoppningsvis många år framför sig. Hon skulle inte leva i det förflutna. Hon skulle försöka glädja sig åt de år de haft tillsammans, men ändå skapa sig ett nytt liv. Det var dags att rensa ur garderoben.
onsdag 2 september 2009
Övning 245 - En triumf
Det är den 27 december 2007. Det är varmt och vindstilla i Rawalpindi. Benazir Bhutto står i skuggan på balkongen. Hon ser folket börja samlas. Glädje och stolthet fyller henne när hon tänker varför de har kommit. Genom alla med- och motgångar har folket samlats för att höra henne tala.
Hon tänker på hur det var de första gångerna efter det att hennes far hade störtats och hon själv just hade återvänt till Pakistan efter åren i England. Hon minns hur nervös hon var då inför varje framträdande, men också hur stark hennes övertygelse var. Hur varje motgång sporrade henne och hur allt stöd hon fick fyllde henne med energi.
Visst var hon en skicklig politiker, men så var hon också uppvuxen med politiken. Hennes far, Zulfikar Ali Bhutto, grundade Pakistanska Folkpartiet, PPP, och var både president och premiärminister innan han störtades 1977 och senare hängdes. Själv hade hon med sin västerländska utbildning vid Harvard och i Oxford skapat sig fiender bland de konservativa i Pakistan. När hon uttalade sig för familjeplanering trodde många att hennes stöd skulle minska, men trots att kvinnor enligt lag bara är värda hälften så mycket som män hade hon blivit ledare för PPP. När hon som 35-åring blev premiärminister var hon den första kvinnan i ett muslimskt land att uppnå en sådan position.
Men vad hade det inte kostat henne? Benazir blundar när hon tänker på alla hon mist under de här åren. Först fadern, sedan båda sina bröder. Mördade under mystiska omständigheter, den ene troligtvis på order av hennes egen man. Hon ryser. Hon vill inte veta hur det egentligen ligger till. Och den bittra striden med hennes mor. Trots att de delade samma övertygelse, ägnade de flera år åt att motarbeta varandra. Allt för att kunna kontrollera makten i det land som de båda älskade så mycket.
Varför har hon egentligen återvänt? Trots att hon avskydde varje minut av de åtta åren i exil, undrar hon ibland om det är värt att ta upp striden. Går det över huvud taget att bygga en kompromiss med militärens härskare, Pervez Musharraf? Trots kritiken om att hon är utsänd av USA och Storbritannien är Benazir övertygad om att en kompromiss är den enda möjliga lösningen för Pakistan. Hennes kanske hårdaste kritiker, brorsdottern Fatima Bhutto, säger att en allians med Musharraf bara kan sluta med inbördeskrig.
Benazir tittar på klockan – det är snart dags. Hon går in och tittar sig i spegeln. ”Vem är du” frågar hon och hon svarar själv ”Jag är den som vuxit upp i det här landet. Jag är den som har mist min familj i kampen för Pakistans folk. Jag är den som tvingades i exil under åtta långa år. Jag är den som möttes av tre miljoner jublande människor när jag kom tillbaka. Jag klarar det här!”
Hon går ut och möter sina partikamrater. Några snabba ord bara och sedan kliver hon upp på det svajiga podiet. Larmet från folket är öronbedövande och det dröjer en stund innan hon kan börja tala. Men när hon börjar så är hon lugn och säker. Hon talar om hur hon vill göra Pakistan till en modern och demokratisk stad. Hon talar om hur hon vill ta krafttag mot extremisterna och slutligen det allra viktigaste, hur hon vill att alla pakistanier ska ha mat, kläder och bostad. Mat, kläder och bostad. Hon sa det för trettio år sedan och hon säger det idag. Mat, kläder och bostad.
Talet är över, folket jublar och Benazirs medarbetare hjälper henne snabbt in i den väntande bilen. Hon sjunker ner i sätet och andas ut. Det har gått bra. Hon har sagt det hon vill säga och det folk vill höra. Och nu tvivlar hon inte ett ögonblick på varför hon har återvänt. Det här är ju hennes land, hennes folk och hennes uppgift. I detta ögonblick är allting självklart. Hon känner triumfen bulta i hjärtat och reser sig upp för att se sitt folk genom bilens taklucka. Myllret av människor längs gatorna, de välkända dofterna och den brända marken. Det är detta hon så hett har längtat efter. Hon är hemma.
Hon tänker på hur det var de första gångerna efter det att hennes far hade störtats och hon själv just hade återvänt till Pakistan efter åren i England. Hon minns hur nervös hon var då inför varje framträdande, men också hur stark hennes övertygelse var. Hur varje motgång sporrade henne och hur allt stöd hon fick fyllde henne med energi.
Visst var hon en skicklig politiker, men så var hon också uppvuxen med politiken. Hennes far, Zulfikar Ali Bhutto, grundade Pakistanska Folkpartiet, PPP, och var både president och premiärminister innan han störtades 1977 och senare hängdes. Själv hade hon med sin västerländska utbildning vid Harvard och i Oxford skapat sig fiender bland de konservativa i Pakistan. När hon uttalade sig för familjeplanering trodde många att hennes stöd skulle minska, men trots att kvinnor enligt lag bara är värda hälften så mycket som män hade hon blivit ledare för PPP. När hon som 35-åring blev premiärminister var hon den första kvinnan i ett muslimskt land att uppnå en sådan position.
Men vad hade det inte kostat henne? Benazir blundar när hon tänker på alla hon mist under de här åren. Först fadern, sedan båda sina bröder. Mördade under mystiska omständigheter, den ene troligtvis på order av hennes egen man. Hon ryser. Hon vill inte veta hur det egentligen ligger till. Och den bittra striden med hennes mor. Trots att de delade samma övertygelse, ägnade de flera år åt att motarbeta varandra. Allt för att kunna kontrollera makten i det land som de båda älskade så mycket.
Varför har hon egentligen återvänt? Trots att hon avskydde varje minut av de åtta åren i exil, undrar hon ibland om det är värt att ta upp striden. Går det över huvud taget att bygga en kompromiss med militärens härskare, Pervez Musharraf? Trots kritiken om att hon är utsänd av USA och Storbritannien är Benazir övertygad om att en kompromiss är den enda möjliga lösningen för Pakistan. Hennes kanske hårdaste kritiker, brorsdottern Fatima Bhutto, säger att en allians med Musharraf bara kan sluta med inbördeskrig.
Benazir tittar på klockan – det är snart dags. Hon går in och tittar sig i spegeln. ”Vem är du” frågar hon och hon svarar själv ”Jag är den som vuxit upp i det här landet. Jag är den som har mist min familj i kampen för Pakistans folk. Jag är den som tvingades i exil under åtta långa år. Jag är den som möttes av tre miljoner jublande människor när jag kom tillbaka. Jag klarar det här!”
Hon går ut och möter sina partikamrater. Några snabba ord bara och sedan kliver hon upp på det svajiga podiet. Larmet från folket är öronbedövande och det dröjer en stund innan hon kan börja tala. Men när hon börjar så är hon lugn och säker. Hon talar om hur hon vill göra Pakistan till en modern och demokratisk stad. Hon talar om hur hon vill ta krafttag mot extremisterna och slutligen det allra viktigaste, hur hon vill att alla pakistanier ska ha mat, kläder och bostad. Mat, kläder och bostad. Hon sa det för trettio år sedan och hon säger det idag. Mat, kläder och bostad.
Talet är över, folket jublar och Benazirs medarbetare hjälper henne snabbt in i den väntande bilen. Hon sjunker ner i sätet och andas ut. Det har gått bra. Hon har sagt det hon vill säga och det folk vill höra. Och nu tvivlar hon inte ett ögonblick på varför hon har återvänt. Det här är ju hennes land, hennes folk och hennes uppgift. I detta ögonblick är allting självklart. Hon känner triumfen bulta i hjärtat och reser sig upp för att se sitt folk genom bilens taklucka. Myllret av människor längs gatorna, de välkända dofterna och den brända marken. Det är detta hon så hett har längtat efter. Hon är hemma.
fredag 7 augusti 2009
Övning 219 - Goodie-bagen
Det var mörkt i trapphuset. Hon tände ljuset och påbörjade den mödosamma vandringen upp till femte våningen. En hiss hade varit skönt. Hon letade fram nyckeln i väskan och öppnade dörren till den lilla lägenheten.
Hon kom direkt från förlagsfesten och allt stimmet där fick hennes lägenhet att kännas ödslig och kall. Den var ödslig och kall faktiskt. Väldigt spartansk. Suckande hängde hon upp kappan och gick ut i köket. Hon satte på tevatten och tog fram den där goodie-bagen som alla författare fått när de lämnade festen. Det var en stor pappkasse av det lyxigare slaget. Ombunden med en röd sidenrosett. Vad kunde det vara?
Det första hon lyfte upp ur kassen var tid. En hel massa tid som var upp uppdelad i timmar per dag. Fantastiskt! Hon hade fått tre helt egna timmar per dag! Därnäst kom det upp en bunt med resor. Resor till alla möjliga ställen på jorden som skulle trigga hennes fantasi i olika riktningar. Det här började bra!
Tevattnet kokade och hon reste sig och gjorde en i ordning en kopp. Tillbaka till kassen. Förvånad blev hon när hon lyfte upp en hel familj. Man och flera barn i varierande åldrar. Nu förstod hon varför den egna tiden skulle vara fördelad i timmar per dag. Hon skulle helt enkelt behöva göra annat också. Men familjen skulle förstås berika henne och utveckla hennes skrivande. Fäst vid familjen var ett extra litet paket som innehöll stöd. Familjen stödde och respekterade hennes skrivande.
