Doften av den blöta myllan kittlade i mina näsborrar. En frisk, lite frän lukt som påminde om alla nätterna under bar himmel när jag var yngre. Det hade regnat hela natten, men genom morgondiset anade jag en blek solskiva som tvekande gav sig ut på himlavalvet.
Vinden låg på från norr och jag hade ställt mig i björkdungen för att min doft inte skulle röja mig. De nyinköpta högskaftade stövlarna kippade lite när jag bytte ställning. Det kunde ännu dröja innan de dök upp, men jag var tämligen säker på att jag skulle få chansen idag. Trettio meter från mig växte några unga rönnar och jag hade lärt mig att just rönn var deras favorit. En enveten mygga surrade kring mitt öra. En kvist bröts och jag spände kroppen. Det rasslade och prasslade och utan förvarning dök den upp. En ensam kronhjort. Stor för att vara så ung. Jag höll andan och tryckte mig tätt kring min björk, medan jag spände hanen. Obekymrat travade den fram till den närmaste rönnen och började feja sina horn på stammen. Jag kunde inte ta blicken från den medan den omsorgsfullt gned hornen och hela huvudet. Tydligen var det ett sätt för hjortar och rådjur att få basthuden att släppa när hornen växt ut. Jag måste ha gjort en plötslig rörelse för kronhjorten lyfte på huvudet och tittade rakt mot mig. Jag vet inte hur länge vi stod så. Det kan ha varit en halv minut, men det kändes som ett liv. Jag sänkte bössan. Kronhjorten tittade förebrående på mig, vände sig om och försvann långsamt samma väg som den kommit.
lördag 12 juni 2010
fredag 11 juni 2010
2010:161 Avsluta
Det hade varit en bra dag. Sommargästerna hade kommit farande från tidig morgon till sent in på eftermiddagen. Många var de som stannade i vägkanten några hundra meter efter den stora jordgubbsskylten. I dikesrenen hade den gamle mannen sitt bord och sitt lilla parasoll. Tidigt på morgonen hade han varit uppe och fyllt flaket på moppen med de små fyrkantiga kartongerna. Flera gånger körde han mellan det gamla huset och vägen innan han var nöjd. Pengarna från jordgubbsförsäljningen la han i ett litet gammaldags plåtskrin.
Alla som stannade frågade om den nya bron som sträckte sig hög och ståtlig från fastlandet över till ön. Den gamla bron hade varit för låg, förklarade den gamle mannen. Båtar med mast kunde inte komma under. Men det var ju en svängbro, invände jordgubbsköparna, den kunde ju öppna upp och släppa igenom stora fartyg. Ja men, det krävde mankraft, att någon verkligen satt på vakt. Oh, men det var ju så pittoreskt, tyckte sommargästerna. En av dem hävdade att han alltid tutade i ett horn när han kom seglande.
- Och då kunde jag se en liten figur komma cyklande uppför bron och kasta sig in i den lilla styrhytten, skrockade mannen. Jag tutade alltid några gånger extra så att han verkligen fick svettas! Så tråkigt det blir nu när man helt omärkt bara kan segla under. Vad hände förresten med brovakten? Vart tog han vägen?
- Åh, jag vet inte så noga, sa den gamle mannen. Jag hörde något om att han säljer jordgubbar.
Alla som stannade frågade om den nya bron som sträckte sig hög och ståtlig från fastlandet över till ön. Den gamla bron hade varit för låg, förklarade den gamle mannen. Båtar med mast kunde inte komma under. Men det var ju en svängbro, invände jordgubbsköparna, den kunde ju öppna upp och släppa igenom stora fartyg. Ja men, det krävde mankraft, att någon verkligen satt på vakt. Oh, men det var ju så pittoreskt, tyckte sommargästerna. En av dem hävdade att han alltid tutade i ett horn när han kom seglande.
- Och då kunde jag se en liten figur komma cyklande uppför bron och kasta sig in i den lilla styrhytten, skrockade mannen. Jag tutade alltid några gånger extra så att han verkligen fick svettas! Så tråkigt det blir nu när man helt omärkt bara kan segla under. Vad hände förresten med brovakten? Vart tog han vägen?
- Åh, jag vet inte så noga, sa den gamle mannen. Jag hörde något om att han säljer jordgubbar.
torsdag 10 juni 2010
Fina fisken
Margit stängde av bilmotorn och lutade sig ett ögonblick tillbaka i sätet. Hon hade inte varit här på ett par dagar och som vanligt såg hon fram emot friden som brukade infinna sig här ute. Hon klev ut och öppnade bagageluckan. Två små väskor och en kasse full med mat. Hon tömde brevlådan på reklam och kastade omedvetet en blick över axeln mot Bertils stuga. Ingen syntes till, det var lugnt och tyst. Trots att de varit grannar i över femton år kunde ingen av dem komma över sin ovilja mot den andre. Aldrig hade det väl varit några öppna bråk, men ständigt nya saker att reta sig på.
Hon suckade och tänkte på den gången när Bertil sågade ner hennes syrénhäck. Hävdade att den var på hans tomt. Eller när han och hans gubbvänner nödvändigtvis skulle spela nakenkrocket i trädgården just när hon hade sina närmaste väninnor på besök. Margit älskade sin stuga och den vackra skärgårdstomten. Hon njöt av att vara där, men bäst var det när Bertil inte var hemma. Hon hade lekt med tanken på att försöka köpa hans stuga också, men insåg att det var absurt att ens tänka sig att gå så långt för att bli av med en granne.
Hon fiskade upp nyckeln ur botten på handväskan, men insåg när hon försökte öppna att dörren faktiskt inte var låst. Med en liten oroskänsla i magen klev hon in. Allt var såg prydligt och fint ut. Precis som hon lämnat det. Hon höjde huvudet och sniffade. En kväljande lukt sköljde över henne. Hon hostade och öppnade ytterdörren på nytt. Tog några andetag och försökte få tankarna att klarna. Det var något i huset som luktade pyton. Hon klev in igen och gick snabbt genom de tre rummen. Vardagsrummet verkade okej. I köket öppnade hon skafferidörren, men fann inget som kunde vara upphov till den fruktansvärda stanken. Hon gick vidare till sovrummet. Under sängen var det tomt. I den andra garderoben, rakt in på mittersta hyllan bland t-shirts och underkläder, låg en stor gädda. Magen höll på att vända sig ut och in, men ilskan besegrade obehaget och hon rusade ut i köket. Nu jäklar hade han gått för långt! Hon greppade en stadig kökskniv och halvsprang gången fram till Bertils grind.
Hon suckade och tänkte på den gången när Bertil sågade ner hennes syrénhäck. Hävdade att den var på hans tomt. Eller när han och hans gubbvänner nödvändigtvis skulle spela nakenkrocket i trädgården just när hon hade sina närmaste väninnor på besök. Margit älskade sin stuga och den vackra skärgårdstomten. Hon njöt av att vara där, men bäst var det när Bertil inte var hemma. Hon hade lekt med tanken på att försöka köpa hans stuga också, men insåg att det var absurt att ens tänka sig att gå så långt för att bli av med en granne.
Hon fiskade upp nyckeln ur botten på handväskan, men insåg när hon försökte öppna att dörren faktiskt inte var låst. Med en liten oroskänsla i magen klev hon in. Allt var såg prydligt och fint ut. Precis som hon lämnat det. Hon höjde huvudet och sniffade. En kväljande lukt sköljde över henne. Hon hostade och öppnade ytterdörren på nytt. Tog några andetag och försökte få tankarna att klarna. Det var något i huset som luktade pyton. Hon klev in igen och gick snabbt genom de tre rummen. Vardagsrummet verkade okej. I köket öppnade hon skafferidörren, men fann inget som kunde vara upphov till den fruktansvärda stanken. Hon gick vidare till sovrummet. Under sängen var det tomt. I den andra garderoben, rakt in på mittersta hyllan bland t-shirts och underkläder, låg en stor gädda. Magen höll på att vända sig ut och in, men ilskan besegrade obehaget och hon rusade ut i köket. Nu jäklar hade han gått för långt! Hon greppade en stadig kökskniv och halvsprang gången fram till Bertils grind.
onsdag 9 juni 2010
2010:159 Bönhörd
De korta andetagen rev i halsen. Smärtan högg i vänster sida, men han trängde bort alla tankar och koncentrerade sig på att springa i mörkret. Han måste tillbaka. Tiden höll på att rinna ut och han måste tillbaka till den enda plats på jorden han svurit att aldrig återvända till.
Mörkret lindade sig kring hans steg, men han blev aldrig osäker på var han skulle sätta foten. Kroppen kände varje del av stigen, varje vindling och varje krök. Huvudet böjde sig i rätt stund för grenarna och hade det inte varit för stanken hade han kunnat njuta av att var del av naturen. Nu stod porerna vidöppna och vittnade om skräcken som härjade inom honom.
Några hundra meter till. Skogen öppnade sig plötsligt och när månen oförhappandes skickade en stråle genom molntäcket såg han huset som ruvade olycksbådande i mörkret. Hjärtat slog som en stånghammare och om han inte var ensam i mörkret skulle hans hjärta definitivt förråda honom. Han slog av något på stegen, rundade huset och famlade med händerna framför sig tills han kände de gistna bräderna från vedboden. Det prasslade på marken, men han var nu bortom skräcken. Han kastade sig ner på marken vid vedbodens ena hörn och började gräva med händerna. Marken var hård och fingrarna blev snabbt sönderrivna.
- Gode Gud, låt den vara kvar. Gode, gode Gud, låt den vara kvar, mumlade han om och om igen.
Han borde ha känt den vid det här laget. Hans rörelser blev långsamma och hans lystrade. Hade han trots allt kommit för sent? Låg de redan i mörkret och väntade på honom? Tittade på honom med sina mörkersikten?
Han tog några kraftiga tag till med högerhanden och kände hur han stötte emot något kallt och hårt. Instinktivt vällde energin fram inom honom när hans hand kände igen formen.
Ja! Han hade blivit bönhörd!
Långt borta hörde han ljudet av en bilmotor.
