Övning 312 - Förtrollning

Den gamla grinden gav ifrån sig ett utdraget jamande när lantbrevbäraren sköt upp den. Att den borde oljas hade han tänkt varje dag sedan han fick den här rutten på sin lott och det var över sju år sedan. Egentligen behövde han inte alls gå innanför grinden för att lämna posten, men åren hade slipat hans hårda kärna och han kände ett behov av att se den gamla damen varje dag. Hon hade inte många besökare här ute och den dag det var slut skulle det kunna gå mycket lång tid innan havsfåglarna kanske skulle göra de få bofasta uppmärksamma på att något hänt i det slitna huset uppe på höjden.

Han gick upp mot huset medan han grävde fram kuvertet ur sin väska. Det var ett avlångt kuvert med välvårdad handstil och frimärken från USA. Det var inte ofta gamla Miranda fick brev så det här skulle nog göra henne glad. Annars var det mest färgglada reklamblad och en och annan räkning han brukade komma med. Han såg henne en bit bortom ytterdörren. Hon stod lutad över en kratta och gjorde några kraftlösa försök att fånga upp de redan gulnade löven som singlat ner på gräsmattan. Augusti hade varit torr och hösttonerna var tidiga. Fascinerad tänkte han att hon såg ut som häxan i en gammal saga. En saga där tiden stått stilla i hundra år. Gammal och krökt i den underbara trädgården som blev vildare och vackrare allteftersom Mirandas krafter minskade. Miranda fick syn på brevbäraren och lyfte handen till hälsning. Han vinkade tillbaka och ropade: ”Brev från Staterna idag! Jag lägger det här på trappan.” Han såg sig omkring och plockade upp en mjukt rundad sten, slipad av år i havet, och la den över brevet så att det inte skulle flyga iväg. När han var på väg ner från kullen vände han sig om. Miranda hade återgått till löven och räfsade med större kraft än tidigare.

Lövhögen växte och det var med stort besvär som Miranda fick ner dem i en stor korg. Hon drog in korgen under förstutrappen så att den skulle vara skyddad från blåsten och tog av sig handskarna och tittade på sina knotiga händer. Dessa händer som genom alla år varit känslornas budbärare. Som lekt och smekt, som knutits i vanmakt och fäktats i ilska. Händer som förmedlat känslor de gånger orden inte räckt till. Flinka händer som jobbat, lagat, fixat och tagit tag i alla slags göromål utan att backa. Nu var de gamla och knotiga, men ännu fanns det liv i dem. Hon blåste på fingertopparna. De var kalla. Det var dags att gå in och sätta på en skvätt kaffe. Hon tog upp brevet medvetet nonchalant utan att titta på det och gick de få stegen upp till ytterdörren. Hon klev direkt in i det gamla köket och la brevet på skänken. Hon älskade sitt kök. Hon hade bott här i över trettio år och det gick inte en dag utan att hon tänkte på sitt kök med glädje. Det var stort och varmt. Det fanns en öppen spis som hon eldade i på vintern och då värmdes hela nedervåningen upp. Sedan Hans dog för tio år sedan använde hon knappt inte övervåningen. Hon sov i den lilla jungfrukammaren och tillbringade hela dagarna i köket eller i trädgården.

Kaffet strilade ner i kannan och Miranda hällde upp en kopp. Hon satte sig ner vid bordet och la brevet framför sig. Blicken irrade runt utan att riktigt fästa vid kuvertet. Hon ville skjuta upp det här ögonblicket och omedvetet började hon tänka på saker hon borde uträtta, som att ta fram den stora verktygslådan och se om hon kunde göra något åt den droppande kranen och att fixa nya batterier till köksklockan som plötsligt stannade för ett par veckor sedan.

Slutligen tog hon dock upp brevet. Tittade tankfullt på det och började sprätta upp det med lillfingret. Ett tjockt brevpapper visade sig och när hon öppnade det föll ett tidningsurklipp ut på den fläckiga duken. Hon behövde inte se vad det stod, hon visste redan. Jacob var död. Så många år av tystnad. Så många år som hon gömt sig i en parallell värld och så kommer ett tidningsurklipp som bara bekräftar tystnaden. Inte ens köksklockan tickade.