Kassen började tömmas, men några saker dröjde sig kvar på botten. Hon plockade upp ett antal vänner och bekanta som alla var av sorten som ger till varandra. Inte en endaste liten energitjuv fanns med. Längst ner på botten låg något kvar och skramlade. Det var hälsan. Den låg där och log mot henne och trots att det var sent på kvällen kände hon en lust att ge sig ut och springa. Dra in luften i lungorna och andas och känna hur bra hon mådde.
Förstummad tittade hon på allt hon hade plockat upp. Det var otroligt! Hon hade precis plockat upp ett komplett, perfekt liv ur en papperskasse!
Hon kom direkt från förlagsfesten och allt stimmet där fick hennes lägenhet att kännas ödslig och kall. Den var ödslig och kall faktiskt. Väldigt spartansk. Suckande hängde hon upp kappan och gick ut i köket. Hon satte på tevatten och tog fram den där goodie-bagen som alla författare fått när de lämnade festen. Det var en stor pappkasse av det lyxigare slaget. Ombunden med en röd sidenrosett. Vad kunde det vara?
Det första hon lyfte upp ur kassen var tid. En hel massa tid som var upp uppdelad i timmar per dag. Fantastiskt! Hon hade fått tre helt egna timmar per dag! Därnäst kom det upp en bunt med resor. Resor till alla möjliga ställen på jorden som skulle trigga hennes fantasi i olika riktningar. Det här började bra!
Tevattnet kokade och hon reste sig och gjorde en i ordning en kopp. Tillbaka till kassen. Förvånad blev hon när hon lyfte upp en hel familj. Man och flera barn i varierande åldrar. Nu förstod hon varför den egna tiden skulle vara fördelad i timmar per dag. Hon skulle helt enkelt behöva göra annat också. Men familjen skulle förstås berika henne och utveckla hennes skrivande. Fäst vid familjen var ett extra litet paket som innehöll stöd. Familjen stödde och respekterade hennes skrivande.
Kassen började tömmas, men några saker dröjde sig kvar på botten. Hon plockade upp ett antal vänner och bekanta som alla var av sorten som ger till varandra. Inte en endaste liten energitjuv fanns med. Längst ner på botten låg något kvar och skramlade. Det var hälsan. Den låg där och log mot henne och trots att det var sent på kvällen kände hon en lust att ge sig ut och springa. Dra in luften i lungorna och andas och känna hur bra hon mådde.
Förstummad tittade hon på allt hon hade plockat upp. Det var otroligt! Hon hade precis plockat upp ett komplett, perfekt liv ur en papperskasse!
torsdag 6 augusti 2009
Övning 218 - Detaljer
Hypnotisören hade med sin röst fått hennes totalt avslappnad. Hon halvlåg i fåtöljen och lyssnade, nej hörde, han behagliga röst i bakgrunden. Hon var medveten om vad som skedde, men det var som ett mjukt filter mellan henne och resten av världen.
- Nu vill jag att du tänker på en känsla du haft och som du gärna skulle vilja uppleva igen, sa rösten, och då kände hon hur hon liksom flög fram i böljande, men lite skumpiga rörelser. Hon kände hur håret ven runt huvudet och hon hörde klappret av snabba hovar på stigen.
- Jag rider, sa hon. Jag rider på Shadow och han är den snabbaste häst jag ridit.
- Bra, du älskar att rida förstår jag, sa rösten, berätta om Shadow.
- Han är ett halvblod. Halvblodsprinsen kallar jag honom. Han är den vackraste häst jag sett! Han är exakt 166 cm i mankhöjd. Fux. Mörk fux. Fantastisk färg. Som karamelliserad kastanj. Starka ben, långa känsliga öron. Intensiva ögon. Och så fläcken förstås. Skönhetsfläcken som gör honom unik. Den sitter precis där halsen börjar. En vit fläck.
- Okej, då vet jag lite mer om Shadow, men hur ser det ut i stallet och vilka är det som bor där?
- Åh, du menar stallet på säteriet. Det är ju alltid väldigt rent och prydligt där. Inte ett halmstrå på fel plats, om du frågar mig. Jag undrar om det är Janne som sköter om allt så himla pedantiskt?
- Vem är Janne?
- Jamen, Janne du vet, som har sitt lilla rum intill stallbyggnaden och går där hela dagarna. Han som har ljust, ljust, nästan vitt hår och lite utstående blåa ögon. Bulldoggen, brukar vi kalla honom. Haha, fast det är ju inte så snällt förstås. Men han är snäll. Har alltid gjort i ordning Shadow åt mig när jag kommer. Han vet exakt vilken sadel och vilka grejer jag vill ha. Han är underbar. Han lyder min minsta vink.
Hon log i fåtöljen och makade sig tillrätta.
- Är det alltid så med honom?
- Mmm, utom en gång. När han blev så himla arg. Jag hade ridit länge och Shadow var alldeles svettig när vi kom in. Vi kom senare än väntat också. Han var helt galen. Han skrek och skällde och sa att jag aldrig fick komma dit igen. Att jag hade plågat Shadow för sista gången och sedan tog han ett kliv framåt och jag såg hur hans ögon stod ut och jag minns att jag tänkte att snart ploppar de ur skallen på honom och när jag tänkte det tog han tag om min hals och…
Hon flämtade nu och tog sig om halsen.
- Luft, jag måste ha luft.
- Lugn, du vet att du sitter här i fåtöljen hos mig. Andas bara djupt och lugnt.
- Luft, skrek hon, och nu kunde han se att hennes ansikte var alldeles rött och hur ögonen sakta höll på att vända sig uppåt. Mitt på halsen såg han vita avtryck som av fingrar.
- Nu vill jag att du tänker på en känsla du haft och som du gärna skulle vilja uppleva igen, sa rösten, och då kände hon hur hon liksom flög fram i böljande, men lite skumpiga rörelser. Hon kände hur håret ven runt huvudet och hon hörde klappret av snabba hovar på stigen.
- Jag rider, sa hon. Jag rider på Shadow och han är den snabbaste häst jag ridit.
- Bra, du älskar att rida förstår jag, sa rösten, berätta om Shadow.
- Han är ett halvblod. Halvblodsprinsen kallar jag honom. Han är den vackraste häst jag sett! Han är exakt 166 cm i mankhöjd. Fux. Mörk fux. Fantastisk färg. Som karamelliserad kastanj. Starka ben, långa känsliga öron. Intensiva ögon. Och så fläcken förstås. Skönhetsfläcken som gör honom unik. Den sitter precis där halsen börjar. En vit fläck.
- Okej, då vet jag lite mer om Shadow, men hur ser det ut i stallet och vilka är det som bor där?
- Åh, du menar stallet på säteriet. Det är ju alltid väldigt rent och prydligt där. Inte ett halmstrå på fel plats, om du frågar mig. Jag undrar om det är Janne som sköter om allt så himla pedantiskt?
- Vem är Janne?
- Jamen, Janne du vet, som har sitt lilla rum intill stallbyggnaden och går där hela dagarna. Han som har ljust, ljust, nästan vitt hår och lite utstående blåa ögon. Bulldoggen, brukar vi kalla honom. Haha, fast det är ju inte så snällt förstås. Men han är snäll. Har alltid gjort i ordning Shadow åt mig när jag kommer. Han vet exakt vilken sadel och vilka grejer jag vill ha. Han är underbar. Han lyder min minsta vink.
Hon log i fåtöljen och makade sig tillrätta.
- Är det alltid så med honom?
- Mmm, utom en gång. När han blev så himla arg. Jag hade ridit länge och Shadow var alldeles svettig när vi kom in. Vi kom senare än väntat också. Han var helt galen. Han skrek och skällde och sa att jag aldrig fick komma dit igen. Att jag hade plågat Shadow för sista gången och sedan tog han ett kliv framåt och jag såg hur hans ögon stod ut och jag minns att jag tänkte att snart ploppar de ur skallen på honom och när jag tänkte det tog han tag om min hals och…
Hon flämtade nu och tog sig om halsen.
- Luft, jag måste ha luft.
- Lugn, du vet att du sitter här i fåtöljen hos mig. Andas bara djupt och lugnt.
- Luft, skrek hon, och nu kunde han se att hennes ansikte var alldeles rött och hur ögonen sakta höll på att vända sig uppåt. Mitt på halsen såg han vita avtryck som av fingrar.
onsdag 5 augusti 2009
Övning 217 - Något stimulerande
Som en övergiven snäcka hade hon spolats upp på land. Naken och kall hade hon legat i vattenbrynet när en skräckslagen hundägare hittade henne en morgon. Pulsen hade varit svag men jämn och efter ilfärd till lasarettet och i den kunniga personalens vård hade hon långsamt återfått kraft och värme.
Minnet hade hon däremot inte återfått. När polisen ställde sina frågor var hon själv förvånad över hur totalt blankt det var i huvudet. Förvånad över att frånvaron av något kunde kännas som ett tryck på insidan av skallbenet. Hon kände sig uttryckslös. Hon hade inga problem med talet, kunde referera till all prylar på sjukhuset, men kunde inte ge något svar på vem hon var eller var hon kom ifrån. Hon var ett mysterium. Medierna älskade henne förstås. Många var skriverierna om Afrodite som stigit upp ur havet, vacker och oskadd till det yttre, och med lika blankpolerad insida.
Läkarna hade använt alla tillgängliga resurser för att väcka kopplingarna till hjärnans långtidsminne, men utan resultat. Egentligen led hon inte av att vara utan minne. Hon kände sig lätt. Som om hon blivit av med en tung börda och nu kunde andas fritt. Men vetenskapen pockade på med sina metoder för att klargöra vem hon var. Ordning och reda måste råda. Ett personnummer skulle återbördas till sin rättmätige ägare. Nästa steg var därför att genom hypnos se om hon kunde komma åt bortträngda minnen.
