Det var mörkt i trapphuset. Hon tände ljuset och påbörjade den mödosamma vandringen upp till femte våningen. En hiss hade varit skönt. Hon letade fram nyckeln i väskan och öppnade dörren till den lilla lägenheten.
Hon kom direkt från förlagsfesten och allt stimmet där fick hennes lägenhet att kännas ödslig och kall. Den var ödslig och kall faktiskt. Väldigt spartansk. Suckande hängde hon upp kappan och gick ut i köket. Hon satte på tevatten och tog fram den där goodie-bagen som alla författare fått när de lämnade festen. Det var en stor pappkasse av det lyxigare slaget. Ombunden med en röd sidenrosett. Vad kunde det vara?
Det första hon lyfte upp ur kassen var tid. En hel massa tid som var upp uppdelad i timmar per dag. Fantastiskt! Hon hade fått tre helt egna timmar per dag! Därnäst kom det upp en bunt med resor. Resor till alla möjliga ställen på jorden som skulle trigga hennes fantasi i olika riktningar. Det här började bra!
Tevattnet kokade och hon reste sig och gjorde en i ordning en kopp. Tillbaka till kassen. Förvånad blev hon när hon lyfte upp en hel familj. Man och flera barn i varierande åldrar. Nu förstod hon varför den egna tiden skulle vara fördelad i timmar per dag. Hon skulle helt enkelt behöva göra annat också. Men familjen skulle förstås berika henne och utveckla hennes skrivande. Fäst vid familjen var ett extra litet paket som innehöll stöd. Familjen stödde och respekterade hennes skrivande.
Kassen började tömmas, men några saker dröjde sig kvar på botten. Hon plockade upp ett antal vänner och bekanta som alla var av sorten som ger till varandra. Inte en endaste liten energitjuv fanns med. Längst ner på botten låg något kvar och skramlade. Det var hälsan. Den låg där och log mot henne och trots att det var sent på kvällen kände hon en lust att ge sig ut och springa. Dra in luften i lungorna och andas och känna hur bra hon mådde.
Förstummad tittade hon på allt hon hade plockat upp. Det var otroligt! Hon hade precis plockat upp ett komplett, perfekt liv ur en papperskasse!
fredag 7 augusti 2009
torsdag 6 augusti 2009
Övning 218 - Detaljer
Hypnotisören hade med sin röst fått hennes totalt avslappnad. Hon halvlåg i fåtöljen och lyssnade, nej hörde, han behagliga röst i bakgrunden. Hon var medveten om vad som skedde, men det var som ett mjukt filter mellan henne och resten av världen.
- Nu vill jag att du tänker på en känsla du haft och som du gärna skulle vilja uppleva igen, sa rösten, och då kände hon hur hon liksom flög fram i böljande, men lite skumpiga rörelser. Hon kände hur håret ven runt huvudet och hon hörde klappret av snabba hovar på stigen.
- Jag rider, sa hon. Jag rider på Shadow och han är den snabbaste häst jag ridit.
- Bra, du älskar att rida förstår jag, sa rösten, berätta om Shadow.
- Han är ett halvblod. Halvblodsprinsen kallar jag honom. Han är den vackraste häst jag sett! Han är exakt 166 cm i mankhöjd. Fux. Mörk fux. Fantastisk färg. Som karamelliserad kastanj. Starka ben, långa känsliga öron. Intensiva ögon. Och så fläcken förstås. Skönhetsfläcken som gör honom unik. Den sitter precis där halsen börjar. En vit fläck.
- Okej, då vet jag lite mer om Shadow, men hur ser det ut i stallet och vilka är det som bor där?
- Åh, du menar stallet på säteriet. Det är ju alltid väldigt rent och prydligt där. Inte ett halmstrå på fel plats, om du frågar mig. Jag undrar om det är Janne som sköter om allt så himla pedantiskt?
- Vem är Janne?