Mörkret lindade sig kring hans steg, men han blev aldrig osäker på var han skulle sätta foten. Kroppen kände varje del av stigen, varje vindling och varje krök. Huvudet böjde sig i rätt stund för grenarna och hade det inte varit för stanken hade han kunnat njuta av att var del av naturen. Nu stod porerna vidöppna och vittnade om skräcken som härjade inom honom.
Några hundra meter till. Skogen öppnade sig plötsligt och när månen oförhappandes skickade en stråle genom molntäcket såg han huset som ruvade olycksbådande i mörkret. Hjärtat slog som en stånghammare och om han inte var ensam i mörkret skulle hans hjärta definitivt förråda honom. Han slog av något på stegen, rundade huset och famlade med händerna framför sig tills han kände de gistna bräderna från vedboden. Det prasslade på marken, men han var nu bortom skräcken. Han kastade sig ner på marken vid vedbodens ena hörn och började gräva med händerna. Marken var hård och fingrarna blev snabbt sönderrivna.
- Gode Gud, låt den vara kvar. Gode, gode Gud, låt den vara kvar, mumlade han om och om igen.
Han borde ha känt den vid det här laget. Hans rörelser blev långsamma och hans lystrade. Hade han trots allt kommit för sent? Låg de redan i mörkret och väntade på honom? Tittade på honom med sina mörkersikten?
Han tog några kraftiga tag till med högerhanden och kände hur han stötte emot något kallt och hårt. Instinktivt vällde energin fram inom honom när hans hand kände igen formen.
Ja! Han hade blivit bönhörd!
Långt borta hörde han ljudet av en bilmotor.
torsdag 27 maj 2010
2010:147 Korvskivan
Hyllorna bågnade av olika sorters skinka, korvar och pastejer. Aldrig hade Lisa sett så mycket mat på en och samma gång. Hon kände hur det sved i den tomma magen.
- Kan hon räkna? frågade föreståndare Bengtsson och hon slog snabbt ner blicken.
- Jo…jodå, det kan jag, mumlade hon.
- Det blir bra. Hon kan börja nu med detsamma.
Han gav henne ett vitt förkläde med röda kanter och visade sedan runt i charken. Berättade vad som skilde den ena skinkan från den andra, visade hur vågen fungerade och förklarade vilka egenheter de olika stamkunderna hade.
- Jo, förstår hon. Varje fredag kommer fru Petrén in. Hon vill ha kalvlägg. I alla år har jag försökt fresta henne med nya delikatesser, men se det är bara kalvlägg som gäller för fru Petrén. Han suckade och begrundade detta en lång stund.
De första kunderna kom och Lisa fick fullt upp med att hjälpa till och även ta hand om några kunder helt själv. Tiden gick fort. Hon hann knappt tänka på småsyskonen därhemma. Det hade varit tomt i skafferiet imorse och i hönshuset hittade hon bara två ägg. Hon hoppades att far skulle komma hem med något att äta ikväll. Annars fick det bli kokt potatis igen.
Lisa skar upp tjocka skivor av korven som Bengtsson hade bett henne om. ”En centimeter tjocka ska di vara, varken mer eller mindre.” Värmen fick håret att krusa sig i pannan och med tungspetsen i mungipan koncentrerade hon sig på uppgiften. Kniven borde nog slipas för det gick trögt och plötsligt gled den snett och skivan blev bara halv. Vad skulle hon göra med den? Inte kunde hon lägga upp en skev halva bland de andra centimeterskivorna? Hon tänkte på Tomas, minstingen därhemma som hostade så hemskt i morse. Och som var så blek. Hon såg sig förstulet omkring. Snabbt tog hon ett papper och la om korvskivan och lät den glida innanför förklädet ner i klänningsfickan. Kinderna blossade.
Några timmar senare var arbetsdagen slut. Hon följde med Bengtsson in i rummet bakom disken och hängde upp förklädet. Det hade varit en bra dag.
- Jaha, det här gick ju bra. Hon ska ha tack för idag och välkommen tillbaka imorgon.
Han tittade på henne och hon kände hur hans blick gled ner mot hennes höfter. Hon vände sig bort, ville inte ha den sortens blickar från en man.
- Ja, tack. Jag kommer imorgon klockan åtta. Hon skyndade ut ur butiken. Hon var nästan halvvägs hemma när hon tittade ner på sin klänning och såg fläcken. En ring av flott strålade som en sol ut från fickan.
- Kan hon räkna? frågade föreståndare Bengtsson och hon slog snabbt ner blicken.
- Jo…jodå, det kan jag, mumlade hon.
- Det blir bra. Hon kan börja nu med detsamma.
Han gav henne ett vitt förkläde med röda kanter och visade sedan runt i charken. Berättade vad som skilde den ena skinkan från den andra, visade hur vågen fungerade och förklarade vilka egenheter de olika stamkunderna hade.
- Jo, förstår hon. Varje fredag kommer fru Petrén in. Hon vill ha kalvlägg. I alla år har jag försökt fresta henne med nya delikatesser, men se det är bara kalvlägg som gäller för fru Petrén. Han suckade och begrundade detta en lång stund.
De första kunderna kom och Lisa fick fullt upp med att hjälpa till och även ta hand om några kunder helt själv. Tiden gick fort. Hon hann knappt tänka på småsyskonen därhemma. Det hade varit tomt i skafferiet imorse och i hönshuset hittade hon bara två ägg. Hon hoppades att far skulle komma hem med något att äta ikväll. Annars fick det bli kokt potatis igen.
Lisa skar upp tjocka skivor av korven som Bengtsson hade bett henne om. ”En centimeter tjocka ska di vara, varken mer eller mindre.” Värmen fick håret att krusa sig i pannan och med tungspetsen i mungipan koncentrerade hon sig på uppgiften. Kniven borde nog slipas för det gick trögt och plötsligt gled den snett och skivan blev bara halv. Vad skulle hon göra med den? Inte kunde hon lägga upp en skev halva bland de andra centimeterskivorna? Hon tänkte på Tomas, minstingen därhemma som hostade så hemskt i morse. Och som var så blek. Hon såg sig förstulet omkring. Snabbt tog hon ett papper och la om korvskivan och lät den glida innanför förklädet ner i klänningsfickan. Kinderna blossade.
Några timmar senare var arbetsdagen slut. Hon följde med Bengtsson in i rummet bakom disken och hängde upp förklädet. Det hade varit en bra dag.
- Jaha, det här gick ju bra. Hon ska ha tack för idag och välkommen tillbaka imorgon.
Han tittade på henne och hon kände hur hans blick gled ner mot hennes höfter. Hon vände sig bort, ville inte ha den sortens blickar från en man.
- Ja, tack. Jag kommer imorgon klockan åtta. Hon skyndade ut ur butiken. Hon var nästan halvvägs hemma när hon tittade ner på sin klänning och såg fläcken. En ring av flott strålade som en sol ut från fickan.
tisdag 25 maj 2010
2010:145 Inte inbjuden
Det prasslade och knakade. Hon låg med spetsade öron under täcket och kände hjärtat slå hårt i bröstkorgen. Två glas vin och ändå var hon spänd som en stålfjäder. En gren knackade mot fönstret och hon jämrade sig, utom kontroll nu. Det var demonernas natt. Redan när hon satt där nere och betalade räkningarna medan skymningen föll, kunde hon känna hur huset plötsligt blev kallt. Fientligt. Trappan suckade, skafferidörren gnällde och de långa skuggorna från fönstren sträckte sina armar efter henne. Hon hade tömt sitt glas, desperat efter den loja värmen som drycken genererade, men denna kväll gick hon bet. Hon hade försökt skaka av sig obehaget. Tänkt på de goda dagarna, när hon var stark och demonerna höll sig på mattan, men det var lönlöst.
Hon vek upp en liten flik av filten och kastade en blick över axeln. Två mörka skuggor väntade i hörnet. Nej! De hade ingen rätt att vara här. Ingen hade bjudit dem till denna fristad, ändå stod de nu böjda över henne. En stor mörk skepnad och en lite mindre, ettrig. De skulle dra i hennes hår, nypa hennes skinn med stela, kalla fingrar alltmedan deras gnällande, bedjande, suckande väsningar lindade sig om henne. Hon fäktade till ingen nytta med armarna, men en kall hand tryckte ner henne mot kudden igen. Hon hostade och kippade efter luft när hon hörde vrålet från den mindre demonen. Instinktivt kurade hon ihop sig till och la armarna över ansiktet. Det skulle bli en lång natt.
Hon vek upp en liten flik av filten och kastade en blick över axeln. Två mörka skuggor väntade i hörnet. Nej! De hade ingen rätt att vara här. Ingen hade bjudit dem till denna fristad, ändå stod de nu böjda över henne. En stor mörk skepnad och en lite mindre, ettrig. De skulle dra i hennes hår, nypa hennes skinn med stela, kalla fingrar alltmedan deras gnällande, bedjande, suckande väsningar lindade sig om henne. Hon fäktade till ingen nytta med armarna, men en kall hand tryckte ner henne mot kudden igen. Hon hostade och kippade efter luft när hon hörde vrålet från den mindre demonen. Instinktivt kurade hon ihop sig till och la armarna över ansiktet. Det skulle bli en lång natt.
onsdag 12 maj 2010
2010:132 Dra en slutsats
Din blick. Jag kände den på min axel och var tvungen att vända mig mot dig i samma sekund som du vände dig bort. Din hand. Jag kände den snudda mig när vi stod i klungan vid valborgsmässoelden. Din hand snuddade mig och min hand sträckte sig efter din, men famlade i luften. Din värme. Jag kände din värme stråla mot mig när vi satt bredvid varandra i den lilla soffan på Anna-Karins fest.
Världen är grå. Jag stiger inte upp. All min längtan och förväntan rycktes bort av dina hårda ord igår.
- Vad inbillar du dig?
Dina ögon plötsligt kalla, din ton aningen för hög, som om du var mån om att låta världen veta att du inte hade något med mig att göra. Jag håller för öronen och blundar, men scenen går på repeat i min hjärna och jag skriker och skriker och skriker.
Världen är grå. Jag stiger inte upp. All min längtan och förväntan rycktes bort av dina hårda ord igår.
- Vad inbillar du dig?