Mannen som skulle utföra hypnosen hette Calle och var klädd i jeans och T-shirt. Hon satte sig i den anvisade fåtöljen. Han visste redan allt om hennes fall och det behövdes inte många kompletterande frågor.
- "Om du inte vill minnas är det sannolikt att försöket misslyckas", sa Calle. "Allt bygger på din egen motivation. Jag kommer via hypnosen att försätta dig i ett djupt och avspänt sinnestillstånd. Hypnosen stimulerar din egen kreativitet och din kontakt med ditt inre, så att du själv kan komma åt dina minnen. Jag kan inte styra över vad du finner i ditt inre, men jag kan vägleda dig genom de upptäckte du gör. Förstår du?"
Hon nickade med uttryckslös min.
- Ok, då sätter vi igång.
Minnet hade hon däremot inte återfått. När polisen ställde sina frågor var hon själv förvånad över hur totalt blankt det var i huvudet. Förvånad över att frånvaron av något kunde kännas som ett tryck på insidan av skallbenet. Hon kände sig uttryckslös. Hon hade inga problem med talet, kunde referera till all prylar på sjukhuset, men kunde inte ge något svar på vem hon var eller var hon kom ifrån. Hon var ett mysterium. Medierna älskade henne förstås. Många var skriverierna om Afrodite som stigit upp ur havet, vacker och oskadd till det yttre, och med lika blankpolerad insida.
Läkarna hade använt alla tillgängliga resurser för att väcka kopplingarna till hjärnans långtidsminne, men utan resultat. Egentligen led hon inte av att vara utan minne. Hon kände sig lätt. Som om hon blivit av med en tung börda och nu kunde andas fritt. Men vetenskapen pockade på med sina metoder för att klargöra vem hon var. Ordning och reda måste råda. Ett personnummer skulle återbördas till sin rättmätige ägare. Nästa steg var därför att genom hypnos se om hon kunde komma åt bortträngda minnen.
Mannen som skulle utföra hypnosen hette Calle och var klädd i jeans och T-shirt. Hon satte sig i den anvisade fåtöljen. Han visste redan allt om hennes fall och det behövdes inte många kompletterande frågor.
- "Om du inte vill minnas är det sannolikt att försöket misslyckas", sa Calle. "Allt bygger på din egen motivation. Jag kommer via hypnosen att försätta dig i ett djupt och avspänt sinnestillstånd. Hypnosen stimulerar din egen kreativitet och din kontakt med ditt inre, så att du själv kan komma åt dina minnen. Jag kan inte styra över vad du finner i ditt inre, men jag kan vägleda dig genom de upptäckte du gör. Förstår du?"
Hon nickade med uttryckslös min.
- Ok, då sätter vi igång.
tisdag 4 augusti 2009
Övning 216 - En daglig dos
Hör jag steg i trappan? Eller har jag blivit så svag att jag inte att jag inte kan skilja verkliga ljud från skriken och jämmern i min förvirrade hjärna? Jag ligger på vinden och drar flämtande andetag som raspar och river i min hals. Magen är tom, men det är inte därför det känns som ett gäng hullingförsedda krokar sitter fast och river i mitt inre. Hur länge har jag legat här uppe på vinden? Det måste vara flera veckor. Kanske kom jag hit en onsdag. En onsdag som var mulen och grå, tyngd av de dofterna från hennes trädgård. Jag kom hit av egen fri vilja. Hon hade skickat mig ett brev. Det var allt som behövdes. Ett brev där hon bad mig komma för hon behövde hjälp. Så glad, så glad över att vara behövd!
Men nu ligger jag här, och ja, det är steg jag hör. De skrämmande, hasande stegen som jag vet kommer till mig. Hon kommer stå vid min sida och nicka förnöjt när hon ser mitt eländiga tillstånd. Jag är så svag att jag är fjättrad vid britsen trots att hon har lossat alla band. Kanske har hon förgiftat mig. Kanske kommer jag bara bli svagare och svagare tills kroppen är ett tomt skal och jag själv singlar iväg som en svag rökslinga i morgonljuset. Det finns en liten springa i taket. Ibland når solljuset igenom som en svag glimt av världen utanför. Genom den springan ska jag smita och lämna mitt eländiga skal här på britsen.
Nu är hon här. Jag känner hennes närvaro trots att jag inte förmår öppna mina ögon mer än till smala springor. Hon petar på min magra arm och jag känner hur hon torkar av salivsträngen som hänger i min mungipa.
- ”Det dröjer inte länge nu, min lilla vän”, sa hon. ”Snart är det dags och jag ser på dig att du är redo. Gapa och svälj som en duktig flicka nu!”
Men nu ligger jag här, och ja, det är steg jag hör. De skrämmande, hasande stegen som jag vet kommer till mig. Hon kommer stå vid min sida och nicka förnöjt när hon ser mitt eländiga tillstånd. Jag är så svag att jag är fjättrad vid britsen trots att hon har lossat alla band. Kanske har hon förgiftat mig. Kanske kommer jag bara bli svagare och svagare tills kroppen är ett tomt skal och jag själv singlar iväg som en svag rökslinga i morgonljuset. Det finns en liten springa i taket. Ibland når solljuset igenom som en svag glimt av världen utanför. Genom den springan ska jag smita och lämna mitt eländiga skal här på britsen.
Nu är hon här. Jag känner hennes närvaro trots att jag inte förmår öppna mina ögon mer än till smala springor. Hon petar på min magra arm och jag känner hur hon torkar av salivsträngen som hänger i min mungipa.
- ”Det dröjer inte länge nu, min lilla vän”, sa hon. ”Snart är det dags och jag ser på dig att du är redo. Gapa och svälj som en duktig flicka nu!”
måndag 3 augusti 2009
Övning 215 - Obekväma frågor
Maria stängde snabbt dörren bakom sig. Hon behövde några minuter för sig själv på kontoret för att samla sig. Hjärtat bankade och hon fick nästan en känsla av att rummet redan luktade svett. Om bara ett par minuter skulle Roger komma. Han var punktlig och knackade på exakt när klockan ute i receptionen slog tio.
- ”Hej Roger! Kom in och sätt dig”.
Hon tittade på mannen som hängde i stolen framför henne. Han tittade tillbaka. Hans hållning slokade och kläderna hängde lite på trekvart. Två omaka sockar hade han lyckats få på sig också. Men allt detta vara ingenting jämfört med odören. Han utsöndrade en lukt som påminde om gamla linoleummattor, mögelanfrätta matrester och härsket vitlökssvett. Han hade varit deras stjärnsäljare.
Maria hade arbetat på företaget i fyra år och trivdes egentligen alldeles utmärkt. Hon hade börjat som produktchef, men avancerat snabbt och var nu chef för försäljningsavdelningen. Åtta säljare hade hon under sig och det var bra gäng. De hade kul tillsammans och nådde resultat.
Förra hösten hade Rogers fru gått bort i cancer. Roger var den säljare som arbetat längst i företaget. Hade alltid presterat bra och var omtyckt hos kunderna. Han var också den som givit Maria sitt fulla stöd när hon kom in som ung och relativt oerfaren chef. Maria hade gjort vad hon kunde för att stödja Roger i hans sorg. Han hade varit sjukskriven under en period, men kommit tillbaka och själv hävdat att arbetet fick honom att må bättre. Maria förstod. Så skulle hon nog också fungera själv i en pressad situation. Uppskattat rutinen i att gå till jobbet och dessutom få träffa lite folk varje dag.
Månaderna gick. Roger kom in varje dag och ibland åkte han iväg på kundbesök. Han förändrades inte över en natt, utan det var ett förfall så långsamt att det var omöjligt att efteråt säga när det började. Kanske var det därför hon hade blundat så länge. Nu kunde hon inte göra det längre. Imorse hade Lasse kommit in på hennes rum och velat prata om Roger. Berättat hur kunderna inte ville träffa honom längre och att många bad att få en ny kontaktperson. De hade beklagat sig över hans brist på hygien. En kund hade nämnt alkoholproblem.
- ”Du måste snacka med honom Maria. Du är ju chef”, sa Lasse.
Ja, självklart måste hon det. Och nu satt Roger framför henne och flackade med blicken. Kan man slå på en som redan ligger ner? Hur mycket kan man kränka en man som kanske redan nått botten? Roger behövde all hjälp han kunde få för att komma på rätt köl igen och hon ville göra sitt allra bästa för att hjälpa honom.
- ”Jo, det är så att jag undrar hur ofta du duschar?”
- ”Hej Roger! Kom in och sätt dig”.
Hon tittade på mannen som hängde i stolen framför henne. Han tittade tillbaka. Hans hållning slokade och kläderna hängde lite på trekvart. Två omaka sockar hade han lyckats få på sig också. Men allt detta vara ingenting jämfört med odören. Han utsöndrade en lukt som påminde om gamla linoleummattor, mögelanfrätta matrester och härsket vitlökssvett. Han hade varit deras stjärnsäljare.
Maria hade arbetat på företaget i fyra år och trivdes egentligen alldeles utmärkt. Hon hade börjat som produktchef, men avancerat snabbt och var nu chef för försäljningsavdelningen. Åtta säljare hade hon under sig och det var bra gäng. De hade kul tillsammans och nådde resultat.