- Jamen, Janne du vet, som har sitt lilla rum intill stallbyggnaden och går där hela dagarna. Han som har ljust, ljust, nästan vitt hår och lite utstående blåa ögon. Bulldoggen, brukar vi kalla honom. Haha, fast det är ju inte så snällt förstås. Men han är snäll. Har alltid gjort i ordning Shadow åt mig när jag kommer. Han vet exakt vilken sadel och vilka grejer jag vill ha. Han är underbar. Han lyder min minsta vink.
Hon log i fåtöljen och makade sig tillrätta.
- Är det alltid så med honom?
- Mmm, utom en gång. När han blev så himla arg. Jag hade ridit länge och Shadow var alldeles svettig när vi kom in. Vi kom senare än väntat också. Han var helt galen. Han skrek och skällde och sa att jag aldrig fick komma dit igen. Att jag hade plågat Shadow för sista gången och sedan tog han ett kliv framåt och jag såg hur hans ögon stod ut och jag minns att jag tänkte att snart ploppar de ur skallen på honom och när jag tänkte det tog han tag om min hals och…
Hon flämtade nu och tog sig om halsen.
- Luft, jag måste ha luft.
- Lugn, du vet att du sitter här i fåtöljen hos mig. Andas bara djupt och lugnt.
- Luft, skrek hon, och nu kunde han se att hennes ansikte var alldeles rött och hur ögonen sakta höll på att vända sig uppåt. Mitt på halsen såg han vita avtryck som av fingrar.
- Nu vill jag att du tänker på en känsla du haft och som du gärna skulle vilja uppleva igen, sa rösten, och då kände hon hur hon liksom flög fram i böljande, men lite skumpiga rörelser. Hon kände hur håret ven runt huvudet och hon hörde klappret av snabba hovar på stigen.
- Jag rider, sa hon. Jag rider på Shadow och han är den snabbaste häst jag ridit.
- Bra, du älskar att rida förstår jag, sa rösten, berätta om Shadow.
- Han är ett halvblod. Halvblodsprinsen kallar jag honom. Han är den vackraste häst jag sett! Han är exakt 166 cm i mankhöjd. Fux. Mörk fux. Fantastisk färg. Som karamelliserad kastanj. Starka ben, långa känsliga öron. Intensiva ögon. Och så fläcken förstås. Skönhetsfläcken som gör honom unik. Den sitter precis där halsen börjar. En vit fläck.
- Okej, då vet jag lite mer om Shadow, men hur ser det ut i stallet och vilka är det som bor där?
- Åh, du menar stallet på säteriet. Det är ju alltid väldigt rent och prydligt där. Inte ett halmstrå på fel plats, om du frågar mig. Jag undrar om det är Janne som sköter om allt så himla pedantiskt?
- Vem är Janne?
- Jamen, Janne du vet, som har sitt lilla rum intill stallbyggnaden och går där hela dagarna. Han som har ljust, ljust, nästan vitt hår och lite utstående blåa ögon. Bulldoggen, brukar vi kalla honom. Haha, fast det är ju inte så snällt förstås. Men han är snäll. Har alltid gjort i ordning Shadow åt mig när jag kommer. Han vet exakt vilken sadel och vilka grejer jag vill ha. Han är underbar. Han lyder min minsta vink.
Hon log i fåtöljen och makade sig tillrätta.
- Är det alltid så med honom?
- Mmm, utom en gång. När han blev så himla arg. Jag hade ridit länge och Shadow var alldeles svettig när vi kom in. Vi kom senare än väntat också. Han var helt galen. Han skrek och skällde och sa att jag aldrig fick komma dit igen. Att jag hade plågat Shadow för sista gången och sedan tog han ett kliv framåt och jag såg hur hans ögon stod ut och jag minns att jag tänkte att snart ploppar de ur skallen på honom och när jag tänkte det tog han tag om min hals och…
Hon flämtade nu och tog sig om halsen.
