Övning 331 - Avbrott i vardagsbestyren

Klockan ringer, det är dags att gå upp. Jag lägger kudden över örat och försöker in i det längsta vara kvar i den varma sköna sömnen. Signalen är obeveklig och det är bara att slänga benen över sängkanten och gnugga sömnen ut ögonen. Brrr! Det är kallt och jag sveper morgonrocken kring mig. Jag stänger av signalen och går mekaniskt ut i köket där jag sätter på kaffe. Autopiloten är på och kroppen sköter rörelserna perfekt trots att hjärnan ännu inte är påkopplad.

Ut i badrummet och ta en snabb dusch. När jag är påklädd hämtar jag tidningen och sätter mig vid köksbordet med en rykande kopp kaffe och en smörgås. Varje morgon likadan. Det är ingen dålig start på dagen, men så in i norden enformigt. Långt bak i min ännu sömniga hjärna hör jag Thåströms röst ”gåupptilljobbetjobbajobbaätalunch – samma sak händer imorgon”. Jag biter håglöst i mackan och bläddrar i tidningen. ”jobbaåkatrickhemåsättasejåglo – de e inget liv, de e slaveri” Ebba Grön maler på i huvudet och jag ruskar på mig. In i badrummet och borsta tänderna. Jag grimaserar mot min spegelbild och plötsligt hör jag hur radion går igång. Det är min reservväckning om jag inte kommer upp av mobilsignalen. Inne i radion sitter Freddie Mercury och gastar för full hals ”I want to break free”. Jag kan inte låta bli att skratta. Ja, varför inte? Istället för att ta på mina prydliga kontorskläder väljer jag grova kängor, en varm fleece och min anorak. Jag häller upp återstoden av kaffet i en termos och svingar fram några bullar ur frysen. Visslande tar jag fram ryggsäcken och packar ner ett sittunderlag och min matsäck. Jag lämnar lägenheten. Det ser ut att bli en härlig dag!

Övning 329 - Fördela

Det var tyst i rummet. Overkligt tyst. Nästan som om hela salen höll andan. Allas ögon följde fröken när hon med varsam hand tog fram de fem kuverten. Fem kuvert skulle fördelas på tjugo barn. Vi var många som hade arbetat hårt hela terminen för att idag få ta emot ett kuvert. Några visste förstås helt säkert att de inte skulle komma i åtnjutande av dess fördelar, men desto fler närde dock förhoppningar.

Ett kuvert öppnade dörrar för nya möjligheter. Barnen på vår skola kom från de allra fattigaste miljöerna och för flertalet väntade bara det hårda arbetslivet. I kuverten låg ett stipendium samt ett personligt rekommendationsbrev från rektorn som skulle kunna bana väg för högre studier.

Jag kände svetten i handflatorna och bet mig i läppen tills jag kände smaken av järn. Jag ville inget högre än att få ge mig av mot nya utmaningar. Jag hade gott läshuvud och hade kämpat hårt hela terminen med ett stipendium i sikte. Men konkurrensen var hård och jag kunde inte vara övertygad om att jag hörde till de utvalda.

Nu började fröken gå runt i bänkarna. Först stannade hon vid Antons bord. Han sken upp och sträckte på ryggen. Nästa gång stannade fröken hos Lilian. Det var underligt. Lilian hade inte utmärkt sig den här terminen. Nåväl, då ökade nog bara mina chanser att vara i de utvaldas skara. Nästa stipendium gick till Bernt. Han såg sig stolt omkring och jag såg att han hade svårt att sitta still. Han ville jubla och dansa. Två stipendier kvar. Nu gick fröken mot mitt bord. Men precis innan hon var framme vek hon av och vände sig mot Lennart. Hon räckte honom det fjärde kuvertet och jag kunde se hur hans hand darrade när han skulle ta emot det. Nu. Nu måste det vara min tur. Jag försökte fånga frökens blick, men hon väjde undan och såg sig istället om i salen som darrade av förväntan och undertyckt iver. Slutligen vände hon sig om till Ingrid och räckte henne det sista kuvertet. I salen hördes en lång suck när alla som hållit andan nu släppte taget. Jag såg ner på bänkskivan och tänkte på alla timmar jag suttit vid fotogenlampan och läst långt in på natten. Jag tyckte verkligen att jag var värd ett av de fem stipendierna. Jag var förfördelad.