Förra hösten hade Rogers fru gått bort i cancer. Roger var den säljare som arbetat längst i företaget. Hade alltid presterat bra och var omtyckt hos kunderna. Han var också den som givit Maria sitt fulla stöd när hon kom in som ung och relativt oerfaren chef. Maria hade gjort vad hon kunde för att stödja Roger i hans sorg. Han hade varit sjukskriven under en period, men kommit tillbaka och själv hävdat att arbetet fick honom att må bättre. Maria förstod. Så skulle hon nog också fungera själv i en pressad situation. Uppskattat rutinen i att gå till jobbet och dessutom få träffa lite folk varje dag.
Månaderna gick. Roger kom in varje dag och ibland åkte han iväg på kundbesök. Han förändrades inte över en natt, utan det var ett förfall så långsamt att det var omöjligt att efteråt säga när det började. Kanske var det därför hon hade blundat så länge. Nu kunde hon inte göra det längre. Imorse hade Lasse kommit in på hennes rum och velat prata om Roger. Berättat hur kunderna inte ville träffa honom längre och att många bad att få en ny kontaktperson. De hade beklagat sig över hans brist på hygien. En kund hade nämnt alkoholproblem.
- ”Du måste snacka med honom Maria. Du är ju chef”, sa Lasse.
Ja, självklart måste hon det. Och nu satt Roger framför henne och flackade med blicken. Kan man slå på en som redan ligger ner? Hur mycket kan man kränka en man som kanske redan nått botten? Roger behövde all hjälp han kunde få för att komma på rätt köl igen och hon ville göra sitt allra bästa för att hjälpa honom.
- ”Jo, det är så att jag undrar hur ofta du duschar?”
söndag 2 augusti 2009
Övning 214 - Välja sida
Han hade egentligen inte haft något val. Det var omständigheterna som hade valt åt honom. Hade han bara haft ett val skulle han göra precis vad som helst utom att stå här med k-pisten i händerna. Den kalla novembermorgonen var grå. Ur skorstenarna ringlade grå rök och i morgondiset såg han trötta människor på väg till sina arbeten. Det här var hans värld nu, men han hade inte valt den.
Det hade gått så fort, tyckte han. Fast egentligen hade det varit en process som sträckte sig över många år. Det var ett skeende över tid som inte var synligt i det lösryckta ögonblicket. Satte man ihop alla ögonblick blev det en film som visade hur akademiker och studenter systematiskt utbildade sig i öst där utbildning var gratis och sedan flyttade till väst, där möjligheten att tjäna pengar och bygga upp en dräglig tillvaro var så mycket större. På fem-sex år hade nästan 50.000 akademiker flyttat från öst till väst. Åderlåtning av kompetens. Det var väl klart att man måste stärka gränsen. Själv hade han inte funderat så mycket över skillnaderna. Han bodde på östsidan och hade sin släkt där, men han hade också vänner och bekanta på västsidan. Nu stod han och riktade sitt vapen mot dem.
För honom hade det gått fort. Han hade varit utan arbete och mest dragit omkring med några kompisar. Ibland hade han lekt med tanken på ett annat liv någon annanstans, men det hade stannat vid en vag idé som aldrig tog form. Så kom dagen då Heike berättade att hon var med barn. Hon hade stått halvt bortvänd från honom och mumlat snabbt och nervöst. Hennes ljusa lugg hängde långt ner i ögonen, rummet var klibbigt av värmen och han kunde känna hennes skam. De kände varandra knappt.
Samma kväll kom erbjudandet om jobb som gränsvakt. Med möjlighet att avancera till gränspolis. Hur skulle han kunna tacka nej? Nu när han hade Heike och en unge att tänka på. Tids nog hade han tänkt, ska vi komma till väst. Hur svårt kan det vara?
Några höjda röster ryckte honom ur hans funderingar. Det var en ung man som desperat försökte ta sig över muren trots den rigorösa bevakningen. Ett självmordsprojekt helt enkelt. En gränsvakt ropade varningsord till mannen som ignorerade dem. Han kände igen mannen – de bodde på samma gata. Nej, han hade verkligen inte valt detta. Han höjde sitt vapen och sköt.
Det hade gått så fort, tyckte han. Fast egentligen hade det varit en process som sträckte sig över många år. Det var ett skeende över tid som inte var synligt i det lösryckta ögonblicket. Satte man ihop alla ögonblick blev det en film som visade hur akademiker och studenter systematiskt utbildade sig i öst där utbildning var gratis och sedan flyttade till väst, där möjligheten att tjäna pengar och bygga upp en dräglig tillvaro var så mycket större. På fem-sex år hade nästan 50.000 akademiker flyttat från öst till väst. Åderlåtning av kompetens. Det var väl klart att man måste stärka gränsen. Själv hade han inte funderat så mycket över skillnaderna. Han bodde på östsidan och hade sin släkt där, men han hade också vänner och bekanta på västsidan. Nu stod han och riktade sitt vapen mot dem.
För honom hade det gått fort. Han hade varit utan arbete och mest dragit omkring med några kompisar. Ibland hade han lekt med tanken på ett annat liv någon annanstans, men det hade stannat vid en vag idé som aldrig tog form. Så kom dagen då Heike berättade att hon var med barn. Hon hade stått halvt bortvänd från honom och mumlat snabbt och nervöst. Hennes ljusa lugg hängde långt ner i ögonen, rummet var klibbigt av värmen och han kunde känna hennes skam. De kände varandra knappt.
Samma kväll kom erbjudandet om jobb som gränsvakt. Med möjlighet att avancera till gränspolis. Hur skulle han kunna tacka nej? Nu när han hade Heike och en unge att tänka på. Tids nog hade han tänkt, ska vi komma till väst. Hur svårt kan det vara?
Några höjda röster ryckte honom ur hans funderingar. Det var en ung man som desperat försökte ta sig över muren trots den rigorösa bevakningen. Ett självmordsprojekt helt enkelt. En gränsvakt ropade varningsord till mannen som ignorerade dem. Han kände igen mannen – de bodde på samma gata. Nej, han hade verkligen inte valt detta. Han höjde sitt vapen och sköt.
lördag 1 augusti 2009
Övning 213 - Erbjuda stöd
Cykeln var gammal och rostig. Pedalerna var skeva, men hjulen snurrade. Martin hade hittat cykeln i den gamla förrådsbyggnaden bakom föräldrahemmet. Gården hade stått tom sedan begravningen. Några gånger hade han åkt dit för att vattna blommorna, men varje gång blev han kvar där med flaskorna. Satt vid köksbordet och tittade tomt framför sig medan han målmedvetet tömde whiskyn.
De första försiktiga solstrålarna syntes vid skogsbrynet och Martin ruskade på huvudet och kroppen som för att påskynda förbränningen och bli klarare i huvudet. Och för att bli av med den där oron i kroppen. Det var något som var annorlunda på gården. Något han inte kunde sätta fingret på, men som gnagde inom honom. När han kom körande upp till gården igår kväll kunde han ha svurit på att det lyste i ett av fönstren, men när han väl var framme på gårdsplanen var allt mörkt och tyst. Han hade gått igenom hela huset och inte funnit något ovanligt. Han hade vattnat blommorna både inne och ute och han hade gått en lov runt ägorna. Vad skulle han egentligen med gården? Han hade ju sitt liv inne i stan. Han borde sälja, men han hade starka band till huset där han vuxit upp och han hade skjutit på beslutet. När han hade vattnat tog han fram ett glas ur skåpet och en ny flaska ur kistan. Han satte sig vid köksbordet.
Så hade han suttit när han plötsligt väcktes ur sin halvslummer av faderns välbekanta steg ner för den branta trappan från övervåningen. Martin for upp och ut genom dörren. Hjärtat bankade och whiskykväljningarna fick närapå magen att vända sig ut och in. Han måste ha drömt. Han kastade en lång blick på huset som låg där och ruvade och tänkte ”Jag går aldrig in där igen.” Han var tillräckligt klar i huvudet för att inse att han inte borde ta bilen och det var därför han hade letat fram den gamla cykeln. Allt verkade lugnt nu och i det svaga solljuset intalade han sig att det var hans undermedvetna, i kombination med spriten, som spelat honom ett spratt. Det fanns ingen annan här än han själv, men ändå ville han härifrån så fort som möjligt.
Han hävde sig upp på cykeln och tog några tag med pedalerna. Styret var lite skevt och han vinglade hit och dit medan han försökte hitta balansen. Cykelturen fick ett tvärt slut när han for rakt in i den vänstra grindstolpen och föll handlöst till marken.
- ”Ta min hand, jag ska hjälpa dig upp.” hörde han en röst.
Martin öppnade ögonen och såg hur himlen åkte karusell ovanför honom. Han försökte sätta sig upp. Framför honom stod en ung kvinna. Hon hade en lång klänning på sig och höll ut sin hand för att hjälpa honom. Han tog handen som var varm och mjuk och kom upp på fötter. Han hade fått några skrubbsår och rivit sig på en tistel, men benen verkade hela. Kvinnan tog tag i cykeln och ställde den bredvid honom.
- ”Vart är du på väg?” frågade hon och vände sig mot gården.
Han snarare hörde än såg hur cykeln plötsligt välte där den stod. Stödet hade gått av.
De första försiktiga solstrålarna syntes vid skogsbrynet och Martin ruskade på huvudet och kroppen som för att påskynda förbränningen och bli klarare i huvudet. Och för att bli av med den där oron i kroppen. Det var något som var annorlunda på gården. Något han inte kunde sätta fingret på, men som gnagde inom honom. När han kom körande upp till gården igår kväll kunde han ha svurit på att det lyste i ett av fönstren, men när han väl var framme på gårdsplanen var allt mörkt och tyst. Han hade gått igenom hela huset och inte funnit något ovanligt. Han hade vattnat blommorna både inne och ute och han hade gått en lov runt ägorna. Vad skulle han egentligen med gården? Han hade ju sitt liv inne i stan. Han borde sälja, men han hade starka band till huset där han vuxit upp och han hade skjutit på beslutet. När han hade vattnat tog han fram ett glas ur skåpet och en ny flaska ur kistan. Han satte sig vid köksbordet.