Dina ögon plötsligt kalla, din ton aningen för hög, som om du var mån om att låta världen veta att du inte hade något med mig att göra. Jag håller för öronen och blundar, men scenen går på repeat i min hjärna och jag skriker och skriker och skriker.
tisdag 11 maj 2010
2010:131 Ekonomiskt lättsinne
- Ska det vara en gåva? Flickan bakom disken tittade på honom med ett höjt ögonbryn och höll upp den lilla asken.
- Ja, slå gärna in den, tack.
Hon tog ett mörkblått papper och sedan ett blankt silversnöre. Nästan onödigt eftersom Tessan strax skulle slita av det när hon förväntansfullt öppnade paketet.
- Då blir det 14.900:-.
Han tog fram sin plånbok och valde ett kontokort. Tittade på de präglade bokstäverna som bildade hans namn. Tänkte på de osynliga vågorna som förband hans kort med Tessans konto. Vilken ofattbar tur han hade haft när han träffade henne! De var ett perfekt par! Hon älskade honom och de hade roligt tillsammans. Att hon dessutom var enormt förmögen var ingen nackdel. Han kom inte från påvra förhållanden, men det hade heller inte funnits utrymme för extravaganser. Inte hade han direkt saknat något, men nu, nu var det som om han inte kunde hejda sin köplust. Varje dag såg han något nytt han ville ha. Han ville fylla deras hem med vackra saker, ha de senaste tekniska prylarna, överraska Tessan med resor och presenter. Ibland skrattade hon åt hans iver och då kunde han känna värmen som strålade ut från de röda örsnibbarna. Förlägen tänkte han att det var hennes pengar han konsumerade. Men det var ju till dem båda försvarade han sig med.
Han gick ut ur butiken och skulle snedda över gatan till cabrioleten han köpt på deras ettårsdag när blicken föll på den välskräddade kostymen i ett skyltfönster. Att den var dyr syntes på långt håll och instinktivt vände han bort blicken. Så stannade han upp och vred sig sakta tillbaka.
- Varför inte? tänkte han och sköt upp dörren.
- Ja, slå gärna in den, tack.
Hon tog ett mörkblått papper och sedan ett blankt silversnöre. Nästan onödigt eftersom Tessan strax skulle slita av det när hon förväntansfullt öppnade paketet.
- Då blir det 14.900:-.
Han tog fram sin plånbok och valde ett kontokort. Tittade på de präglade bokstäverna som bildade hans namn. Tänkte på de osynliga vågorna som förband hans kort med Tessans konto. Vilken ofattbar tur han hade haft när han träffade henne! De var ett perfekt par! Hon älskade honom och de hade roligt tillsammans. Att hon dessutom var enormt förmögen var ingen nackdel. Han kom inte från påvra förhållanden, men det hade heller inte funnits utrymme för extravaganser. Inte hade han direkt saknat något, men nu, nu var det som om han inte kunde hejda sin köplust. Varje dag såg han något nytt han ville ha. Han ville fylla deras hem med vackra saker, ha de senaste tekniska prylarna, överraska Tessan med resor och presenter. Ibland skrattade hon åt hans iver och då kunde han känna värmen som strålade ut från de röda örsnibbarna. Förlägen tänkte han att det var hennes pengar han konsumerade. Men det var ju till dem båda försvarade han sig med.
Han gick ut ur butiken och skulle snedda över gatan till cabrioleten han köpt på deras ettårsdag när blicken föll på den välskräddade kostymen i ett skyltfönster. Att den var dyr syntes på långt håll och instinktivt vände han bort blicken. Så stannade han upp och vred sig sakta tillbaka.
- Varför inte? tänkte han och sköt upp dörren.
måndag 10 maj 2010
2010:130 Tygla humöret
I skolan betraktades han som bråkig. Högljudd och uppkäftig. Han kunde fortfarande minnas ljudet av linjalen som ven i luften innan den med full kraft träffade ovansidan av hans motvilligt framlagda händer. Han kunde minnas ljudet, men inte smärtan. Smärtan som fick honom att explodera, att skrika att han skulle döda magister Hansson.
- Du måste lära dig att tygla ditt humör, sa magistern och linjalen ven ännu en gång genom luften.
Tygla sitt humör, det lät som om humöret var ett litet husdjur som man skulle dressera. Men humöret var ju känslorna, de lät sig inte hanteras hur som helst. Vissa dagar när han vaknade kände han på en gång att det var en strålande dag. Inget kunde ta ner honom. Han flög genom stan och kände sig som en kung. Andra dagar var han ynklig och ville stanna hemma med mamma och dricka varm choklad.
- Man måste ju få känna, tänkte han när han återigen blev straffad i skolan, denna gång för att ha visslat i korridoren. Utan känslor kan man lika gärna vara död. Jag vill inte tygla mina känslor – jag vill känna dem!
Några månader senare fick han ett raseriutbrott och slog ner en kille utanför affären. Killen förlorade två framtänder och själv fick han åka till doktor Hagtorn och sy ett par stygn på knogarna. Doktorn var trevlig och frågade en del om hur han mådde och om hans känslor i olika sammanhang. Det kändes skönt. Sedan gav doktorn mamma en burk med piller och bad henne se till att han tog dem varje dag.
Sedan den dagen förundrades alla över hur lugn och skötsam han blivit. Mamma undrade ibland om denne sömngångarrobot verkligen var hennes son, men varje gång hon såg hur känslorna började komma upp till ytan och hur han mekaniskt började veva med armarna såg hon till att han svalde ett piller.
- Jag visste väl att det skulle bli folk av dig med en vacker dag, sa magister Hansson. Jag behövde bara banka lite vett i dig.
- Du måste lära dig att tygla ditt humör, sa magistern och linjalen ven ännu en gång genom luften.
Tygla sitt humör, det lät som om humöret var ett litet husdjur som man skulle dressera. Men humöret var ju känslorna, de lät sig inte hanteras hur som helst. Vissa dagar när han vaknade kände han på en gång att det var en strålande dag. Inget kunde ta ner honom. Han flög genom stan och kände sig som en kung. Andra dagar var han ynklig och ville stanna hemma med mamma och dricka varm choklad.
- Man måste ju få känna, tänkte han när han återigen blev straffad i skolan, denna gång för att ha visslat i korridoren. Utan känslor kan man lika gärna vara död. Jag vill inte tygla mina känslor – jag vill känna dem!
Några månader senare fick han ett raseriutbrott och slog ner en kille utanför affären. Killen förlorade två framtänder och själv fick han åka till doktor Hagtorn och sy ett par stygn på knogarna. Doktorn var trevlig och frågade en del om hur han mådde och om hans känslor i olika sammanhang. Det kändes skönt. Sedan gav doktorn mamma en burk med piller och bad henne se till att han tog dem varje dag.
Sedan den dagen förundrades alla över hur lugn och skötsam han blivit. Mamma undrade ibland om denne sömngångarrobot verkligen var hennes son, men varje gång hon såg hur känslorna började komma upp till ytan och hur han mekaniskt började veva med armarna såg hon till att han svalde ett piller.
- Jag visste väl att det skulle bli folk av dig med en vacker dag, sa magister Hansson. Jag behövde bara banka lite vett i dig.
tisdag 20 april 2010
2010: 110 Mötet i hissen
Första gången de möttes var i den högra hissen i det stora tidningshuset. Arvid var på väg till redaktionen på tredje våningen där han skulle avsluta sin artikel före deadline. Han var sen. Hon hade redan tryckt in knappen som indikerade våning fem och Arvid drog slutsatsen att hon hade möte med tidningsledningen. Hon var uppenbarligen inte anställd eftersom hon hade en besöksbricka på kavajslaget. Han kunde inte läsa namnet utan att hon skulle få känslan av att han sneglade på hennes byst. Luften i hissen var varm och stillastående. Arvid kände hur kostymen kliade och slogs av hur sval och oberörd kvinnan var. Inte vacker i egentlig betydelse, men stark och skön.
Hissen stannande med ett ryck och Arvid klev ut med känslan av att något viktigt just inträffat. Dagarna som följde stördes han upprepade gånger av tankarna på henne. Han ville träffa henne igen. Och det fick han, för när han klev in i hissen en fredag eftermiddag några veckor senare för att åka ner stod hon åter där. Arvid kände hur det sög till i magtrakten och han tittade förundrat på henne. Hon hade ett missnöjt drag kring munnen och såg trött ut.
- Jag heter Arvid. Vart är du på väg? sa han och sträckte ut handen för att trycka på displayen.
- Lydia. Och ut vill jag, ut, och så långt, långt, långt, svarade kvinnan.
Hissdörrarna öppnades och Arvid följde henne med blicken når hon långsamt försvann i fjärran.
Hissen stannande med ett ryck och Arvid klev ut med känslan av att något viktigt just inträffat. Dagarna som följde stördes han upprepade gånger av tankarna på henne. Han ville träffa henne igen. Och det fick han, för när han klev in i hissen en fredag eftermiddag några veckor senare för att åka ner stod hon åter där. Arvid kände hur det sög till i magtrakten och han tittade förundrat på henne. Hon hade ett missnöjt drag kring munnen och såg trött ut.
- Jag heter Arvid. Vart är du på väg? sa han och sträckte ut handen för att trycka på displayen.
- Lydia. Och ut vill jag, ut, och så långt, långt, långt, svarade kvinnan.
Hissdörrarna öppnades och Arvid följde henne med blicken når hon långsamt försvann i fjärran.
måndag 19 april 2010
2010:109 Svärmorsångest
Doften av såpa spred sig genom lägenheten allteftersom Lina långsamt drog fram med hinkar, moppar och trasor. Hon torkade av alla fönsterkarmar, element och lister. Det ingrodda fettet på köksluckorna fick sig en rejäl omgång. Ugnen blänkte glatt efter en date med Mr. Muscle. Hon skrubbade badkaret tills det glänste. Hon piskade mattor, bytte lakan och vädrade i flera omgångar. Solen sken och genom de öppna fönstren hördes fågelkvitter. Hon skrubbade lite hårdare på avlagringen i handfatet. När det ringde på dörren hade den rosa trasan antagit en gråbrun ton, medan hon själv fått ett par ilsket röda fläckar på kinderna.
söndag 18 april 2010
2010:108 Lova
Det var inte första gången jag lämnade allt. Det hade blivit något av ett signum för mig. Ankra upp några år med en stilig karl. När slentrianen kom smygande backade jag reflexmässigt. Packade ner mina tillhörigheter i båten och seglade vidare mot nya äventyr. Underbart!
