Det var med mödosamma steg hon slutligen gick upp på övervåningen. Allt var tyst och hon kunde känna den unkna, lite dammiga lukten av rum där ingen rört sig på länge. Lite villrådig stod hon på översta trappsteget och svajade, och kände hur oviljan och ångesten tryckte i bröstet. Ett djupt andetag och så var hon inne i rummet som de hade delat i snart trettio år. Sängen var fortfarande obäddad, vattenglaset stod på sängbordet och kläderna han hade haft på sig den där dagen hängde över en stol.
Mer än tre månader hade gått sedan hon vaknat bredvid sin döde man. Hon hade sträckt ut handen mot honom som hon gjorde varje morgon och ryckt till när hon kände den stumma kylan. Läkaren kunde senare konstatera att han måste ha somnat in stilla före midnatt. Hon hade sovit gott vid den dödes sida. Det var just detta att hon inte hade märkt något som gnagde i henne. Efter alla år de delat borde hon inte märkt när han lämnade henne? Borde hon inte fått någon sorts föraning?
Hon undvek att tänka på de turbulenta dagarna som följde. Barnen hade förstås kommit och stöttat henne. Amelie hade hämtat ner hennes kläder och saker för själv vägrade hon gå upp på övervåningen. I tre månader hade hon sovit i gästrummet. Om man nu kan kalla den medicinska dvalan för sömn.
Hon kände sig urlakad, men beslutsam. Hon var drygt sextio år och hade förhoppningsvis många år framför sig. Hon skulle inte leva i det förflutna. Hon skulle försöka glädja sig åt de år de haft tillsammans, men ändå skapa sig ett nytt liv. Det var dags att rensa ur garderoben.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ah, den träffade rakt i hjärtat, kanske för att min egen pappa dog på det sättet. Och du beskriver det så jäkla bra! Oviljan att rensa ut, konfrontera, men hur nödvändigt det är. Skitbra.
SvaraRaderaBra formuleringar för att få fram känslan av både sorg och behovet att gå vidare.
SvaraRaderaJag tycker också det var bra men önskade mig någon mening till om hur hon fattade beslutet att gå upp och rensa.
SvaraRaderaSuperbra!
SvaraRaderaMin farfar dog på det här sättet,men han höll min pappa vaken hela natten när han försökte sova hemma i vårt hus. Efter flera whiskyglas var han fortfarande lika sömnlös och fattade inte varför, förrän dagen därpå då farmor ringde och berättade vad som hänt.
Vilken stämningsfull text -melankolisk och varm på samma gång.
SvaraRaderaBra känsla i din text. Min mor har nu efter två och ett halvt år äntligen bestämt sig för att rensa ut efter min far. Det tar uppenbarligen olika lång tid att komma till insikt.
SvaraRaderaVäldigt fin text. Jag känner sorgen och jag rädslan över vad jag skulle gjort om det hänt mig. Slutet ger hopp och det gillar jag. /Betty
SvaraRaderahmmm sträcker ut handen för att möta kylan, vilken fin text, vemodigt och sorgsligt
SvaraRadera