- Luft, jag måste ha luft.
- Lugn, du vet att du sitter här i fåtöljen hos mig. Andas bara djupt och lugnt.
- Luft, skrek hon, och nu kunde han se att hennes ansikte var alldeles rött och hur ögonen sakta höll på att vända sig uppåt. Mitt på halsen såg han vita avtryck som av fingrar.
onsdag 5 augusti 2009
Övning 217 - Något stimulerande
Som en övergiven snäcka hade hon spolats upp på land. Naken och kall hade hon legat i vattenbrynet när en skräckslagen hundägare hittade henne en morgon. Pulsen hade varit svag men jämn och efter ilfärd till lasarettet och i den kunniga personalens vård hade hon långsamt återfått kraft och värme.
Minnet hade hon däremot inte återfått. När polisen ställde sina frågor var hon själv förvånad över hur totalt blankt det var i huvudet. Förvånad över att frånvaron av något kunde kännas som ett tryck på insidan av skallbenet. Hon kände sig uttryckslös. Hon hade inga problem med talet, kunde referera till all prylar på sjukhuset, men kunde inte ge något svar på vem hon var eller var hon kom ifrån. Hon var ett mysterium. Medierna älskade henne förstås. Många var skriverierna om Afrodite som stigit upp ur havet, vacker och oskadd till det yttre, och med lika blankpolerad insida.
Läkarna hade använt alla tillgängliga resurser för att väcka kopplingarna till hjärnans långtidsminne, men utan resultat. Egentligen led hon inte av att vara utan minne. Hon kände sig lätt. Som om hon blivit av med en tung börda och nu kunde andas fritt. Men vetenskapen pockade på med sina metoder för att klargöra vem hon var. Ordning och reda måste råda. Ett personnummer skulle återbördas till sin rättmätige ägare. Nästa steg var därför att genom hypnos se om hon kunde komma åt bortträngda minnen.
Mannen som skulle utföra hypnosen hette Calle och var klädd i jeans och T-shirt. Hon satte sig i den anvisade fåtöljen. Han visste redan allt om hennes fall och det behövdes inte många kompletterande frågor.
- "Om du inte vill minnas är det sannolikt att försöket misslyckas", sa Calle. "Allt bygger på din egen motivation. Jag kommer via hypnosen att försätta dig i ett djupt och avspänt sinnestillstånd. Hypnosen stimulerar din egen kreativitet och din kontakt med ditt inre, så att du själv kan komma åt dina minnen. Jag kan inte styra över vad du finner i ditt inre, men jag kan vägleda dig genom de upptäckte du gör. Förstår du?"
Hon nickade med uttryckslös min.
- Ok, då sätter vi igång.
Minnet hade hon däremot inte återfått. När polisen ställde sina frågor var hon själv förvånad över hur totalt blankt det var i huvudet. Förvånad över att frånvaron av något kunde kännas som ett tryck på insidan av skallbenet. Hon kände sig uttryckslös. Hon hade inga problem med talet, kunde referera till all prylar på sjukhuset, men kunde inte ge något svar på vem hon var eller var hon kom ifrån. Hon var ett mysterium. Medierna älskade henne förstås. Många var skriverierna om Afrodite som stigit upp ur havet, vacker och oskadd till det yttre, och med lika blankpolerad insida.
Läkarna hade använt alla tillgängliga resurser för att väcka kopplingarna till hjärnans långtidsminne, men utan resultat. Egentligen led hon inte av att vara utan minne. Hon kände sig lätt. Som om hon blivit av med en tung börda och nu kunde andas fritt. Men vetenskapen pockade på med sina metoder för att klargöra vem hon var. Ordning och reda måste råda. Ett personnummer skulle återbördas till sin rättmätige ägare. Nästa steg var därför att genom hypnos se om hon kunde komma åt bortträngda minnen.
