Vinden hade tilltagit i styrka och Miranda fick kämpa för att resa stegen upp mot trädstammen. Hon suckade och kände hur hjärtat pickade hårt och ansträngt inne i bröstet. Hon satte foten på nedersta ribban och hävde sig upp. Stegen svajade betänkligt samtidigt som hon skakade en gråsprängd hårslinga ur ögat.
Gamla människan, vad hade hon där uppe att göra? tänkte hon för sig själv medan hon tog ännu ett prövande steg. Handen som höll hårt i stegen var knotig och röd. Med andra handen sträckte hon sig efter ett blänkande rött äpple. Hon ryckte loss det från stjälken och tittade noga på det. Drog in lukten av skalet och la det slutligen i fickan på sitt stora förkläde. Jodå, det dög. Hon kisade i solen. Två grenar upp hängde ännu ett lockande äpple. Miranda tittade ner mot marken för att bedöma riskerna av ett eventuellt fall och tog sedan ytterligare ett kliv upp. En kraftig vindby skakade stegen och ett ofrivilligt rop pressades fram mellan läpparna när hon i sista stund klamrade sig fast vid stammen. Vinden avtog för ett ögonblick och hon plockade snabbt ner det andra äpplet och hasade sedan försiktigt ner på stegen.
Väl nere på marken synade hon äpplena igen. Ett litet maskhål på ena äpplet fick henne att gå runt huset och slänga det på komposten. Det var bara att klättra upp igen. Äpplena måste vara perfekta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
bara om man är riktigt manisk tvingar man sig möta sin rädslor på detta vis, bra skrivet.
SvaraRaderaHjälp, vad jobbigt liv. En envis och bestämd gammal dam låter det som. Bra och beskrivande text.
SvaraRaderaEnvis dam som vet vad hon vill ha och inte ger sig, trots besväret. Gillade bilden.
SvaraRaderaBra gestaltat
SvaraRaderaVem vill inte vara oberoende och sköta sig själv. Förstår damen. Jag skulle kämpa själv tills jag ramla och slog mig. Jag fattade tycke för din envisa dam :)! Bra gestaltat.
SvaraRadera