Övning 328 - Livsstilsfrågor

De tre vanligaste frågorna om min livsstil ställer jag själv. Till mig själv. Den första på söndagkvällen när maken och jag planerar logistiken för kommande vecka. ”Ska vi alltid gå i skift och aldrig ses?” Den andra mitt i veckan när jag hämtar minstingen på dagis och inser att det är ett och ett halvt dygn sedan vi sågs i vaket tillstånd. Jag kom hem sent igår kväll och gick tidigt imorse. 36 timmar utan mina barn. Och ändå har jag inte varit bortrest. Lillkillen är glad att det är jag som hämtar och vill leka, rita, pyssla, julpynta tillsammans. ”Vänta lite, jag måste laga mat, förhöra syskonens läxor, skjutsa till träningen och sätta igång en maskin tvätt. Sen ska vi leka!” ”Hur blir jag en mer närvarande mamma?” är min andra fråga till mig själv. På lördagen river vi återstoden av veckans måsten, handla, städa, stryka, byta däck, köra till tippen osv. På söndag ställer jag den tredje frågan: ”Är det värt det?”

Övning 312 - Förtrollning

Den gamla grinden gav ifrån sig ett utdraget jamande när lantbrevbäraren sköt upp den. Att den borde oljas hade han tänkt varje dag sedan han fick den här rutten på sin lott och det var över sju år sedan. Egentligen behövde han inte alls gå innanför grinden för att lämna posten, men åren hade slipat hans hårda kärna och han kände ett behov av att se den gamla damen varje dag. Hon hade inte många besökare här ute och den dag det var slut skulle det kunna gå mycket lång tid innan havsfåglarna kanske skulle göra de få bofasta uppmärksamma på att något hänt i det slitna huset uppe på höjden.

Han gick upp mot huset medan han grävde fram kuvertet ur sin väska. Det var ett avlångt kuvert med välvårdad handstil och frimärken från USA. Det var inte ofta gamla Miranda fick brev så det här skulle nog göra henne glad. Annars var det mest färgglada reklamblad och en och annan räkning han brukade komma med. Han såg henne en bit bortom ytterdörren. Hon stod lutad över en kratta och gjorde några kraftlösa försök att fånga upp de redan gulnade löven som singlat ner på gräsmattan. Augusti hade varit torr och hösttonerna var tidiga. Fascinerad tänkte han att hon såg ut som häxan i en gammal saga. En saga där tiden stått stilla i hundra år. Gammal och krökt i den underbara trädgården som blev vildare och vackrare allteftersom Mirandas krafter minskade. Miranda fick syn på brevbäraren och lyfte handen till hälsning. Han vinkade tillbaka och ropade: ”Brev från Staterna idag! Jag lägger det här på trappan.” Han såg sig omkring och plockade upp en mjukt rundad sten, slipad av år i havet, och la den över brevet så att det inte skulle flyga iväg. När han var på väg ner från kullen vände han sig om. Miranda hade återgått till löven och räfsade med större kraft än tidigare.

Lövhögen växte och det var med stort besvär som Miranda fick ner dem i en stor korg. Hon drog in korgen under förstutrappen så att den skulle vara skyddad från blåsten och tog av sig handskarna och tittade på sina knotiga händer. Dessa händer som genom alla år varit känslornas budbärare. Som lekt och smekt, som knutits i vanmakt och fäktats i ilska. Händer som förmedlat känslor de gånger orden inte räckt till. Flinka händer som jobbat, lagat, fixat och tagit tag i alla slags göromål utan att backa. Nu var de gamla och knotiga, men ännu fanns det liv i dem. Hon blåste på fingertopparna. De var kalla. Det var dags att gå in och sätta på en skvätt kaffe. Hon tog upp brevet medvetet nonchalant utan att titta på det och gick de få stegen upp till ytterdörren. Hon klev direkt in i det gamla köket och la brevet på skänken. Hon älskade sitt kök. Hon hade bott här i över trettio år och det gick inte en dag utan att hon tänkte på sitt kök med glädje. Det var stort och varmt. Det fanns en öppen spis som hon eldade i på vintern och då värmdes hela nedervåningen upp. Sedan Hans dog för tio år sedan använde hon knappt inte övervåningen. Hon sov i den lilla jungfrukammaren och tillbringade hela dagarna i köket eller i trädgården.