Mannen som skulle utföra hypnosen hette Calle och var klädd i jeans och T-shirt. Hon satte sig i den anvisade fåtöljen. Han visste redan allt om hennes fall och det behövdes inte många kompletterande frågor.
- "Om du inte vill minnas är det sannolikt att försöket misslyckas", sa Calle. "Allt bygger på din egen motivation. Jag kommer via hypnosen att försätta dig i ett djupt och avspänt sinnestillstånd. Hypnosen stimulerar din egen kreativitet och din kontakt med ditt inre, så att du själv kan komma åt dina minnen. Jag kan inte styra över vad du finner i ditt inre, men jag kan vägleda dig genom de upptäckte du gör. Förstår du?"
Hon nickade med uttryckslös min.
- Ok, då sätter vi igång.
tisdag 4 augusti 2009
Övning 216 - En daglig dos
Hör jag steg i trappan? Eller har jag blivit så svag att jag inte att jag inte kan skilja verkliga ljud från skriken och jämmern i min förvirrade hjärna? Jag ligger på vinden och drar flämtande andetag som raspar och river i min hals. Magen är tom, men det är inte därför det känns som ett gäng hullingförsedda krokar sitter fast och river i mitt inre. Hur länge har jag legat här uppe på vinden? Det måste vara flera veckor. Kanske kom jag hit en onsdag. En onsdag som var mulen och grå, tyngd av de dofterna från hennes trädgård. Jag kom hit av egen fri vilja. Hon hade skickat mig ett brev. Det var allt som behövdes. Ett brev där hon bad mig komma för hon behövde hjälp. Så glad, så glad över att vara behövd!
Men nu ligger jag här, och ja, det är steg jag hör. De skrämmande, hasande stegen som jag vet kommer till mig. Hon kommer stå vid min sida och nicka förnöjt när hon ser mitt eländiga tillstånd. Jag är så svag att jag är fjättrad vid britsen trots att hon har lossat alla band. Kanske har hon förgiftat mig. Kanske kommer jag bara bli svagare och svagare tills kroppen är ett tomt skal och jag själv singlar iväg som en svag rökslinga i morgonljuset. Det finns en liten springa i taket. Ibland når solljuset igenom som en svag glimt av världen utanför. Genom den springan ska jag smita och lämna mitt eländiga skal här på britsen.
Nu är hon här. Jag känner hennes närvaro trots att jag inte förmår öppna mina ögon mer än till smala springor. Hon petar på min magra arm och jag känner hur hon torkar av salivsträngen som hänger i min mungipa.
- ”Det dröjer inte länge nu, min lilla vän”, sa hon. ”Snart är det dags och jag ser på dig att du är redo. Gapa och svälj som en duktig flicka nu!”
Men nu ligger jag här, och ja, det är steg jag hör. De skrämmande, hasande stegen som jag vet kommer till mig. Hon kommer stå vid min sida och nicka förnöjt när hon ser mitt eländiga tillstånd. Jag är så svag att jag är fjättrad vid britsen trots att hon har lossat alla band. Kanske har hon förgiftat mig. Kanske kommer jag bara bli svagare och svagare tills kroppen är ett tomt skal och jag själv singlar iväg som en svag rökslinga i morgonljuset. Det finns en liten springa i taket. Ibland når solljuset igenom som en svag glimt av världen utanför. Genom den springan ska jag smita och lämna mitt eländiga skal här på britsen.
Nu är hon här. Jag känner hennes närvaro trots att jag inte förmår öppna mina ögon mer än till smala springor. Hon petar på min magra arm och jag känner hur hon torkar av salivsträngen som hänger i min mungipa.
- ”Det dröjer inte länge nu, min lilla vän”, sa hon. ”Snart är det dags och jag ser på dig att du är redo. Gapa och svälj som en duktig flicka nu!”
måndag 3 augusti 2009
Övning 215 - Obekväma frågor
Maria stängde snabbt dörren bakom sig. Hon behövde några minuter för sig själv på kontoret för att samla sig. Hjärtat bankade och hon fick nästan en känsla av att rummet redan luktade svett. Om bara ett par minuter skulle Roger komma. Han var punktlig och knackade på exakt när klockan ute i receptionen slog tio.