Nu stod jag vid rodret. Trots att det var tidigt morgon var vinden redan kraftig. Magnus låg säkert kvar där jag hade lämnat honom under täcket hemma i sin lägenhet. Om jag blundade kunde jag se hans i sömnen sårbara ansikte. De kantiga dragen utslätade och fridfulla. Jag ryckte till och kollade snabbt av instrumenten och sjökortet. Det hade gått långt den här gången. Vi hade haft det så fint. Magnus gav mig det motstånd jag så väl behövde. Vi hade roligt tillsammans, och behöll alltid den där spänningen som jag behövde. Jag kunde aldrig vara riktigt säker på hans nästa drag. Vi utmanade varandra på alla plan.
Jag blinkade i den tilltagande vinden och kastade förargat med huvudet. Vilken idiot han var som förstörde allt. Och så smart att han nästan hade lyckats. Förändringen hade kommit smygande omärkligt. Det kunde vara en blick eller ett tonfall. Så sublimt att jag lät det passera. Inte ens när han började prata om att sälja sin lägenhet blev jag riktigt på min vakt, trots att ”RED ALERT” pulserade ur varenda por i hans kropp. Hans kropp som jag inte ens då kunde tänka tanken att avstå ifrån.
Hjärtat började skena när tankarna på gårdagen kom tillbaka. Han var fan inte klok! Vi kopplade av efter klättringen med kaffe och fika på filt uppe på kullen när Magnus plötsligt tog min hand och sa ”Lova att du stannar hos mig – lova det!” Perplex hade jag stirrat på honom och lovat.
”Idiot”, muttrade jag, drog åt mig rodret och lovade upp mot vinden.
Nu stod jag vid rodret. Trots att det var tidigt morgon var vinden redan kraftig. Magnus låg säkert kvar där jag hade lämnat honom under täcket hemma i sin lägenhet. Om jag blundade kunde jag se hans i sömnen sårbara ansikte. De kantiga dragen utslätade och fridfulla. Jag ryckte till och kollade snabbt av instrumenten och sjökortet. Det hade gått långt den här gången. Vi hade haft det så fint. Magnus gav mig det motstånd jag så väl behövde. Vi hade roligt tillsammans, och behöll alltid den där spänningen som jag behövde. Jag kunde aldrig vara riktigt säker på hans nästa drag. Vi utmanade varandra på alla plan.
Jag blinkade i den tilltagande vinden och kastade förargat med huvudet. Vilken idiot han var som förstörde allt. Och så smart att han nästan hade lyckats. Förändringen hade kommit smygande omärkligt. Det kunde vara en blick eller ett tonfall. Så sublimt att jag lät det passera. Inte ens när han började prata om att sälja sin lägenhet blev jag riktigt på min vakt, trots att ”RED ALERT” pulserade ur varenda por i hans kropp. Hans kropp som jag inte ens då kunde tänka tanken att avstå ifrån.
Hjärtat började skena när tankarna på gårdagen kom tillbaka. Han var fan inte klok! Vi kopplade av efter klättringen med kaffe och fika på filt uppe på kullen när Magnus plötsligt tog min hand och sa ”Lova att du stannar hos mig – lova det!” Perplex hade jag stirrat på honom och lovat.
”Idiot”, muttrade jag, drog åt mig rodret och lovade upp mot vinden.
lördag 17 april 2010
2010:107 Vända om
Ljuset från pannlampan räckte inte långt i det mörka vattnet. Jag kunde skönja konturerna av växtligheten på botten, men världen hade blivit grå. Det fanns inga färger och inga ljud. Jag kände mig som om jag var med i en stumfilm från 1920-talet. På jakt efter Atlantis skulle den kunna heta. Skillnaden var att det inte var en film och att det inte var Atlantis jag letade efter, utan vithaj.
Jag borde inte vara så nervös. Jag var väl förberedd. År av forskning, år av dykning. Jag var definitivt rätt för det här uppdraget. Vi hade gått igenom säkerhetsanordningen gång på gång. Inget kunde gå snett. Hjärtat bultade och jag kunde känna ryckningarna i högra ögonlocket under masken. Ovanför mig kunde jag se båtens köl, den var inte alltför avlägsen. Jag var heller inte ensam i den färglösa världen. En stor manet böljade framför mig som ett rymdskepp på väg mot en avlägsen galax. Under mig försvann plötsligt botten och när jag försökte följa den sveptes jag in i ett kompakt mörker. Blodet dunkade i tinningarna när jag försökte hitta balansen. Jag tog några prövande armtag för att få grepp om vad som var upp och ner. Känslan av att vara iakttagen fick mig att stanna upp i rörelsen och alla mina sinnen spändes. Sakta vände jag mig om.
Jag borde inte vara så nervös. Jag var väl förberedd. År av forskning, år av dykning. Jag var definitivt rätt för det här uppdraget. Vi hade gått igenom säkerhetsanordningen gång på gång. Inget kunde gå snett. Hjärtat bultade och jag kunde känna ryckningarna i högra ögonlocket under masken. Ovanför mig kunde jag se båtens köl, den var inte alltför avlägsen. Jag var heller inte ensam i den färglösa världen. En stor manet böljade framför mig som ett rymdskepp på väg mot en avlägsen galax. Under mig försvann plötsligt botten och när jag försökte följa den sveptes jag in i ett kompakt mörker. Blodet dunkade i tinningarna när jag försökte hitta balansen. Jag tog några prövande armtag för att få grepp om vad som var upp och ner. Känslan av att vara iakttagen fick mig att stanna upp i rörelsen och alla mina sinnen spändes. Sakta vände jag mig om.
torsdag 15 april 2010
2010:105 Fixa
- Gapa!
Det sjabbiga lilla rummet. Den sura lukten av skräck och vanmakt. Tre mörkklädda män och en revolver. Inte för att det behövdes. Jag skulle göra precis vad de förväntade sig. Alla broar brända, inget hopp om att räta ut detta krokiga lilla liv. Jag gapade och svalde den första kapseln. Det var lättare än jag väntat mig. Kände hur den, sval och hård, gled ner genom strupen.
- Bara 49 kvar, knarrade Raoul. Och nu fixar du det här. Vårt tålamod är slut när det gäller dig.
Tystnaden la sig i rummet och det enda som hördes var mina taktfasta gulpningar. En utomjording hade invaderat min kropp. Känslan av att sväva i dödens absoluta närhet. Om en kapsel skulle spricka var jag dödens lilla lammunge. Om jag skulle klara mig genom tullen väntade Platon på mig. Då var jag dödens lilla lammunge. En behållare var jag.
- Ok, jag är klar.
Jag försökte resa mig, men vinglade till och kände hur magen drog ihop sig. ”Inte kräkas, inte kräkas” tänkte jag och Raoul tog ett hårt tag i mig och tryckte upp mig mot väggen. Han borrade in revolvern mot min hals och instinktivt rapade jag. Han vände sig om i avsmak.
Det sjabbiga lilla rummet. Den sura lukten av skräck och vanmakt. Tre mörkklädda män och en revolver. Inte för att det behövdes. Jag skulle göra precis vad de förväntade sig. Alla broar brända, inget hopp om att räta ut detta krokiga lilla liv. Jag gapade och svalde den första kapseln. Det var lättare än jag väntat mig. Kände hur den, sval och hård, gled ner genom strupen.
- Bara 49 kvar, knarrade Raoul. Och nu fixar du det här. Vårt tålamod är slut när det gäller dig.
Tystnaden la sig i rummet och det enda som hördes var mina taktfasta gulpningar. En utomjording hade invaderat min kropp. Känslan av att sväva i dödens absoluta närhet. Om en kapsel skulle spricka var jag dödens lilla lammunge. Om jag skulle klara mig genom tullen väntade Platon på mig. Då var jag dödens lilla lammunge. En behållare var jag.
- Ok, jag är klar.
Jag försökte resa mig, men vinglade till och kände hur magen drog ihop sig. ”Inte kräkas, inte kräkas” tänkte jag och Raoul tog ett hårt tag i mig och tryckte upp mig mot väggen. Han borrade in revolvern mot min hals och instinktivt rapade jag. Han vände sig om i avsmak.
onsdag 14 april 2010
2010:104 Komma på fötter
Värkande fötter, ömmande muskler
Timme efter timme vid stången
Outtröttlig, oförtruten
Plié, plié, enchanté mademoiselle
Trummande fötter, trimmade lår
Senor som högspänningslinor
Fokuserad, koncentrerad
Pied dans la main - et pirouette
Brinnande fötter, sprängande huvud
Brister men bär ändå
Målinriktad, viljestark
Pieds assemblés – et encore!
Timme efter timme vid stången
Outtröttlig, oförtruten
Plié, plié, enchanté mademoiselle
Trummande fötter, trimmade lår
Senor som högspänningslinor
Fokuserad, koncentrerad
Pied dans la main - et pirouette
Brinnande fötter, sprängande huvud
Brister men bär ändå
Målinriktad, viljestark
Pieds assemblés – et encore!
tisdag 13 april 2010
2010:103 Tilltal
I Hannas värld fanns inga ljud. Man skulle kunna tänka sig att frånvaron av ljud skulle utgöra ett slags tomhet, men så var det inte. Hanna var född döv och världen hade aldrig varit på något annat sätt. Hon kände sig inte inkapslad i fetvadd eller utslängd i rymden så som många hörande föreställde sig hennes värld. Hon kommunicerade med sin omvärld hela tiden, med den lilla skillnaden att hennes övriga sinnen var extra skärpta.
Nu satt hon uppflugen på ett stenblock i hamnen och försökte fånga de skriande fiskmåsarna i sitt skissblock. Själva skriet tänkte hon sig som en disharmoni. I en perfekt värld hade de inte skriat utan seglat fram i vinden. Lyckliga. Hon var så upptagen med sin skiss att hon inte såg gruppen med tonårskillar som dykt upp på kajen. Några småstenar ven genom luften mot fåglarna och när hon tittade upp kunde hon se maktkampen som pågick mellan grabbarna. Det handlade om att ta en position i gruppen.