Så hade han suttit när han plötsligt väcktes ur sin halvslummer av faderns välbekanta steg ner för den branta trappan från övervåningen. Martin for upp och ut genom dörren. Hjärtat bankade och whiskykväljningarna fick närapå magen att vända sig ut och in. Han måste ha drömt. Han kastade en lång blick på huset som låg där och ruvade och tänkte ”Jag går aldrig in där igen.” Han var tillräckligt klar i huvudet för att inse att han inte borde ta bilen och det var därför han hade letat fram den gamla cykeln. Allt verkade lugnt nu och i det svaga solljuset intalade han sig att det var hans undermedvetna, i kombination med spriten, som spelat honom ett spratt. Det fanns ingen annan här än han själv, men ändå ville han härifrån så fort som möjligt.
Han hävde sig upp på cykeln och tog några tag med pedalerna. Styret var lite skevt och han vinglade hit och dit medan han försökte hitta balansen. Cykelturen fick ett tvärt slut när han for rakt in i den vänstra grindstolpen och föll handlöst till marken.
- ”Ta min hand, jag ska hjälpa dig upp.” hörde han en röst.
Martin öppnade ögonen och såg hur himlen åkte karusell ovanför honom. Han försökte sätta sig upp. Framför honom stod en ung kvinna. Hon hade en lång klänning på sig och höll ut sin hand för att hjälpa honom. Han tog handen som var varm och mjuk och kom upp på fötter. Han hade fått några skrubbsår och rivit sig på en tistel, men benen verkade hela. Kvinnan tog tag i cykeln och ställde den bredvid honom.
- ”Vart är du på väg?” frågade hon och vände sig mot gården.
Han snarare hörde än såg hur cykeln plötsligt välte där den stod. Stödet hade gått av.
fredag 31 juli 2009
Utmaning 212 - Att skörda
Motståndet började minska. Hon tog ett djupt andetag och klämde lite hårdare. Några ryckningar i den magra kroppen och sedan blev den slapp. Hon höll kvar ännu en lång stund.
- ”Nu får du skörda vad du sått i alla år”, sa hon tyst till skalet som var kvar av den kvinna hon vuxit upp med.
Hon såg sig omkring i det lilla rummet. Det såg ut som det alltid gjort. Mörkt och smutsigt. Allt som en gång varit vitt hade nu fått en gulbrunaktig ton. I hörnet där hennes säng hade stått stod en gammal gungstol. Det är något rogivande över gamla gungstolar. Man tänker sig att här sitter en liten mormor och stickar till sina barnbarn medan hon nickar till då och då. Så hade det aldrig varit i det här huset. Ingen ro över huvudtaget. Bara gnäll och hårda ord. Inga slag. Men ord som nötte sig genom medvetandet, in i själen, tills de stod ristade ända in på skelettet. ”Du är då inget värd”, ”Dig har man fått för sina synders skull”, ”Om hon bara hade kunnat hålla ihop benen” etc etc tills det inte fanns någon anledning att någonsin säga något mera. Hon visste det ändå. Det var det första hon tänkte på morgonen, det sista hon kände på kvällen och det följde henne in i de plågsamma mardrömmarna. Mardrömmar där hon gick över golv fulla med glasskärvor medan folk stod på rad och jublade.
I alla år hade hon varit hunsad av den gamla. Passat upp henne, varit en riktig piga. Inte hade hon protesterat inte. Det gör man inte. Man vet inte om att livet kan vara på något annat sätt. Men nu hade hon i alla fall protesterat. Och mer än det. Hon hade satt stopp för alla fortsatta kränkningar.
Hon ryckte till. Hur länge hade hon stått här? Hon släppte taget och såg ner på sina fingrar. De var röda. Kvinnans hals bar röda märken, men kroppen var blek. En odör spred sig i rummet av skräcken som runnit ur kvinnan i dödsögonblicket.
- ”Hej då, mormor”, sa hon och gick ut.
- ”Nu får du skörda vad du sått i alla år”, sa hon tyst till skalet som var kvar av den kvinna hon vuxit upp med.
Hon såg sig omkring i det lilla rummet. Det såg ut som det alltid gjort. Mörkt och smutsigt. Allt som en gång varit vitt hade nu fått en gulbrunaktig ton. I hörnet där hennes säng hade stått stod en gammal gungstol. Det är något rogivande över gamla gungstolar. Man tänker sig att här sitter en liten mormor och stickar till sina barnbarn medan hon nickar till då och då. Så hade det aldrig varit i det här huset. Ingen ro över huvudtaget. Bara gnäll och hårda ord. Inga slag. Men ord som nötte sig genom medvetandet, in i själen, tills de stod ristade ända in på skelettet. ”Du är då inget värd”, ”Dig har man fått för sina synders skull”, ”Om hon bara hade kunnat hålla ihop benen” etc etc tills det inte fanns någon anledning att någonsin säga något mera. Hon visste det ändå. Det var det första hon tänkte på morgonen, det sista hon kände på kvällen och det följde henne in i de plågsamma mardrömmarna. Mardrömmar där hon gick över golv fulla med glasskärvor medan folk stod på rad och jublade.
I alla år hade hon varit hunsad av den gamla. Passat upp henne, varit en riktig piga. Inte hade hon protesterat inte. Det gör man inte. Man vet inte om att livet kan vara på något annat sätt. Men nu hade hon i alla fall protesterat. Och mer än det. Hon hade satt stopp för alla fortsatta kränkningar.
Hon ryckte till. Hur länge hade hon stått här? Hon släppte taget och såg ner på sina fingrar. De var röda. Kvinnans hals bar röda märken, men kroppen var blek. En odör spred sig i rummet av skräcken som runnit ur kvinnan i dödsögonblicket.
- ”Hej då, mormor”, sa hon och gick ut.
tisdag 14 juli 2009
Utmaning 195 - Franskt
Paris. En mullrande, bullrande, viskande, lockande stad. Chica små fransyskor med eleganta pudlar, stinkande uteliggare under broarna, snabba affärsmän som i sina kostymer skickligt kryssar genom trafiken på sina mobiletter. Kontrasternas stad med nerslitna slumkvarter blandade med en tyngre, mera förnäm bebyggelse. Det småskaliga i det stora. Doften av Paris en varm sommarmorgon när butikspersonalen sköljer trottoarerna framför sina små rörelser. Det är doften av sopor, blommor, croissanter, café au lait och hundskit.
Gå in i Les Marais, de gamla judiska kvarteren, och låt dig förföras av de små vindlande gatorna, konsten, gallerierna och de förtjusande små gårdarna. Gå vidare till Centre Pompidou och få en dos av ungdomskulturen. Promenera norrut till Place Pigalle där sexhandeln är en del av vardagen. Mammor med barn i handen passerar oberört sexshopar där mekaniska skyltdockor piskar varandra med masker för ögonen. Fortsätt två kvarter upp till Place du Tertre. En turistfälla, javisst, men värt ett besök ändå. I kvarteren kring torget hittar man pittoreska miljöer, Moulin Rouge förstås och till och med en gammal vingård.
Jag älskar Paris. Jag lutar mig tillbaka och minnena sköljer över mig. Hettan, smutsen, utelivet, men också kontoret och kollegorna. Långa vinluncher, omständlig administration, underbart svårt språk. Idag är det fest i Paris. Jag är inte där.
Gå in i Les Marais, de gamla judiska kvarteren, och låt dig förföras av de små vindlande gatorna, konsten, gallerierna och de förtjusande små gårdarna. Gå vidare till Centre Pompidou och få en dos av ungdomskulturen. Promenera norrut till Place Pigalle där sexhandeln är en del av vardagen. Mammor med barn i handen passerar oberört sexshopar där mekaniska skyltdockor piskar varandra med masker för ögonen. Fortsätt två kvarter upp till Place du Tertre. En turistfälla, javisst, men värt ett besök ändå. I kvarteren kring torget hittar man pittoreska miljöer, Moulin Rouge förstås och till och med en gammal vingård.
Jag älskar Paris. Jag lutar mig tillbaka och minnena sköljer över mig. Hettan, smutsen, utelivet, men också kontoret och kollegorna. Långa vinluncher, omständlig administration, underbart svårt språk. Idag är det fest i Paris. Jag är inte där.
måndag 13 juli 2009
Tidigare skrivövning - Skriv om din barndoms gata
På den här gatan är det alltid sommar. Tiden har stannat i minnet en varm solig dag när humlorna surrar och livet är perfekt. Tiden stannar och samtidigt flödar den. Tiden är oändlig. Jag vaknar tidigt och går ner till ”Brända gårn”. Gullvivorna vippar blygt mot mig och jag gräver raskt upp en liten planta. Den ska jag sätta hemma i min trädgård. Jag går vidare ut till Ön och slår en liten lov. Kollar att allt är som det ska. Vågorna kluckar och vassen susar. När jag kommer hem har huset och syskonen vaknat. Jag planterar mitt lilla stöldgods och nickar nöjt. Här kommer den att trivas.
Nu flödar lektiden. Alla kompisar löser av varandra i en lång ringdans av lekar. Vi bygger kojor, lådbilar, klättrar i träd och leker Bollen i burken. Tiden är oändlig. Hopprep, långrep, studsbollar och slime. Föräldrarna är märkligt frånvarande. De dyker upp som serviceinstanser med saft och bullar. Flyttbilen kom när jag var elva. Jag grävde aldrig upp min gullviva.