- ”Hej Roger! Kom in och sätt dig”.
Hon tittade på mannen som hängde i stolen framför henne. Han tittade tillbaka. Hans hållning slokade och kläderna hängde lite på trekvart. Två omaka sockar hade han lyckats få på sig också. Men allt detta vara ingenting jämfört med odören. Han utsöndrade en lukt som påminde om gamla linoleummattor, mögelanfrätta matrester och härsket vitlökssvett. Han hade varit deras stjärnsäljare.
Maria hade arbetat på företaget i fyra år och trivdes egentligen alldeles utmärkt. Hon hade börjat som produktchef, men avancerat snabbt och var nu chef för försäljningsavdelningen. Åtta säljare hade hon under sig och det var bra gäng. De hade kul tillsammans och nådde resultat.
Förra hösten hade Rogers fru gått bort i cancer. Roger var den säljare som arbetat längst i företaget. Hade alltid presterat bra och var omtyckt hos kunderna. Han var också den som givit Maria sitt fulla stöd när hon kom in som ung och relativt oerfaren chef. Maria hade gjort vad hon kunde för att stödja Roger i hans sorg. Han hade varit sjukskriven under en period, men kommit tillbaka och själv hävdat att arbetet fick honom att må bättre. Maria förstod. Så skulle hon nog också fungera själv i en pressad situation. Uppskattat rutinen i att gå till jobbet och dessutom få träffa lite folk varje dag.
Månaderna gick. Roger kom in varje dag och ibland åkte han iväg på kundbesök. Han förändrades inte över en natt, utan det var ett förfall så långsamt att det var omöjligt att efteråt säga när det började. Kanske var det därför hon hade blundat så länge. Nu kunde hon inte göra det längre. Imorse hade Lasse kommit in på hennes rum och velat prata om Roger. Berättat hur kunderna inte ville träffa honom längre och att många bad att få en ny kontaktperson. De hade beklagat sig över hans brist på hygien. En kund hade nämnt alkoholproblem.
- ”Du måste snacka med honom Maria. Du är ju chef”, sa Lasse.
Ja, självklart måste hon det. Och nu satt Roger framför henne och flackade med blicken. Kan man slå på en som redan ligger ner? Hur mycket kan man kränka en man som kanske redan nått botten? Roger behövde all hjälp han kunde få för att komma på rätt köl igen och hon ville göra sitt allra bästa för att hjälpa honom.
- ”Jo, det är så att jag undrar hur ofta du duschar?”
- ”Hej Roger! Kom in och sätt dig”.
Hon tittade på mannen som hängde i stolen framför henne. Han tittade tillbaka. Hans hållning slokade och kläderna hängde lite på trekvart. Två omaka sockar hade han lyckats få på sig också. Men allt detta vara ingenting jämfört med odören. Han utsöndrade en lukt som påminde om gamla linoleummattor, mögelanfrätta matrester och härsket vitlökssvett. Han hade varit deras stjärnsäljare.
Maria hade arbetat på företaget i fyra år och trivdes egentligen alldeles utmärkt. Hon hade börjat som produktchef, men avancerat snabbt och var nu chef för försäljningsavdelningen. Åtta säljare hade hon under sig och det var bra gäng. De hade kul tillsammans och nådde resultat.
Förra hösten hade Rogers fru gått bort i cancer. Roger var den säljare som arbetat längst i företaget. Hade alltid presterat bra och var omtyckt hos kunderna. Han var också den som givit Maria sitt fulla stöd när hon kom in som ung och relativt oerfaren chef. Maria hade gjort vad hon kunde för att stödja Roger i hans sorg. Han hade varit sjukskriven under en period, men kommit tillbaka och själv hävdat att arbetet fick honom att må bättre. Maria förstod. Så skulle hon nog också fungera själv i en pressad situation. Uppskattat rutinen i att gå till jobbet och dessutom få träffa lite folk varje dag.