- Hörru, vad gör du där uppe?
Hanna tittade efter fåglarna som nu cirklade längre ut över havet.
- Svarar du inte på tilltal, eller? Lilla fröken kanske är för fin för det?
Hanna såg att de pratade med henne, men tittade uttryckslöst tillbaka. Plötsligt ryckte en av killarna blocket ur hennes hand.
- Skit i henne! Hon försöker bara göra sig märkvärdig.
Klungan hade nu fått syn på en övergiven skateboard och skulle se vem som vågade åka närmast kajkanten. De stojade och skrek och trissade varandra till allt djärvare manövrar. I vattnet guppade ett ensamt skissblock.
Nu satt hon uppflugen på ett stenblock i hamnen och försökte fånga de skriande fiskmåsarna i sitt skissblock. Själva skriet tänkte hon sig som en disharmoni. I en perfekt värld hade de inte skriat utan seglat fram i vinden. Lyckliga. Hon var så upptagen med sin skiss att hon inte såg gruppen med tonårskillar som dykt upp på kajen. Några småstenar ven genom luften mot fåglarna och när hon tittade upp kunde hon se maktkampen som pågick mellan grabbarna. Det handlade om att ta en position i gruppen.
- Hörru, vad gör du där uppe?
Hanna tittade efter fåglarna som nu cirklade längre ut över havet.
- Svarar du inte på tilltal, eller? Lilla fröken kanske är för fin för det?
Hanna såg att de pratade med henne, men tittade uttryckslöst tillbaka. Plötsligt ryckte en av killarna blocket ur hennes hand.
- Skit i henne! Hon försöker bara göra sig märkvärdig.
Klungan hade nu fått syn på en övergiven skateboard och skulle se vem som vågade åka närmast kajkanten. De stojade och skrek och trissade varandra till allt djärvare manövrar. I vattnet guppade ett ensamt skissblock.
måndag 12 april 2010
2010:102 Sopgubben
Det blåste lite snålt där han stod på lastbilens bakre trappsteg. Ögonen tårades och med ena handen drog han ner kepsen över öronen. Bakom ratten satt Johnny och då kunde han alltid räkna med mjuka inbromsningar. Som nu. Han hoppade av och sprang uppför backen till de tre parhusen. De plikttrogna husägarna hade ännu en gång rullat ut sina sopbehållare så att det gick snabbt och enkelt att tömma dem. Kärlen var tömda och återbördade på sina platser på mindre än två minuter. Medan han hastade vidare till nästa grupp hus körde Johnny långsamt framåt. De hade den där växelvisa dansen i ryggmärgen. Springa, tömma, köra, tömma, springa, tömma, köra.
Trots blåsten var det en vacker morgon. Den där tiden på året när ljuset återvände och alla var fulla av löften. Det blev mer grovsopor då förstås, när det gamla skulle rensas bort. Folk ömsade skinn och han var den som tog hand om det gamla uttjänta. Han gillade det. Kunde inte tänka sig ett bättre jobb. Han var mycket utomhus, fick en hel del motion och hade trevliga arbetskamrater. I duschen när han kom hem på eftermiddagen fick han tid att gå igenom dagen samtidigt som all skit och alla bekymmer rann av honom och ner i avloppet. Det var felet som alla stressade kontorsråttor gjorde. De duschade innan de gick till jobbet istället för efter.
Johnny svängde in till kanten och sa att nu var det väl ändå dags för lite kaffe. De tog fram termosarna och satt där med sina rykande koppar och tittade på världen som höll på att vakna och enades om att sopgubbe, det var ändå det bästa man kunde vara.
Trots blåsten var det en vacker morgon. Den där tiden på året när ljuset återvände och alla var fulla av löften. Det blev mer grovsopor då förstås, när det gamla skulle rensas bort. Folk ömsade skinn och han var den som tog hand om det gamla uttjänta. Han gillade det. Kunde inte tänka sig ett bättre jobb. Han var mycket utomhus, fick en hel del motion och hade trevliga arbetskamrater. I duschen när han kom hem på eftermiddagen fick han tid att gå igenom dagen samtidigt som all skit och alla bekymmer rann av honom och ner i avloppet. Det var felet som alla stressade kontorsråttor gjorde. De duschade innan de gick till jobbet istället för efter.
Johnny svängde in till kanten och sa att nu var det väl ändå dags för lite kaffe. De tog fram termosarna och satt där med sina rykande koppar och tittade på världen som höll på att vakna och enades om att sopgubbe, det var ändå det bästa man kunde vara.
söndag 11 april 2010
2010:101 Anfall
Det började skymma och jag borde inte alls vara ute ensam. Vi skulle haft ett kort möte i gruppen, men det hade dragit ut på tiden. Så många starka viljor, så många briljanta hjärnor. Jag var stolt över att vara där över huvud taget. Om så bara för att koka kaffe. Nu småsprang jag över de slitna kullerstenarna tillsammans med andra försenade människor som liksom jag hoppades att de skulle hinna hem innan utegångsförbudet trädde i kraft.
När larmet gick hade jag en knapp kilometer till min lilla lägenhet. Jag såg mig om i panik när jag hörde dånet från flygmotorerna som närmade sig.
- Kom här!
Någon tog ett hårdhänt grepp om min arm och drog mig mot en källardörr där ett antal människor mer eller mindre slogs för att komma in. Jag försökte vänta, men folk bakom mig pressade på och till slut var vi alla inne i den mörka fuktiga källaren.
Lukten av mögel kliade i näsan. Vi hade inga lampor. En ung kille tände en tändsticka och vi såg en skymt av några cyklar i ett hörn. Ett par säckar potatis stod lutade mot väggen. Tändstickan slocknade.
- Jag har inte så många kvar, sa killen och vi blev stående i mörkret.
Ovanför våra huvuden föll bomberna. Marken skakade, men huset vi befann oss i stod uppenbarligen kvar. I mörkret blev alla ljud så påtagliga. Förlorar vi ett sinne skärps de övriga. Jag hörde mummel och halvkväden gråt, prasslet av tidningspapper någon hittat och försökte sätta sig på. Jag hörde det snabba rasslet av små springande djur. Jag tog av mina handskar och bredde ut dem på golvet och satte mig. Det skulle bli en lång natt.
När larmet gick hade jag en knapp kilometer till min lilla lägenhet. Jag såg mig om i panik när jag hörde dånet från flygmotorerna som närmade sig.
- Kom här!
Någon tog ett hårdhänt grepp om min arm och drog mig mot en källardörr där ett antal människor mer eller mindre slogs för att komma in. Jag försökte vänta, men folk bakom mig pressade på och till slut var vi alla inne i den mörka fuktiga källaren.
Lukten av mögel kliade i näsan. Vi hade inga lampor. En ung kille tände en tändsticka och vi såg en skymt av några cyklar i ett hörn. Ett par säckar potatis stod lutade mot väggen. Tändstickan slocknade.
- Jag har inte så många kvar, sa killen och vi blev stående i mörkret.
Ovanför våra huvuden föll bomberna. Marken skakade, men huset vi befann oss i stod uppenbarligen kvar. I mörkret blev alla ljud så påtagliga. Förlorar vi ett sinne skärps de övriga. Jag hörde mummel och halvkväden gråt, prasslet av tidningspapper någon hittat och försökte sätta sig på. Jag hörde det snabba rasslet av små springande djur. Jag tog av mina handskar och bredde ut dem på golvet och satte mig. Det skulle bli en lång natt.
lördag 10 april 2010
2010:100 Hundra dagar
Hundra dagar av ensamhet. Hundra stilla dagar på landet med fågelsång och blomsterfröjd och en tickande bomb i kroppen. Varje morgon vaknade hon lite svagare än dagen innan, men lite lättare till sinnes. Hon gick ut på farstutrappen och såg ut över ängarna. Luften var hög och klar och hon drog girigt ner den i lungorna och kände hur den fyllde henne. Hon hukade sig över blommorna och drog in dofterna i näsan. Hon stack händerna i jorden och kände den fuktiga myllan. Aldrig hade hon varit mer levande än nu när tiden var förbi.
I det spegelblanka vattnet i tunnan under stupröret såg hon sig själv blekna bort från dag till dag. Hon kände sig fri. Fri från rädsla och ångest. Fri från skam och förtryck. Fri från ansvar. Under hundra dagar hade hon tänkt över sitt liv och funnit att det varit gott. Hon hade löst upp knutarna i den gamla väven och sett de fina trådarna som ändå höll ihop den. Hon hade tagit farväl av fåglarna och blommorna, av havet och skogen. Hundra dagar var till ända. Hon var redo.
I det spegelblanka vattnet i tunnan under stupröret såg hon sig själv blekna bort från dag till dag. Hon kände sig fri. Fri från rädsla och ångest. Fri från skam och förtryck. Fri från ansvar. Under hundra dagar hade hon tänkt över sitt liv och funnit att det varit gott. Hon hade löst upp knutarna i den gamla väven och sett de fina trådarna som ändå höll ihop den. Hon hade tagit farväl av fåglarna och blommorna, av havet och skogen. Hundra dagar var till ända. Hon var redo.
fredag 9 april 2010
2010:99 Skapa med händerna
Tidigt på morgonen var hon ute och vittjade fällorna. Diset svepte in trädkronorna i skimrande rök, men närmast marken var sikten god. Hon var på jakt efter ekorrar i år. Ett ekorrhjärta var mindre än ett kaninhjärta så hon räknade med att hon skulle behöva fler djur i år.
Jaktlyckan hade varit med henne och hon strosade hem på stigen med inte mindre än fyra ekorrarkroppar i ett rep över axeln. Hon kunde fortfarande känna värme stråla ut från några av dem. Hemma skulle hon lägga en vaxduk över bordet och skära upp dem. Med varlig hand skulle hon plocka ut hjärtat utan att förstöra resten av kroppen. Det var ett hantverk som hon med åren blivit allt mer skicklig på. Första året hade verket inte blivit så lyckat, men hon hade skickat det ändå. Ett blodigt konstverk med fem hönshjärtan uppträdda på en taggtråd. Hon hade slagit in det fint och skickat det med bud på dagen ett år efter det att han lämnade henne.