Nu flödar lektiden. Alla kompisar löser av varandra i en lång ringdans av lekar. Vi bygger kojor, lådbilar, klättrar i träd och leker Bollen i burken. Tiden är oändlig. Hopprep, långrep, studsbollar och slime. Föräldrarna är märkligt frånvarande. De dyker upp som serviceinstanser med saft och bullar. Flyttbilen kom när jag var elva. Jag grävde aldrig upp min gullviva.
söndag 12 juli 2009
Utmaning 194 - Att gå i mål
Den 12 juli 2009. Äntligen var den stora dagen inne! Dagen som hon drömt om i hela sitt liv. Dagen då hon skulle spela huvudrollen. Mia vaknade med ett ryck och satte sig upp. Såg sig omkring. Checklistan låg på sängbordet. Henrik låg och småsnarkade bredvid henne med öppen mun.
- ”Typiskt att han sover som en gris, när jag bara fått glimtar av sömn genom hela natten. Och det är jag som ska stråla idag.” tänkte hon och ryckte ilsket av sig täcket. ”Äh, låt honom sova, han är ändå bara i vägen när jag ska fixa det sista.”
Mia ställde sig upp och gick in i badrummet. Kollade sig kritiskt i spegeln. Jodå, det skulle nog duga. En bra foundation skulle dölja den svagt skönjbara skuggan under ögonen. Håret var nyklippt och tonat. Träningen de senaste månaderna hade gett resultat. Hon var ingen sylfid, men skulle duga riktigt bra. Hon gick in i köket och fixade en snabb frukost samtidigt som hon gick igenom checklistan. Frisören klockan tio, hämta buketten (det fick Henrik göra), kolla att kyrkan är smyckad (detta hade föräldrarna åtagit sig. Något skulle de väl göra – så som hon hade slitit för detta det senaste halvåret.) Fotografen kl. 14. 30 och sedan kl. 16.00 var det dags. Jodå, det skulle gå bra. I tankarna gick hon igenom logistiken, var det något som kunde gå snett? Bordsplaceringen? Tänk om någon inte dök upp? Eller ännu värre, tänk om någon dök upp som inte hade osat? Hon skulle bli galen! Ja, det skulle hon verkligen.
Mia svirrade runt och fixade det hon skulle. I sista minuten innan hon skulle till frissan väckte hon Henrik.
- Kom nu ihåg att hämta brudbuketten! Det är det enda jag ber dig om! skrek hon uppfordrande innan hon smällde igen dörren. Hon stack in huvudet igen. ”Och att komma i tid till kyrkan förstås”.
Mia sjönk ner i stolen hos frisören. Hon hade varit där tidigare och diskuterat uppsättningen, så nu kunde hon lugnt luta sig tillbaka. Det var då tankarna kom. På hur hon och Henrik hade haft det på senaste tiden. De hade grälat en hel del. Betydligt mer än tidigare. Mia hade börjat reta sig på Henrik. Hur han jämt slickade sig på överläppen när han funderade. Och hur han tänjde sina fingrar så att det knäckte i lederna. Hon rös till där hon satt. Nåväl, det skulle nog bli bra. Bara den här dagen var över. Tankarna kom farande på allt hon hade fixat inför den här dagen. Vilken projektledare hon var! Det här borde hon egentligen skriva in i sitt CV. Mia sträckte på sig och log. Allt skulle gå bra och hon hade gjort ett fantastiskt jobb.
Några timmar senare flöt allt fortfarande enligt schemat. Fotograferingen var avklarad och hon och Henrik stod i vapenhuset. Gästerna hade kommit och alldeles strax var det dags att gå in. Henrik var fin i sin frack. Lite töntig förstås, men fin också.
Klockorna ringde och nu klämde organisten igång med Mendelssohn. Traditionellt skulle det vara. Mia tog Henrik under armen. Han vände sig mot henne och log: ”Nu Mia, börjar vårt livs resa”!
Hon darrade till, förvirrad. Men Henrik tog tag i henne och de började gå uppför gången.
”Nu börjar det” upprepade Mia för sig själv. ”Men det här är ju målet. Som jag har slitit för det här. Ska det här vara början?”.
- ”Typiskt att han sover som en gris, när jag bara fått glimtar av sömn genom hela natten. Och det är jag som ska stråla idag.” tänkte hon och ryckte ilsket av sig täcket. ”Äh, låt honom sova, han är ändå bara i vägen när jag ska fixa det sista.”
Mia ställde sig upp och gick in i badrummet. Kollade sig kritiskt i spegeln. Jodå, det skulle nog duga. En bra foundation skulle dölja den svagt skönjbara skuggan under ögonen. Håret var nyklippt och tonat. Träningen de senaste månaderna hade gett resultat. Hon var ingen sylfid, men skulle duga riktigt bra. Hon gick in i köket och fixade en snabb frukost samtidigt som hon gick igenom checklistan. Frisören klockan tio, hämta buketten (det fick Henrik göra), kolla att kyrkan är smyckad (detta hade föräldrarna åtagit sig. Något skulle de väl göra – så som hon hade slitit för detta det senaste halvåret.) Fotografen kl. 14. 30 och sedan kl. 16.00 var det dags. Jodå, det skulle gå bra. I tankarna gick hon igenom logistiken, var det något som kunde gå snett? Bordsplaceringen? Tänk om någon inte dök upp? Eller ännu värre, tänk om någon dök upp som inte hade osat? Hon skulle bli galen! Ja, det skulle hon verkligen.
Mia svirrade runt och fixade det hon skulle. I sista minuten innan hon skulle till frissan väckte hon Henrik.
- Kom nu ihåg att hämta brudbuketten! Det är det enda jag ber dig om! skrek hon uppfordrande innan hon smällde igen dörren. Hon stack in huvudet igen. ”Och att komma i tid till kyrkan förstås”.
Mia sjönk ner i stolen hos frisören. Hon hade varit där tidigare och diskuterat uppsättningen, så nu kunde hon lugnt luta sig tillbaka. Det var då tankarna kom. På hur hon och Henrik hade haft det på senaste tiden. De hade grälat en hel del. Betydligt mer än tidigare. Mia hade börjat reta sig på Henrik. Hur han jämt slickade sig på överläppen när han funderade. Och hur han tänjde sina fingrar så att det knäckte i lederna. Hon rös till där hon satt. Nåväl, det skulle nog bli bra. Bara den här dagen var över. Tankarna kom farande på allt hon hade fixat inför den här dagen. Vilken projektledare hon var! Det här borde hon egentligen skriva in i sitt CV. Mia sträckte på sig och log. Allt skulle gå bra och hon hade gjort ett fantastiskt jobb.
Några timmar senare flöt allt fortfarande enligt schemat. Fotograferingen var avklarad och hon och Henrik stod i vapenhuset. Gästerna hade kommit och alldeles strax var det dags att gå in. Henrik var fin i sin frack. Lite töntig förstås, men fin också.
Klockorna ringde och nu klämde organisten igång med Mendelssohn. Traditionellt skulle det vara. Mia tog Henrik under armen. Han vände sig mot henne och log: ”Nu Mia, börjar vårt livs resa”!
Hon darrade till, förvirrad. Men Henrik tog tag i henne och de började gå uppför gången.
”Nu börjar det” upprepade Mia för sig själv. ”Men det här är ju målet. Som jag har slitit för det här. Ska det här vara början?”.
Utmaning 193 - Vakna
Det var något som surrade. Inte som en insekt. Nej, det var ett mera statiskt surrande som monotont upprepade en ton som allteftersom likt en melodi trängde in i hennes medvetande. Kunde det vara klockradion som surrade? Eller kanske något element som klunkade? Nej, det var ju sommar och elementen var tysta och snälla. Hon dåsade bort igen, hade ingen brådska att vakna. Gårdagkvällen var färsk i hennes minne och hon ville njuta lite till av det. David hade kommit och hämtat henne igår kväll hemma i föräldrahemmet. Han hade hälsat på hennes föräldrar och hon såg den imponerade blicken i deras ögon. Äntligen hade hon presenterat en kille som de verkade gilla! Hon smålog åt minnet av hur de hade diskuterat vilken restaurang de skulle gå på och hur hennes far högröstat och i detalj hade beskrivit bästa vägen dit.
Vilken kväll det hade varit! Hon hade njutit av varje sekund på den lilla restaurangen och de hade haft en rolig och otvungen kväll! Det var så lätt att vara med David! Han hade kört upp dem till utsiktspunkten uppe på berget och de hade suttit där och tittat ut över stadsljusen på andra sidan. Den första kyssen hade varit öm och frågande och hon hade blivit förvånad över sitt eget gensvar. Hon hade nästan inte velat släppa taget, när han drog sig ifrån henne och ordnade till sin klädsel. Men han hade ju rätt förstås – de hade ingen brådska.
Surrandet tilltog och hon kände sig plötsligt otålig! Det var dags att stiga upp och leva fortsättningen på den härliga gårdagen. Hon blev medveten om rörelse omkring sig och ett diffust mumlande. Och plötsligt kände hon hur tung kroppen var. Alldeles stel och konstig. Ljuset flimrade mellan ögonfransarna när hon samlade kraft och öppnade ögonen. Rummet var alldeles ljust. Väggar och möbler var vita och en vitklädd figur stod vid fotänden.
- Välkommen tillbaka till livet! Du har legat i koma i nio år.