Månaderna gick. Roger kom in varje dag och ibland åkte han iväg på kundbesök. Han förändrades inte över en natt, utan det var ett förfall så långsamt att det var omöjligt att efteråt säga när det började. Kanske var det därför hon hade blundat så länge. Nu kunde hon inte göra det längre. Imorse hade Lasse kommit in på hennes rum och velat prata om Roger. Berättat hur kunderna inte ville träffa honom längre och att många bad att få en ny kontaktperson. De hade beklagat sig över hans brist på hygien. En kund hade nämnt alkoholproblem.
- ”Du måste snacka med honom Maria. Du är ju chef”, sa Lasse.
Ja, självklart måste hon det. Och nu satt Roger framför henne och flackade med blicken. Kan man slå på en som redan ligger ner? Hur mycket kan man kränka en man som kanske redan nått botten? Roger behövde all hjälp han kunde få för att komma på rätt köl igen och hon ville göra sitt allra bästa för att hjälpa honom.
- ”Jo, det är så att jag undrar hur ofta du duschar?”
söndag 2 augusti 2009
Övning 214 - Välja sida
Han hade egentligen inte haft något val. Det var omständigheterna som hade valt åt honom. Hade han bara haft ett val skulle han göra precis vad som helst utom att stå här med k-pisten i händerna. Den kalla novembermorgonen var grå. Ur skorstenarna ringlade grå rök och i morgondiset såg han trötta människor på väg till sina arbeten. Det här var hans värld nu, men han hade inte valt den.
Det hade gått så fort, tyckte han. Fast egentligen hade det varit en process som sträckte sig över många år. Det var ett skeende över tid som inte var synligt i det lösryckta ögonblicket. Satte man ihop alla ögonblick blev det en film som visade hur akademiker och studenter systematiskt utbildade sig i öst där utbildning var gratis och sedan flyttade till väst, där möjligheten att tjäna pengar och bygga upp en dräglig tillvaro var så mycket större. På fem-sex år hade nästan 50.000 akademiker flyttat från öst till väst. Åderlåtning av kompetens. Det var väl klart att man måste stärka gränsen. Själv hade han inte funderat så mycket över skillnaderna. Han bodde på östsidan och hade sin släkt där, men han hade också vänner och bekanta på västsidan. Nu stod han och riktade sitt vapen mot dem.
För honom hade det gått fort. Han hade varit utan arbete och mest dragit omkring med några kompisar. Ibland hade han lekt med tanken på ett annat liv någon annanstans, men det hade stannat vid en vag idé som aldrig tog form. Så kom dagen då Heike berättade att hon var med barn. Hon hade stått halvt bortvänd från honom och mumlat snabbt och nervöst. Hennes ljusa lugg hängde långt ner i ögonen, rummet var klibbigt av värmen och han kunde känna hennes skam. De kände varandra knappt.
Samma kväll kom erbjudandet om jobb som gränsvakt. Med möjlighet att avancera till gränspolis. Hur skulle han kunna tacka nej? Nu när han hade Heike och en unge att tänka på. Tids nog hade han tänkt, ska vi komma till väst. Hur svårt kan det vara?
Några höjda röster ryckte honom ur hans funderingar. Det var en ung man som desperat försökte ta sig över muren trots den rigorösa bevakningen. Ett självmordsprojekt helt enkelt. En gränsvakt ropade varningsord till mannen som ignorerade dem. Han kände igen mannen – de bodde på samma gata. Nej, han hade verkligen inte valt detta. Han höjde sitt vapen och sköt.