Året därpå hade hon tagit änder. Hon mindes hur svårt det var att bli av med lukten av de döda fåglarna. Förra året tog hon kaniner och skapade sitt mest lyckade verk. Visslande öppnade hon dörren till stugan. Det skulle bli svårt att överträffa kanintavlan, men hon visste exakt hur hon skulle göra!
Jaktlyckan hade varit med henne och hon strosade hem på stigen med inte mindre än fyra ekorrarkroppar i ett rep över axeln. Hon kunde fortfarande känna värme stråla ut från några av dem. Hemma skulle hon lägga en vaxduk över bordet och skära upp dem. Med varlig hand skulle hon plocka ut hjärtat utan att förstöra resten av kroppen. Det var ett hantverk som hon med åren blivit allt mer skicklig på. Första året hade verket inte blivit så lyckat, men hon hade skickat det ändå. Ett blodigt konstverk med fem hönshjärtan uppträdda på en taggtråd. Hon hade slagit in det fint och skickat det med bud på dagen ett år efter det att han lämnade henne.
Året därpå hade hon tagit änder. Hon mindes hur svårt det var att bli av med lukten av de döda fåglarna. Förra året tog hon kaniner och skapade sitt mest lyckade verk. Visslande öppnade hon dörren till stugan. Det skulle bli svårt att överträffa kanintavlan, men hon visste exakt hur hon skulle göra!
torsdag 8 april 2010
2010:98 Efterlängtad
Du står i min hall och pratar om vardagliga ting. Jag nickar på rätt ställen, men tänker på dina armar. Jag tänker på hur dina armar skulle kunna hålla mig och jag tänker mig in i din trygghet och värme. Du fortsätter prata om familjelogistiken och hur kul det vore om vi kom över till er på middag någon kväll. Jag tänker på dina blå ögon och undrar vilken himmel som har lånat dem sin färg.
Du tystnar och tittar på mig. Du vet precis vad jag tänker. Vi har stått så här förut. Vi har pratat om våra förbjudna känslor i logiska, analytiska meningar. Torrt konstaterat att vi är lyckliga i våra familjer, att vi kan leva med vår längtan, att allt är okej. Jag möter din blick och säger att middag vore trevligt och varför inte på söndag? Du tar en halvt steg mot mig, men hejdar dig. Bra, säger du, då ses vi runt sexsnåret på söndag. Sexsnåret tänker jag och hjärnan spårar fullständigt ur i bilder medan jag öppnar ytterdörren för dig. Jag ser din ryggtavla när du går och jag känner hur du skaver i mitt hjärta.
Du tystnar och tittar på mig. Du vet precis vad jag tänker. Vi har stått så här förut. Vi har pratat om våra förbjudna känslor i logiska, analytiska meningar. Torrt konstaterat att vi är lyckliga i våra familjer, att vi kan leva med vår längtan, att allt är okej. Jag möter din blick och säger att middag vore trevligt och varför inte på söndag? Du tar en halvt steg mot mig, men hejdar dig. Bra, säger du, då ses vi runt sexsnåret på söndag. Sexsnåret tänker jag och hjärnan spårar fullständigt ur i bilder medan jag öppnar ytterdörren för dig. Jag ser din ryggtavla när du går och jag känner hur du skaver i mitt hjärta.
onsdag 7 april 2010
2010:97 Slappna av
Halssenorna spändes när hon böjde nacken bakåt och kastade upp bollen. Armen kom farande från ingenstans och gick högt upp i en båge innan racketen snärtade till bollen och kroppen kastades över baslinjen för att därifrån direkt fortsätta mot den nu framrusande gula projektilen. Blicken på bollen, fötterna i ständig rörelse. Det var tyst i hallen frånsett de hårda smällarna från racketarna.
Motståndaren var duktig och hon njöt av att tänja sin förmåga till det yttersta. Snabb, smidig, stark och strategisk. Det var nyckelorden. Snabb, smidig, stark, strategisk och svettig när det gällde henne själv. Det var under denna ytterst fokuserade timme varje vecka som hon upplevde den totala friheten från alla yttre krav. Hennes enda mål var att träffa bollen på bästa möjliga sätt och alla andra tankar trängdes undan. Alla problem hon hanterade i jobbet var bortblåsta, liksom alla gräl med maken och med de trötta barnen. Det fanns de som undrade hur hon orkade åka iväg sent på kvällen och spela tennis.
- Borde du inte stanna hemma och riktigt slappna av någon kväll? frågade vännerna. Du som har så mycket omkring dig. Du måste ta hand om dig.
De förstod inte. De förstod inte att det var just det hon gjorde. Smash! Motståndaren fick in en riktig rökare och hon kastade sig fram för att hinna ta den. Fokus! Koncentration! Tillfredsställelse!
Motståndaren var duktig och hon njöt av att tänja sin förmåga till det yttersta. Snabb, smidig, stark och strategisk. Det var nyckelorden. Snabb, smidig, stark, strategisk och svettig när det gällde henne själv. Det var under denna ytterst fokuserade timme varje vecka som hon upplevde den totala friheten från alla yttre krav. Hennes enda mål var att träffa bollen på bästa möjliga sätt och alla andra tankar trängdes undan. Alla problem hon hanterade i jobbet var bortblåsta, liksom alla gräl med maken och med de trötta barnen. Det fanns de som undrade hur hon orkade åka iväg sent på kvällen och spela tennis.
- Borde du inte stanna hemma och riktigt slappna av någon kväll? frågade vännerna. Du som har så mycket omkring dig. Du måste ta hand om dig.
De förstod inte. De förstod inte att det var just det hon gjorde. Smash! Motståndaren fick in en riktig rökare och hon kastade sig fram för att hinna ta den. Fokus! Koncentration! Tillfredsställelse!
tisdag 6 april 2010
2010:96 En JAG-dag
Morgonen började bra. Alla jagen låg där stilla och enade i kroppen och verkade helt överens om att det skulle bli en underbar jag-dag. Det ena jaget sträckte lite på sig och gäspade.
- Vilken underbar dag! Idag ska jag bara slappa i soffan och läsa glossiga magasin. Till lunch ska jag äta en stor burk Ben & Jerrys och sedan tror jag att det blir Mr. Darcy hela eftermiddagen.
Ett annat jag vaknade till vid detta uttalande och blinkade lite häpet.
- Är du inte klok? Ett sånt här tillfälle får inte glida oss hur händerna! Idag ska vi passa på att vara riktigt hälsosamma. Vi går upp och springer en runda, sen tar vi en schysst GI-frukost. Efter det vill jag passa på att vara ute i trädgården så mycket som möjligt idag. Solen skiner och vi har en hel massa grävande att göra.
Det tredje jaget var tyst. Hon hade en helt annan plan. En sådan här dag skulle förstås gå till att vara social med vännerna. Shopping i stan, lattefikor, tjejsnack och om eftermiddagen blev sen, så gärna ett glas vin på en loungig bar. Bäst att inte ta upp detta ämne redan nu, när de andra jagen redan var i luven på varandra. Taktiken var att avvakta och slå till när de andra var försvarslösa.
Kroppen försökte samla ihop sig och steg upp. Morgonduschen var väl alla överens om att den behövdes, även om det andra jaget lamt påpekade att de borde ha sprungit först. Timmarna som följde blev stökiga. Jagen kunde över huvud taget inte samarbeta utan gjorde sitt bästa för att sticka käppar i hjulen för varandra. De var som en stor syskonskara som visste precis vilka knappar de skulle trycka på för att reta varandra till max. När kvällen kom var alla missnöjda.
- Vet ni vad? Jag tycker vi skiter i såna här jag-dagar. Om vi inte hade haft så högt skruvade förväntningar utan samarbetat och kompromissat som vi gör alla andra dagar så hade vi kunnat ha det riktigt skönt.
- Mmmm, du har rätt. Nu går vi och lägger oss och imorgon är det som vanligt igen. Det blir bra.
Alla jagen hummade instämmande och la sig tillrätta i kroppen. Imorgon skulle de ha en härlig vi-dag!
- Vilken underbar dag! Idag ska jag bara slappa i soffan och läsa glossiga magasin. Till lunch ska jag äta en stor burk Ben & Jerrys och sedan tror jag att det blir Mr. Darcy hela eftermiddagen.
Ett annat jag vaknade till vid detta uttalande och blinkade lite häpet.
- Är du inte klok? Ett sånt här tillfälle får inte glida oss hur händerna! Idag ska vi passa på att vara riktigt hälsosamma. Vi går upp och springer en runda, sen tar vi en schysst GI-frukost. Efter det vill jag passa på att vara ute i trädgården så mycket som möjligt idag. Solen skiner och vi har en hel massa grävande att göra.
Det tredje jaget var tyst. Hon hade en helt annan plan. En sådan här dag skulle förstås gå till att vara social med vännerna. Shopping i stan, lattefikor, tjejsnack och om eftermiddagen blev sen, så gärna ett glas vin på en loungig bar. Bäst att inte ta upp detta ämne redan nu, när de andra jagen redan var i luven på varandra. Taktiken var att avvakta och slå till när de andra var försvarslösa.
Kroppen försökte samla ihop sig och steg upp. Morgonduschen var väl alla överens om att den behövdes, även om det andra jaget lamt påpekade att de borde ha sprungit först. Timmarna som följde blev stökiga. Jagen kunde över huvud taget inte samarbeta utan gjorde sitt bästa för att sticka käppar i hjulen för varandra. De var som en stor syskonskara som visste precis vilka knappar de skulle trycka på för att reta varandra till max. När kvällen kom var alla missnöjda.
- Vet ni vad? Jag tycker vi skiter i såna här jag-dagar. Om vi inte hade haft så högt skruvade förväntningar utan samarbetat och kompromissat som vi gör alla andra dagar så hade vi kunnat ha det riktigt skönt.
- Mmmm, du har rätt. Nu går vi och lägger oss och imorgon är det som vanligt igen. Det blir bra.