Vilken kväll det hade varit! Hon hade njutit av varje sekund på den lilla restaurangen och de hade haft en rolig och otvungen kväll! Det var så lätt att vara med David! Han hade kört upp dem till utsiktspunkten uppe på berget och de hade suttit där och tittat ut över stadsljusen på andra sidan. Den första kyssen hade varit öm och frågande och hon hade blivit förvånad över sitt eget gensvar. Hon hade nästan inte velat släppa taget, när han drog sig ifrån henne och ordnade till sin klädsel. Men han hade ju rätt förstås – de hade ingen brådska.
Surrandet tilltog och hon kände sig plötsligt otålig! Det var dags att stiga upp och leva fortsättningen på den härliga gårdagen. Hon blev medveten om rörelse omkring sig och ett diffust mumlande. Och plötsligt kände hon hur tung kroppen var. Alldeles stel och konstig. Ljuset flimrade mellan ögonfransarna när hon samlade kraft och öppnade ögonen. Rummet var alldeles ljust. Väggar och möbler var vita och en vitklädd figur stod vid fotänden.
- Välkommen tillbaka till livet! Du har legat i koma i nio år.
Utmaning 192 - Balans
Vi är i balans när vi inte älskar. När vi kan skratta och prata otvunget. När jag känner mig lugn och trygg i förvissningen att du känner precis som jag. Det vill säga att du inte känner något alls. Och skulle du känna något litet så trycker du genast undan känslan och låter ingenting fylla dig istället. Då kan jag njuta av att vara din vän. Jag njuter av din röst och dina tankar. Jag njuter av våra diskussioner, av motståndet du ger. Då tänker jag att så här ska det alltid vara.
Det är då det händer. En alltför lång blick, en hand som snuddar min, en alltför vågad dans en midsommarafton. Jag känner hur hela världen skälver och balansen förskjuts. Jag drar mig undan, men drömmer om dig i hemlighet. När jag älskar är vi i obalans. När du älskar är vi i obalans. När vi båda älskar är tillvaron ett inferno som vi vänder ryggen. Då vänder vi oss inåt mot våra familjer. Jag sover tätt intill min man och tänker på hur mycket jag älskar honom medan jag drömmer om din varma andedräkt. Du röjer på tomten, målar om ert hus, skjutsar dina barn hit och dit tills stormen lagt sig. Tills vi kan andas lugnt och tryggt och vågar se varandra i ögonen igen. Då kan vi åter skratta och prata. Då kan vi njuta av varandra. Vår relation bygger på att vi inte känner någonting. Då är vi i balans.
Det är då det händer. En alltför lång blick, en hand som snuddar min, en alltför vågad dans en midsommarafton. Jag känner hur hela världen skälver och balansen förskjuts. Jag drar mig undan, men drömmer om dig i hemlighet. När jag älskar är vi i obalans. När du älskar är vi i obalans. När vi båda älskar är tillvaron ett inferno som vi vänder ryggen. Då vänder vi oss inåt mot våra familjer. Jag sover tätt intill min man och tänker på hur mycket jag älskar honom medan jag drömmer om din varma andedräkt. Du röjer på tomten, målar om ert hus, skjutsar dina barn hit och dit tills stormen lagt sig. Tills vi kan andas lugnt och tryggt och vågar se varandra i ögonen igen. Då kan vi åter skratta och prata. Då kan vi njuta av varandra. Vår relation bygger på att vi inte känner någonting. Då är vi i balans.
onsdag 1 juli 2009
Utmaning 181 - En början
Han är inte farlig, sa mannen och tog i med alla krafter för att hålla in besten som drog i kopplet. Bara väldigt social, försäkrade han och djuret morrade. Jag hoppades att den inte hade fått korn på vad jag hade i väskan. Det vore inte bra, inte bra alls.
Hunden gav till ett skall och hoppade högt upp mot min strupe. Jag ryggade tillbaka samtidigt som hundägaren skrek till och ryckte hårt i kopplet.
- ”Skärp dig Lillen” hutade han åt hunden. Och till mig:
- ”Jag vet inte vad som tog åt honom. Han brukar aldrig bete sig så här.”
- ”Heter han Lillen?” Det lät i mina öron som något sorts practical joke. Hunden var den största Grand Danois jag någonsin sett, med en mankhöjd som kunde tävla med en häst. Om han fick vittring på det som låg i min väska skulle det vara ute med mig.
- ”Ja, han var den minsta valpen i kullen” sa mannen, ”men det har han ju tagit igen med råge nu.”
- ”Det är väl anabola för hela slanten tänkte jag”, medan jag långsamt backade undan några meter. Hunden borrade in sin blick i min och ett lågt morrande långt nerifrån strupen hördes. Jag blängde tillbaka så gott jag kunde och det hade tydligen effekt för plötsligt, men mycket långsamt, började Lillen sätta sig ner. Först bakbenen och rumpan, sedan ner med magen i marken. Han sträckte ut sina långa framben och morrandet gick över i ett litet gläfs.
- ”Du store tid! Hur gjorde du det där?” Mannen såg så förvånad ut att hans ansikte liksom sträcktes ut i ett långt O.
Men inte nog med det. Hunden vältrade över på rygg och började gny. Han rullade fram och tillbaka med blottad strupe och gnydde samtidigt som han gav mig långa blickar. Jag hade inte mycket till val. Antingen fick jag kasta mig handlöst ner för slänten och hoppas att en sådan plötslig manöver skulle överraska monstret. Om jag bara överlevde tills jag kom ner i dalen s ha en chans att ta mig in i min bil som stod parkerad där. Kom jag bara in i den skulle mina chanser öka avsevärt. Eller också fick jag vackert plocka fram det jag hade i väskan. Jag såg mig omkring, hunden spände sig och följde min blick. Nej, jag hade nog ingen chans att komma undan. Långsamt, mycket långsamt, la jag handen över låset på väskan. Hundens blick följde mig uppmärksamt. En hastig rörelse och jag skulle vara förlorad. Jag öppnade klaffen och stoppade ner handen. Hunden satte sig upp och ömsom morrade ömsom gläfste. Han visste uppenbarligen inte vad han skulle ta sig till. Min hand fick tag i det som låg i botten på väskan och slöt sig kring det. Jag drog upp handen och höll fram det som hade gömt sig i väskan. Det var ett ben. Det största och saftigaste hundben man kunde tänka sig. Lillen gnydde högt av förväntan och stora klafsiga droppar rann från hans mun.
- ”Såja Lillen” sa jag, ”nu ska du få det största saftigaste ben du någonsin fått vittring på.”
Hunden tog benet och började slita och dra frenetiskt. Han fick loss stora köttslamsor och han ylade tacksamt. Jag tittade på hundägaren som såg om möjligt ännu mer förvånad ut. Det här var nog inte riktigt vad han hade väntat sig. Jag såg mig om igen. Och sedan gjorde jag det. Jag kastade mig handlöst nerför slänten till vänster om mig. Jag försökte rulla ihop mig till en boll för att undvika att bli alltför sönderslagen. Jordkokorna yrde och jag fick några rejäla smällar av stenarna som rullade vidare tillsammans med mig. Jag rullade in i ett taggigt snår, men vidare tjutande av smärta. Slutligen tjongade jag med en duns in en liggande trädstam. Yr i huvudet försökte jag sätta mig upp. Jag kände försiktigt på mina ben och armar. Jag var sönderslagen på utsidan, men benen hade hållit. Jag höll mig i trädstammen och reste mig långsamt upp. Ungefär hundra meter till höger om mig såg jag en röd fläck som inte kunde vara något annat än min bil. Mödosamt började jag linka mot den. Det gick inte så fort, men efter en stund var jag ändå framme. Av eventuella förföljare hördes inte ett ljud. Bilnyckeln låg kvar i min byxficka och jag tog fram den och låste upp. Först när jag satt i förarsätet öppnade jag klaffen på min väska. Försiktigt kikade jag ner i den. Jodå, det låg kvar. Det var ett under att jag kommit undan Lillen. Det hade verkligen inte varit bra om han fått korn på vad jag mer hade i väskan. Inte bra alls.
Hunden gav till ett skall och hoppade högt upp mot min strupe. Jag ryggade tillbaka samtidigt som hundägaren skrek till och ryckte hårt i kopplet.
- ”Skärp dig Lillen” hutade han åt hunden. Och till mig:
- ”Jag vet inte vad som tog åt honom. Han brukar aldrig bete sig så här.”
- ”Heter han Lillen?” Det lät i mina öron som något sorts practical joke. Hunden var den största Grand Danois jag någonsin sett, med en mankhöjd som kunde tävla med en häst. Om han fick vittring på det som låg i min väska skulle det vara ute med mig.
- ”Ja, han var den minsta valpen i kullen” sa mannen, ”men det har han ju tagit igen med råge nu.”
- ”Det är väl anabola för hela slanten tänkte jag”, medan jag långsamt backade undan några meter. Hunden borrade in sin blick i min och ett lågt morrande långt nerifrån strupen hördes. Jag blängde tillbaka så gott jag kunde och det hade tydligen effekt för plötsligt, men mycket långsamt, började Lillen sätta sig ner. Först bakbenen och rumpan, sedan ner med magen i marken. Han sträckte ut sina långa framben och morrandet gick över i ett litet gläfs.
- ”Du store tid! Hur gjorde du det där?” Mannen såg så förvånad ut att hans ansikte liksom sträcktes ut i ett långt O.
