2010:162 Feja

Doften av den blöta myllan kittlade i mina näsborrar. En frisk, lite frän lukt som påminde om alla nätterna under bar himmel när jag var yngre. Det hade regnat hela natten, men genom morgondiset anade jag en blek solskiva som tvekande gav sig ut på himlavalvet.

Vinden låg på från norr och jag hade ställt mig i björkdungen för att min doft inte skulle röja mig. De nyinköpta högskaftade stövlarna kippade lite när jag bytte ställning. Det kunde ännu dröja innan de dök upp, men jag var tämligen säker på att jag skulle få chansen idag. Trettio meter från mig växte några unga rönnar och jag hade lärt mig att just rönn var deras favorit. En enveten mygga surrade kring mitt öra. En kvist bröts och jag spände kroppen. Det rasslade och prasslade och utan förvarning dök den upp. En ensam kronhjort. Stor för att vara så ung. Jag höll andan och tryckte mig tätt kring min björk, medan jag spände hanen. Obekymrat travade den fram till den närmaste rönnen och började feja sina horn på stammen. Jag kunde inte ta blicken från den medan den omsorgsfullt gned hornen och hela huvudet. Tydligen var det ett sätt för hjortar och rådjur att få basthuden att släppa när hornen växt ut. Jag måste ha gjort en plötslig rörelse för kronhjorten lyfte på huvudet och tittade rakt mot mig. Jag vet inte hur länge vi stod så. Det kan ha varit en halv minut, men det kändes som ett liv. Jag sänkte bössan. Kronhjorten tittade förebrående på mig, vände sig om och försvann långsamt samma väg som den kommit.