Alla jagen hummade instämmande och la sig tillrätta i kroppen. Imorgon skulle de ha en härlig vi-dag!
måndag 5 april 2010
2010:95 En ny vana
Försoning
En hastig blick upp på klockan bevisade det han redan kände i kroppen. Arbetsdagen var slut. De andra omkring honom började som på en given signal lägga tillbaka sina redskap och som ett oändligt antal myror på väg till stacken försvann de ut ur lokalen. Han följde med den sista klungan och kom ut i omklädningsrummet. Den sura lukten av svett kände ingen av dem längre och med nollställda ansikten bytte de om och gick hem.
Som vanligt vek han av till höger och fortsatte den långa vägen ner mot centrum. I mer än fjorton år hade han gått den här vägen till och från jobbet. Han registrerade inte längre de olika byggnaderna, groparna i asfalten eller hur klottret kom och gick efter behag. När han kom ner till korsningen vid kyrkan tvekade han ett ögonblick, men svängde sedan av och gick in genom de höga grindarna. Första gången han gick in här var för några veckor sedan när en svart fågel satt och sjöng på grinden. Förvånad hade han tittat på den och utan att tänka vandrat in på kyrkogården. Han hade aldrig varit här förut. Han gick mellan de låga gravstenarna och i ögonvrån såg han namnen fladdra förbi. Eller namn – han tittade mest på årtalen. Hur lång tid får en människa på jorden? Hur lång tid kan man begära? Eller snarare förvänta sig? Inte för att han hade uträttat speciellt mycket under sina år, tvärtom. Men det kanske inte var för sent?
Han kom fram till den svarta stenen och satte sig återigen på bänken som var lämpligt placerad för att han skulle kunna sitta ner och föra ett inre samtal med sina föräldrar.
- Det hade ni inte väntat er, va? Att jag skulle komma hit idag också? Jag som inte ens var med på begravningen för femton år sedan. Jag som har hatat er så innerligt alltsedan jag var en liten pojke. Jag förstår det knappt själv. När ni omkom förväntade jag mig att lättnaden skulle ge mig ett nytt liv. Att allt ont omkring mig skulle skingras, att jag skulle lämna min puppa och breda ut mina vingar. Men smärtan och hatet hade ätit sig fast i mitt inre och mina vingar var för svaga för att kunna lyfta med bördan. Femton år. Femton år utan er har lagt en liten tunn hinna runt det som gör så ont och gjort att jag nu kan tänka på er utan att skaka som av frossa. Jag vet inte om jag någonsin får ordentlig luft under vingarna, men jag tackar fågeln som lockade hit mig.
Han satt kvar en stund och lät tankarna flyga. Han tittade upp och såg att himlen var blå. Han tittade på marken och såg vårens första blommor. Han drog ett djupt andetag och kände luften fylla lungorna. Han hörde något knaka och kände något märkligt i kroppen. Islossning. Han reste sig upp och gick.
En hastig blick upp på klockan bevisade det han redan kände i kroppen. Arbetsdagen var slut. De andra omkring honom började som på en given signal lägga tillbaka sina redskap och som ett oändligt antal myror på väg till stacken försvann de ut ur lokalen. Han följde med den sista klungan och kom ut i omklädningsrummet. Den sura lukten av svett kände ingen av dem längre och med nollställda ansikten bytte de om och gick hem.
Som vanligt vek han av till höger och fortsatte den långa vägen ner mot centrum. I mer än fjorton år hade han gått den här vägen till och från jobbet. Han registrerade inte längre de olika byggnaderna, groparna i asfalten eller hur klottret kom och gick efter behag. När han kom ner till korsningen vid kyrkan tvekade han ett ögonblick, men svängde sedan av och gick in genom de höga grindarna. Första gången han gick in här var för några veckor sedan när en svart fågel satt och sjöng på grinden. Förvånad hade han tittat på den och utan att tänka vandrat in på kyrkogården. Han hade aldrig varit här förut. Han gick mellan de låga gravstenarna och i ögonvrån såg han namnen fladdra förbi. Eller namn – han tittade mest på årtalen. Hur lång tid får en människa på jorden? Hur lång tid kan man begära? Eller snarare förvänta sig? Inte för att han hade uträttat speciellt mycket under sina år, tvärtom. Men det kanske inte var för sent?
Han kom fram till den svarta stenen och satte sig återigen på bänken som var lämpligt placerad för att han skulle kunna sitta ner och föra ett inre samtal med sina föräldrar.
- Det hade ni inte väntat er, va? Att jag skulle komma hit idag också? Jag som inte ens var med på begravningen för femton år sedan. Jag som har hatat er så innerligt alltsedan jag var en liten pojke. Jag förstår det knappt själv. När ni omkom förväntade jag mig att lättnaden skulle ge mig ett nytt liv. Att allt ont omkring mig skulle skingras, att jag skulle lämna min puppa och breda ut mina vingar. Men smärtan och hatet hade ätit sig fast i mitt inre och mina vingar var för svaga för att kunna lyfta med bördan. Femton år. Femton år utan er har lagt en liten tunn hinna runt det som gör så ont och gjort att jag nu kan tänka på er utan att skaka som av frossa. Jag vet inte om jag någonsin får ordentlig luft under vingarna, men jag tackar fågeln som lockade hit mig.
Han satt kvar en stund och lät tankarna flyga. Han tittade upp och såg att himlen var blå. Han tittade på marken och såg vårens första blommor. Han drog ett djupt andetag och kände luften fylla lungorna. Han hörde något knaka och kände något märkligt i kroppen. Islossning. Han reste sig upp och gick.
söndag 4 april 2010
2010:94 Glöd
Det var för sent. Han kände det instinktivt när han vek in på den smala vägen. Det var för tyst och i det dunkla diset snarade kände han än såg skuggan som föll över honom. Det första slaget över nacken kastade honom framåt. Kroppen reagerade automatiskt. Han vred sig ett halvt varv och fick upp armarna framför sig. Skydd. Efter alla år med kampsport visste kroppen precis hur den skulle röra sig. Mörkret djupnade och han visste att de var många. För många. Slagen och sparkarna haglade över honom och plötsligt var det som om han hade lock för öronen. Alla ljud var inbäddade i bomull och var slag hade en dov klang. Han såg sig själv utifrån liggande på marken. Han såg regnet börja falla, men kände det inte.
Med ett ryck kom han tillbaka. Järnsmaken fyllde munnen och regnet pissade ner i hans ansikte. De drog upp honom på fötter. Det var fortfarande mörkt och i hans sönderbankade skalle hade han ingen chans att orientera sig. Han hörde ett lås klicka och knuffades över en hög tröskel. Därinne var det varmt. Mörkt, men skenet från en eld längre in gav rummet en oväntat gemytlig prägel. De tryckte ner honom i en stol och band hans händer bakom ryggen.
- Har ni bankat skiten ur honom nu? Ni tog väl inte i så mycket att han missar finalen? Den mörka rösten lät bekant, men ännu såg han inte ansiktet.
- Vi gjorde som du sa.
- Bra. Ta av honom skjortan.
Han visste nu. Visste precis vad som skulle hända. Skräcken vällde över honom och han slöt ögonen för att ingen skulle se den lille pojken som bodde längst in i hans pupiller. Ett, två, han försökte andas lugnt medan någon slet upp hans skjorta. Nu såg han en siluett komma från den varma elden. Mannen bar ett vitglödgat spett.
Han kände hur alla slöt upp kring stolen där han satt och mitt i skräcken fanns ett lugn. Han var inte ensam.
Det fräste till när järnet mötte hans bröst och han slungades ofrivilligt bakåt. Allt blev vitt som om hans hjärna blåstes ur för en miljondels sekund, men lukten av bränt kött förde honom tillbaka. Han närmast kände hur männen omkring honom andades ut.
- Så! Nu är du en av oss!
Männen skrattade och han försökte dra upp sitt massakrerade ansikte i ett snett leende.
Med ett ryck kom han tillbaka. Järnsmaken fyllde munnen och regnet pissade ner i hans ansikte. De drog upp honom på fötter. Det var fortfarande mörkt och i hans sönderbankade skalle hade han ingen chans att orientera sig. Han hörde ett lås klicka och knuffades över en hög tröskel. Därinne var det varmt. Mörkt, men skenet från en eld längre in gav rummet en oväntat gemytlig prägel. De tryckte ner honom i en stol och band hans händer bakom ryggen.
- Har ni bankat skiten ur honom nu? Ni tog väl inte i så mycket att han missar finalen? Den mörka rösten lät bekant, men ännu såg han inte ansiktet.
- Vi gjorde som du sa.
- Bra. Ta av honom skjortan.
Han visste nu. Visste precis vad som skulle hända. Skräcken vällde över honom och han slöt ögonen för att ingen skulle se den lille pojken som bodde längst in i hans pupiller. Ett, två, han försökte andas lugnt medan någon slet upp hans skjorta. Nu såg han en siluett komma från den varma elden. Mannen bar ett vitglödgat spett.
Han kände hur alla slöt upp kring stolen där han satt och mitt i skräcken fanns ett lugn. Han var inte ensam.
Det fräste till när järnet mötte hans bröst och han slungades ofrivilligt bakåt. Allt blev vitt som om hans hjärna blåstes ur för en miljondels sekund, men lukten av bränt kött förde honom tillbaka. Han närmast kände hur männen omkring honom andades ut.
- Så! Nu är du en av oss!
Männen skrattade och han försökte dra upp sitt massakrerade ansikte i ett snett leende.
tisdag 26 januari 2010
Övning 10:26 Se skillnaden
Det röda ansiktet drog ihop sig och blev alldeles skrynkligt. Lena höll andan, men det blev visst inget vrål, mera ett klagande jämmer. Det fick väl helt enkelt inte plats tillräckligt med luft i de små lungorna för att skriket skulle utvecklas ordentligt. Bebisen fick tag i bröstvårtan och stillade sig. Lena slappnade av och kände hur trött hon var. I tystnaden kunde hon höra det gamla golvuret ticka.