Men inte nog med det. Hunden vältrade över på rygg och började gny. Han rullade fram och tillbaka med blottad strupe och gnydde samtidigt som han gav mig långa blickar. Jag hade inte mycket till val. Antingen fick jag kasta mig handlöst ner för slänten och hoppas att en sådan plötslig manöver skulle överraska monstret. Om jag bara överlevde tills jag kom ner i dalen s ha en chans att ta mig in i min bil som stod parkerad där. Kom jag bara in i den skulle mina chanser öka avsevärt. Eller också fick jag vackert plocka fram det jag hade i väskan. Jag såg mig omkring, hunden spände sig och följde min blick. Nej, jag hade nog ingen chans att komma undan. Långsamt, mycket långsamt, la jag handen över låset på väskan. Hundens blick följde mig uppmärksamt. En hastig rörelse och jag skulle vara förlorad. Jag öppnade klaffen och stoppade ner handen. Hunden satte sig upp och ömsom morrade ömsom gläfste. Han visste uppenbarligen inte vad han skulle ta sig till. Min hand fick tag i det som låg i botten på väskan och slöt sig kring det. Jag drog upp handen och höll fram det som hade gömt sig i väskan. Det var ett ben. Det största och saftigaste hundben man kunde tänka sig. Lillen gnydde högt av förväntan och stora klafsiga droppar rann från hans mun.
- ”Såja Lillen” sa jag, ”nu ska du få det största saftigaste ben du någonsin fått vittring på.”
Hunden tog benet och började slita och dra frenetiskt. Han fick loss stora köttslamsor och han ylade tacksamt. Jag tittade på hundägaren som såg om möjligt ännu mer förvånad ut. Det här var nog inte riktigt vad han hade väntat sig. Jag såg mig om igen. Och sedan gjorde jag det. Jag kastade mig handlöst nerför slänten till vänster om mig. Jag försökte rulla ihop mig till en boll för att undvika att bli alltför sönderslagen. Jordkokorna yrde och jag fick några rejäla smällar av stenarna som rullade vidare tillsammans med mig. Jag rullade in i ett taggigt snår, men vidare tjutande av smärta. Slutligen tjongade jag med en duns in en liggande trädstam. Yr i huvudet försökte jag sätta mig upp. Jag kände försiktigt på mina ben och armar. Jag var sönderslagen på utsidan, men benen hade hållit. Jag höll mig i trädstammen och reste mig långsamt upp. Ungefär hundra meter till höger om mig såg jag en röd fläck som inte kunde vara något annat än min bil. Mödosamt började jag linka mot den. Det gick inte så fort, men efter en stund var jag ändå framme. Av eventuella förföljare hördes inte ett ljud. Bilnyckeln låg kvar i min byxficka och jag tog fram den och låste upp. Först när jag satt i förarsätet öppnade jag klaffen på min väska. Försiktigt kikade jag ner i den. Jodå, det låg kvar. Det var ett under att jag kommit undan Lillen. Det hade verkligen inte varit bra om han fått korn på vad jag mer hade i väskan. Inte bra alls.
söndag 21 juni 2009
Utmaning 171 - Att komma försent
Fredag eftermiddag. Vilken helvetisk vecka det varit. Pressen från chefen värre än vanligt – deadline närmade sig och alla var stressade, griniga och snarstuckna. Det var på håret att han kom därifrån över huvud taget.
- Jag går nu, jag ska ju iväg på det där lägret med min son, sa Mats vid halvtretiden till sin chef.
De hade pratat om det innan och Mats hade berättat att Samuel hade åkt iväg redan på torsdag morgon med scouterna till Vässarö. De skulle vara borta till söndag kväll, men de föräldrar som ville kunde ansluta på fredag kväll.
- Jaha du, men först måste du kolla igenom rapporten som Ing-Marie skrivit. Vi kan inte skicka iväg den om du inte kollat den noggrant, sa chefen.
Därför hade han blivit sen och nu satt han småsvärande i regnet på motorcykeln och försökte snirkla sig igenom den tjocka fredagstrafiken ut ur stan. Det fanns bara en möjlighet att komma över till Vässarö ikväll och det var med den förbeställda båten som avgick från Singön kl. 19.00. Hur långt är det egentligen till Singön? Man måste förbi Vätö och Väddö och säkert ända upp till Grisslehamn? Mats hade varit där en gång tidigare och trodde sig ha ett hum om hur långt det var. Men nu var det som sagt tjock trafik och ösregn. Förutsättningarna hade kunnat vara bättre.
Efter fyrtio minuter passerade han Danderyd.
- Det här kommer aldrig att gå, tänkte han.
Åh, vilken besvikelse för Samuel om båten skulle komma till Vässarö utan hans pappa! Nej, det fick inte hända! Mats gasade på och körde om en lång rad med bilar. Han tänkte på hur de hade haft det hittills de små scouterna. Vädret hade varit riktigt uselt och skulle nog fortsätta så hela helgen. Därför kändes det viktigt att komma dit och muntra upp honom ifall han började tycka det var jobbigt. De sov i tält och skötte all matlagning över öppen eld och han visste ju själv hur det var att aldrig vara helt torr. Lukten av fuktiga kläder, känsla av att krypa ner i en lite kall och fuktig sovsäck.
I Norrtälje började bensinmätaren lysa rött. Han rullade in på Statoil och fyllde på. Han gjorde allt så fort han kunde, men förlorade upp emot nio minuter på stoppet. Och nu började det kurra i magen också. Vägen blev smalare och han gjorde några dumdristiga omkörningar. Klockan lyste hånfullt mot honom där han halvlåg över tanken. Det var längre än man trodde. Han hade kört i över två timmar nu. Regnet piskade mot visiret och trots att det var fullt ljust ute så var sikten dålig. Arton och femtiofem. Han kom ut på Singön. Han gasade på. Han drog på i de smala kurvorna och drev sig själv och motorcykeln till det yttersta. Nu kunde han se bryggan och siluetten av båten. Han blinkade med lampan för att signalera att han var på väg. Men båten tycktes plötsligt se mindre ut, som om den redan var på väg bort från honom. Han kastade sig på tutan. Det tjänade ingenting till. Båten försvann sakta ur sikte när han rullade upp på bryggan. Mats skakade av vrede och besvikelse. Han var hungrig och våt och längtade efter sin lille pojke. Han var så trött att tanken på att vända åter mot Stockholm fick en stor klump att växa i halsen på honom. Han stängde av motorn och klev av motorcykeln. Det fanns ingenting han kunde göra. Han skulle sträcka lite på sig och sedan leta reda på något ställe där han kunde få någonting i magen. Så småningom skulle han börja återresan. Han kände sig dyster. Och på Vässarö satt en liten pojke och var ledsen.
- Jag går nu, jag ska ju iväg på det där lägret med min son, sa Mats vid halvtretiden till sin chef.
De hade pratat om det innan och Mats hade berättat att Samuel hade åkt iväg redan på torsdag morgon med scouterna till Vässarö. De skulle vara borta till söndag kväll, men de föräldrar som ville kunde ansluta på fredag kväll.
- Jaha du, men först måste du kolla igenom rapporten som Ing-Marie skrivit. Vi kan inte skicka iväg den om du inte kollat den noggrant, sa chefen.
Därför hade han blivit sen och nu satt han småsvärande i regnet på motorcykeln och försökte snirkla sig igenom den tjocka fredagstrafiken ut ur stan. Det fanns bara en möjlighet att komma över till Vässarö ikväll och det var med den förbeställda båten som avgick från Singön kl. 19.00. Hur långt är det egentligen till Singön? Man måste förbi Vätö och Väddö och säkert ända upp till Grisslehamn? Mats hade varit där en gång tidigare och trodde sig ha ett hum om hur långt det var. Men nu var det som sagt tjock trafik och ösregn. Förutsättningarna hade kunnat vara bättre.
Efter fyrtio minuter passerade han Danderyd.
- Det här kommer aldrig att gå, tänkte han.
Åh, vilken besvikelse för Samuel om båten skulle komma till Vässarö utan hans pappa! Nej, det fick inte hända! Mats gasade på och körde om en lång rad med bilar. Han tänkte på hur de hade haft det hittills de små scouterna. Vädret hade varit riktigt uselt och skulle nog fortsätta så hela helgen. Därför kändes det viktigt att komma dit och muntra upp honom ifall han började tycka det var jobbigt. De sov i tält och skötte all matlagning över öppen eld och han visste ju själv hur det var att aldrig vara helt torr. Lukten av fuktiga kläder, känsla av att krypa ner i en lite kall och fuktig sovsäck.
I Norrtälje började bensinmätaren lysa rött. Han rullade in på Statoil och fyllde på. Han gjorde allt så fort han kunde, men förlorade upp emot nio minuter på stoppet. Och nu började det kurra i magen också. Vägen blev smalare och han gjorde några dumdristiga omkörningar. Klockan lyste hånfullt mot honom där han halvlåg över tanken. Det var längre än man trodde. Han hade kört i över två timmar nu. Regnet piskade mot visiret och trots att det var fullt ljust ute så var sikten dålig. Arton och femtiofem. Han kom ut på Singön. Han gasade på. Han drog på i de smala kurvorna och drev sig själv och motorcykeln till det yttersta. Nu kunde han se bryggan och siluetten av båten. Han blinkade med lampan för att signalera att han var på väg. Men båten tycktes plötsligt se mindre ut, som om den redan var på väg bort från honom. Han kastade sig på tutan. Det tjänade ingenting till. Båten försvann sakta ur sikte när han rullade upp på bryggan. Mats skakade av vrede och besvikelse. Han var hungrig och våt och längtade efter sin lille pojke. Han var så trött att tanken på att vända åter mot Stockholm fick en stor klump att växa i halsen på honom. Han stängde av motorn och klev av motorcykeln. Det fanns ingenting han kunde göra. Han skulle sträcka lite på sig och sedan leta reda på något ställe där han kunde få någonting i magen. Så småningom skulle han börja återresan. Han kände sig dyster. Och på Vässarö satt en liten pojke och var ledsen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