Det hade gått så fort, tyckte han. Fast egentligen hade det varit en process som sträckte sig över många år. Det var ett skeende över tid som inte var synligt i det lösryckta ögonblicket. Satte man ihop alla ögonblick blev det en film som visade hur akademiker och studenter systematiskt utbildade sig i öst där utbildning var gratis och sedan flyttade till väst, där möjligheten att tjäna pengar och bygga upp en dräglig tillvaro var så mycket större. På fem-sex år hade nästan 50.000 akademiker flyttat från öst till väst. Åderlåtning av kompetens. Det var väl klart att man måste stärka gränsen. Själv hade han inte funderat så mycket över skillnaderna. Han bodde på östsidan och hade sin släkt där, men han hade också vänner och bekanta på västsidan. Nu stod han och riktade sitt vapen mot dem.
För honom hade det gått fort. Han hade varit utan arbete och mest dragit omkring med några kompisar. Ibland hade han lekt med tanken på ett annat liv någon annanstans, men det hade stannat vid en vag idé som aldrig tog form. Så kom dagen då Heike berättade att hon var med barn. Hon hade stått halvt bortvänd från honom och mumlat snabbt och nervöst. Hennes ljusa lugg hängde långt ner i ögonen, rummet var klibbigt av värmen och han kunde känna hennes skam. De kände varandra knappt.
Samma kväll kom erbjudandet om jobb som gränsvakt. Med möjlighet att avancera till gränspolis. Hur skulle han kunna tacka nej? Nu när han hade Heike och en unge att tänka på. Tids nog hade han tänkt, ska vi komma till väst. Hur svårt kan det vara?
Några höjda röster ryckte honom ur hans funderingar. Det var en ung man som desperat försökte ta sig över muren trots den rigorösa bevakningen. Ett självmordsprojekt helt enkelt. En gränsvakt ropade varningsord till mannen som ignorerade dem. Han kände igen mannen – de bodde på samma gata. Nej, han hade verkligen inte valt detta. Han höjde sitt vapen och sköt.
lördag 1 augusti 2009
Övning 213 - Erbjuda stöd
Cykeln var gammal och rostig. Pedalerna var skeva, men hjulen snurrade. Martin hade hittat cykeln i den gamla förrådsbyggnaden bakom föräldrahemmet. Gården hade stått tom sedan begravningen. Några gånger hade han åkt dit för att vattna blommorna, men varje gång blev han kvar där med flaskorna. Satt vid köksbordet och tittade tomt framför sig medan han målmedvetet tömde whiskyn.
De första försiktiga solstrålarna syntes vid skogsbrynet och Martin ruskade på huvudet och kroppen som för att påskynda förbränningen och bli klarare i huvudet. Och för att bli av med den där oron i kroppen. Det var något som var annorlunda på gården. Något han inte kunde sätta fingret på, men som gnagde inom honom. När han kom körande upp till gården igår kväll kunde han ha svurit på att det lyste i ett av fönstren, men när han väl var framme på gårdsplanen var allt mörkt och tyst. Han hade gått igenom hela huset och inte funnit något ovanligt. Han hade vattnat blommorna både inne och ute och han hade gått en lov runt ägorna. Vad skulle han egentligen med gården? Han hade ju sitt liv inne i stan. Han borde sälja, men han hade starka band till huset där han vuxit upp och han hade skjutit på beslutet. När han hade vattnat tog han fram ett glas ur skåpet och en ny flaska ur kistan. Han satte sig vid köksbordet.
Så hade han suttit när han plötsligt väcktes ur sin halvslummer av faderns välbekanta steg ner för den branta trappan från övervåningen. Martin for upp och ut genom dörren. Hjärtat bankade och whiskykväljningarna fick närapå magen att vända sig ut och in. Han måste ha drömt. Han kastade en lång blick på huset som låg där och ruvade och tänkte ”Jag går aldrig in där igen.” Han var tillräckligt klar i huvudet för att inse att han inte borde ta bilen och det var därför han hade letat fram den gamla cykeln. Allt verkade lugnt nu och i det svaga solljuset intalade han sig att det var hans undermedvetna, i kombination med spriten, som spelat honom ett spratt. Det fanns ingen annan här än han själv, men ändå ville han härifrån så fort som möjligt.