Plötsligt skars friden upp av ett annat klagande läte. Den lille i vaggan hade vaknat. En bebis vid bröstet och en liten ledsen i vaggan – att vara tvillingmamma ställde verkligen krav på akrobatkonster. Det var andra dagen i hemmet efter förlossningen. Jonas hade förstås behövt åka in till kontoret. ”Jag ska bara hämta några papper” hade han sagt, men så väl kände hon honom vid det här laget att hon inte väntade hem honom förrän sent.
Lena lyckades lyfta upp småtting nr. 2 och började en karusell för att komma tillrätta med de små pojkarna. Hon försökte amma och gulla med dem om vartannat och till sist la hon sig ner med dem på en filt på golvet för att inte riskera att någon av dem skulle glida ur hennes händer. Det gick sådär. När Jonas slutligen kom hem var hon blossande röd och hade nära till tårarna, men bebisarna hade rena blöjor och var nöjda för ögonblicket.
- Men vem av dem är det som är Tord nu då? undrade Jonas och tittade på deras bara fötter.
På BB hade de bestämt att Tord alltid skulle ha blåa sockor för att inte blandas ihop med Tage. Så småningom skulle de säkert på egna kännetecken, men just nu var de verkligen beroende av sockorna för att veta.
- Har du tagit av sockorna?
- Han måste ha sparkat av dem, mumlar Lena. Men du, det spelar väl inte så stor roll? Det är ju bara ett namn?
Plötsligt skars friden upp av ett annat klagande läte. Den lille i vaggan hade vaknat. En bebis vid bröstet och en liten ledsen i vaggan – att vara tvillingmamma ställde verkligen krav på akrobatkonster. Det var andra dagen i hemmet efter förlossningen. Jonas hade förstås behövt åka in till kontoret. ”Jag ska bara hämta några papper” hade han sagt, men så väl kände hon honom vid det här laget att hon inte väntade hem honom förrän sent.
Lena lyckades lyfta upp småtting nr. 2 och började en karusell för att komma tillrätta med de små pojkarna. Hon försökte amma och gulla med dem om vartannat och till sist la hon sig ner med dem på en filt på golvet för att inte riskera att någon av dem skulle glida ur hennes händer. Det gick sådär. När Jonas slutligen kom hem var hon blossande röd och hade nära till tårarna, men bebisarna hade rena blöjor och var nöjda för ögonblicket.
- Men vem av dem är det som är Tord nu då? undrade Jonas och tittade på deras bara fötter.
På BB hade de bestämt att Tord alltid skulle ha blåa sockor för att inte blandas ihop med Tage. Så småningom skulle de säkert på egna kännetecken, men just nu var de verkligen beroende av sockorna för att veta.
- Har du tagit av sockorna?
- Han måste ha sparkat av dem, mumlar Lena. Men du, det spelar väl inte så stor roll? Det är ju bara ett namn?
måndag 25 januari 2010
Övning 10:25 Att omedvetet såra
Det var det här med språket. Hur skulle hon någonsin lära sig? Hon som talade fem språk flytande och var utbildad lingvist kände hur modet sjönk när hon läste det korta meddelandet. Hon ville så förtvivlat gärna svara rätt.
Tyst förbannade hon sig själv. Hon som kunde slänga käft med hetlevrade italienare, skämta med dryga spanjorer och projektleda tyska byggarbetare kunde inte få ur sig ett vettigt svar på 160 tecken. Språket var ett levande väsen som krävde utrymme. Hon behövde orden för att bli den hon var. Nyanserna, tonfallet, humorn – allt som var hon försvann och begränsades av några knapptryckningar.
Han hade sagt att hon inte fick ringa. Bara sms. Hon knappade några gånger och tittade på displayen. Det såg så hårt ut. Ändå var det väl ett positivt svar? Skulle hon göra en smiley? Eller en blinkande smiley? Eller några andra krumelurer? Hon hade ingen aning.
Tyst förbannade hon sig själv. Hon som kunde slänga käft med hetlevrade italienare, skämta med dryga spanjorer och projektleda tyska byggarbetare kunde inte få ur sig ett vettigt svar på 160 tecken. Språket var ett levande väsen som krävde utrymme. Hon behövde orden för att bli den hon var. Nyanserna, tonfallet, humorn – allt som var hon försvann och begränsades av några knapptryckningar.
Han hade sagt att hon inte fick ringa. Bara sms. Hon knappade några gånger och tittade på displayen. Det såg så hårt ut. Ändå var det väl ett positivt svar? Skulle hon göra en smiley? Eller en blinkande smiley? Eller några andra krumelurer? Hon hade ingen aning.
söndag 24 januari 2010
Övning 10:24 - En J-berättelse
Jalusi, Jaguar, Jantelag, Jetmotor, Judaskyss, Jordnära, Jaktinstinkt
Han gick fram till jalusin och justerade den så att han kunde se utan att bli sedd. Ute på gatan pågick livet. Bleka ansikten vände näsan mot vårens första solstrålar, mammorna drog sina vagnar lite långsammare och gatuförsäljarnas röster hade fått förnyad kraft.
Han tittade på klockan och kände jaktinstinkten vakna. Snart skulle hon vara här. Lilla troskyldiga Johanna. Så oförstörd och jordnära. Perfekt för uppdraget. Hur många judaskyssar hade han inte delat ut i jakten på henne?
Han vände blicken mot fönstret igen och såg Johanna skynda mot ytterdörren. Nyckeln i låset och sedan var hon inne i rummet.
- Har du den?
Hon log och nickade. Han andades ut och kände först nu hur spänd han hade varit. Hon var perfekt. Nu skulle han visa alla att Jantelagen inte gällde honom! Johanna klappade på handväskan.
- Då sticker vi.
Han tog på sig kepsen och de mörka solglasögonen. Kollade passet. Jo, det skulle nog duga. Han kunde redan höra jetmotorerna dåna.
Han gick fram till jalusin och justerade den så att han kunde se utan att bli sedd. Ute på gatan pågick livet. Bleka ansikten vände näsan mot vårens första solstrålar, mammorna drog sina vagnar lite långsammare och gatuförsäljarnas röster hade fått förnyad kraft.
Han tittade på klockan och kände jaktinstinkten vakna. Snart skulle hon vara här. Lilla troskyldiga Johanna. Så oförstörd och jordnära. Perfekt för uppdraget. Hur många judaskyssar hade han inte delat ut i jakten på henne?
Han vände blicken mot fönstret igen och såg Johanna skynda mot ytterdörren. Nyckeln i låset och sedan var hon inne i rummet.
- Har du den?
Hon log och nickade. Han andades ut och kände först nu hur spänd han hade varit. Hon var perfekt. Nu skulle han visa alla att Jantelagen inte gällde honom! Johanna klappade på handväskan.
- Då sticker vi.
Han tog på sig kepsen och de mörka solglasögonen. Kollade passet. Jo, det skulle nog duga. Han kunde redan höra jetmotorerna dåna.
lördag 23 januari 2010
Utmaning 10:23 - En kod
I gryningen möttes de i det lilla skjulet. Åtta mörkklädda figurer. Alla små och smidiga. Alla övertygade. De kände inte varandra, men de litade fullt ut på varandra. Det var M som hade sökt upp var och en av dem och med sin låga röst, sina intensiva ögon och sitt kärnfulla budskap fått var och en av dem att känna sig utvald. På några veckor hade deras liv förändrats och idag skulle de få första chansen att visa hur hängivna de var.
M inspekterade dem under tystnad. Han tog fram ett paket och några remmar och gick fram till en av tjejerna. Han viskade något i hennes öra och hon rätade på sig. Han spände fast paketet på hennes mage och hon drog snabbt på sig jackan ovanpå. Hon skruvade lite på sig, men sa inget. En hastig rörelse och en man tog några snabba steg ut ur skjulet. M rörde inte en min utan tog fram ett nytt paket som han spände fast på en av figurerna. Mannen som hade gått ut kom tillbaka. Han vände undan blicken och strök snabbt med handen över munnen. Tjugo minuter senare hade alla utom M ett paket fastspänt på sin kropp.
M tittade noggrant på dem.
- Ni vet att jag litar på er. Vi ses snart.
En efter en försvann de åt olika håll. M stod ensam kvar och tittade fundersamt efter dem. Han gick in i skjulet och kontrollerade att inget hade blivit kvarlämnat. Sedan gick han snabbt därifrån. När kom fram till ingången till T-banan såg han L stå i ett hörn och läsa löpsedlarna. Han passerade spärrarna och skymtade J vid kiosken. När han åkte ner i rulltrappan kunde han se H som åkte lite före honom. På perrongen satte han sig på en bänk. Folk skyndade framför honom åt båda hållen. Rusningstimmen hade definitivt börjat. Han stack ner handen i fickan och tog upp ett äpple. Han gnuggade det omsorgsfullt med ett papper och tog sedan ett stort bett.
M inspekterade dem under tystnad. Han tog fram ett paket och några remmar och gick fram till en av tjejerna. Han viskade något i hennes öra och hon rätade på sig. Han spände fast paketet på hennes mage och hon drog snabbt på sig jackan ovanpå. Hon skruvade lite på sig, men sa inget. En hastig rörelse och en man tog några snabba steg ut ur skjulet. M rörde inte en min utan tog fram ett nytt paket som han spände fast på en av figurerna. Mannen som hade gått ut kom tillbaka. Han vände undan blicken och strök snabbt med handen över munnen. Tjugo minuter senare hade alla utom M ett paket fastspänt på sin kropp.
M tittade noggrant på dem.
- Ni vet att jag litar på er. Vi ses snart.
En efter en försvann de åt olika håll. M stod ensam kvar och tittade fundersamt efter dem. Han gick in i skjulet och kontrollerade att inget hade blivit kvarlämnat. Sedan gick han snabbt därifrån. När kom fram till ingången till T-banan såg han L stå i ett hörn och läsa löpsedlarna. Han passerade spärrarna och skymtade J vid kiosken. När han åkte ner i rulltrappan kunde han se H som åkte lite före honom. På perrongen satte han sig på en bänk. Folk skyndade framför honom åt båda hållen. Rusningstimmen hade definitivt börjat. Han stack ner handen i fickan och tog upp ett äpple. Han gnuggade det omsorgsfullt med ett papper och tog sedan ett stort bett.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