Kaffet strilade ner i kannan och Miranda hällde upp en kopp. Hon satte sig ner vid bordet och la brevet framför sig. Blicken irrade runt utan att riktigt fästa vid kuvertet. Hon ville skjuta upp det här ögonblicket och omedvetet började hon tänka på saker hon borde uträtta, som att ta fram den stora verktygslådan och se om hon kunde göra något åt den droppande kranen och att fixa nya batterier till köksklockan som plötsligt stannade för ett par veckor sedan.

Slutligen tog hon dock upp brevet. Tittade tankfullt på det och började sprätta upp det med lillfingret. Ett tjockt brevpapper visade sig och när hon öppnade det föll ett tidningsurklipp ut på den fläckiga duken. Hon behövde inte se vad det stod, hon visste redan. Jacob var död. Så många år av tystnad. Så många år som hon gömt sig i en parallell värld och så kommer ett tidningsurklipp som bara bekräftar tystnaden. Inte ens köksklockan tickade.

Övning 311 - En pinsam gåva

-Tack! Patrik tog emot paketet som Linda räckte honom. Hon hade kommit sent till festen, de andra var redan där. Hon mumlade något ohörbart och flackade lite med blicken. Han hade varit tveksam om han över huvud taget skulle bjuda henne, men hon hörde ju till på något sätt. Lite tystlåten, i utkanten av gänget, men ändå med. På något sätt fick hon honom att känna sig illa till mods, varför visste han egentligen inte. De andra i gänget kände han bättre och de hade alltid kul ihop. Fast en dag i början på sommaren hade han haft ett bra snack med Linda. Det var när de hade gjort en kajakutflykt och Linda och han hade blivit lottade i samma kajak. Först hade han fasat för att sitta en hel dag i en kajak med Linda, men det hade varit förvånansvärt avslappnat och skönt. Men efter det hade det blivit precis som innan. Hon tittade bort när han pratade med henne och verkade besvärad.

Då var det annorlunda med Klara. Hon var pigg och glad och bubblade alltid av historier. Han kastade en blick på henne över rummet. Hon stod med några av de andra tjejerna och skrattade. Hon var fin. Han undrade om hon gillade honom.

-Ska du inte öppna? Patrik ryckte till. Jovisst, skulle han öppna Lindas paket. Det var omsorgsfullt inslaget med glansigt papper och snören i olika färger. Han fick krafsa lite för att få upp tejpen och sedan vecklade han ut pappret. I handen höll han ett fotografi. Det var ett fotografi av honom och Linda i kajaken. Solen sken och de såg glada ut. Runt hela bilden hade Linda klistrat små röda hjärtan.
Patrik tittade upp och mötte hennes blick. Han sa ingenting. Hon sa ingenting. Det gick några sekunder och hon tog in allt i hans blick medan hennes egna ögon sakta slocknade. Hon vände sig om.
Patrik tittade efter henne när hon gick. Sedan gick han fram till Klara.
- Du, jag tänkte höra om du har lust att gå på bio nu i veckan?

Övning 309 - Ljudet av ett hjärta

Trots att flera år passerat ville oron aldrig helt släppa taget. Hon kunde inte glömma de långa dagarna på neonatalavdelningen. Dagar fyllda av ångest och oro. Alla maskiner som blippade och blinkade – vad betydde de? Läkarna hade förklarat hur maskinerna som var kopplade till hennes lille sons kropp fungerade och vad hon skulle vara uppmärksam på, men det var som om hon inte kunde ta in det. All information snurrade runt som i en torktumlare och kom ut skrynklig och desformerad.
Det enda hon litade på var ljudet. Ljudet av de ytliga små andetagen. Små, korta flämtningar som visade att det fanns en liten kämpe därinne. Hon ville ha honom så nära, men den första tiden var han fjättrad vid kuvösen och hon fick bara brottstycken av närhet. Då höll hon honom mot sig, hörde de små andetagen och såg genom den tunna huden hur hjärtat bultade.

Det är länge sedan. Nu springer han runt i trädgården och leker krigare. Mörkret har dragit sig undan och hon njuter av tiden de har tillsammans. På kvällen när han sover går hon in och tittar på honom. Lägger handen mot hans bröst och lyssnar på de lugna trygga slagen.