Han hävde sig upp på cykeln och tog några tag med pedalerna. Styret var lite skevt och han vinglade hit och dit medan han försökte hitta balansen. Cykelturen fick ett tvärt slut när han for rakt in i den vänstra grindstolpen och föll handlöst till marken.
- ”Ta min hand, jag ska hjälpa dig upp.” hörde han en röst.
Martin öppnade ögonen och såg hur himlen åkte karusell ovanför honom. Han försökte sätta sig upp. Framför honom stod en ung kvinna. Hon hade en lång klänning på sig och höll ut sin hand för att hjälpa honom. Han tog handen som var varm och mjuk och kom upp på fötter. Han hade fått några skrubbsår och rivit sig på en tistel, men benen verkade hela. Kvinnan tog tag i cykeln och ställde den bredvid honom.
- ”Vart är du på väg?” frågade hon och vände sig mot gården.
Han snarare hörde än såg hur cykeln plötsligt välte där den stod. Stödet hade gått av.
De första försiktiga solstrålarna syntes vid skogsbrynet och Martin ruskade på huvudet och kroppen som för att påskynda förbränningen och bli klarare i huvudet. Och för att bli av med den där oron i kroppen. Det var något som var annorlunda på gården. Något han inte kunde sätta fingret på, men som gnagde inom honom. När han kom körande upp till gården igår kväll kunde han ha svurit på att det lyste i ett av fönstren, men när han väl var framme på gårdsplanen var allt mörkt och tyst. Han hade gått igenom hela huset och inte funnit något ovanligt. Han hade vattnat blommorna både inne och ute och han hade gått en lov runt ägorna. Vad skulle han egentligen med gården? Han hade ju sitt liv inne i stan. Han borde sälja, men han hade starka band till huset där han vuxit upp och han hade skjutit på beslutet. När han hade vattnat tog han fram ett glas ur skåpet och en ny flaska ur kistan. Han satte sig vid köksbordet.
Så hade han suttit när han plötsligt väcktes ur sin halvslummer av faderns välbekanta steg ner för den branta trappan från övervåningen. Martin for upp och ut genom dörren. Hjärtat bankade och whiskykväljningarna fick närapå magen att vända sig ut och in. Han måste ha drömt. Han kastade en lång blick på huset som låg där och ruvade och tänkte ”Jag går aldrig in där igen.” Han var tillräckligt klar i huvudet för att inse att han inte borde ta bilen och det var därför han hade letat fram den gamla cykeln. Allt verkade lugnt nu och i det svaga solljuset intalade han sig att det var hans undermedvetna, i kombination med spriten, som spelat honom ett spratt. Det fanns ingen annan här än han själv, men ändå ville han härifrån så fort som möjligt.
Han hävde sig upp på cykeln och tog några tag med pedalerna. Styret var lite skevt och han vinglade hit och dit medan han försökte hitta balansen. Cykelturen fick ett tvärt slut när han for rakt in i den vänstra grindstolpen och föll handlöst till marken.
- ”Ta min hand, jag ska hjälpa dig upp.” hörde han en röst.
Martin öppnade ögonen och såg hur himlen åkte karusell ovanför honom. Han försökte sätta sig upp. Framför honom stod en ung kvinna. Hon hade en lång klänning på sig och höll ut sin hand för att hjälpa honom. Han tog handen som var varm och mjuk och kom upp på fötter. Han hade fått några skrubbsår och rivit sig på en tistel, men benen verkade hela. Kvinnan tog tag i cykeln och ställde den bredvid honom.
- ”Vart är du på väg?” frågade hon och vände sig mot gården.
Han snarare hörde än såg hur cykeln plötsligt välte där den stod. Stödet hade gått av.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
