Övning 362 - Att behöva

Oktobermorgonen var kylig. Himlen var grå och det blåste snålt. Han klev ut på verandan och drog ner luften djupt i lungorna. De gamla trätofflorna stod vid trappan och han lät fötterna glida ner i dem medan han knöt morgonrocken hårdare kring sig. Stigen vindlade öde ner mot sjön. Sommargästerna hade sedan länge rest hem till sina inrutade liv. Jobba, hämta, lämna, handla och så vidare i all oändlighet. Själv hade han blivit kvar. Han hade aldrig ens resonerat med sig själv om vilka möjligheter han hade. Han bara fortsatte varje morgon att gå ner till havet. Sedan några timmar i huset, en långpromenad, en enkel middag och en god bok. Det vare väl också ett inrutat liv. Det var det enda han kunde göra. Allt som han kunde göra per automatik var en välsignelse. Sedan den där varma sommardagen för några månader sedan var detta allt han kunde göra.

Han kom ner till klipporna och hörde vågornas taktfasta slag. Vattnet var djupt och svart. Han tittade sig omkring och kände en oväntad lättnad. Luften var klar och han fick nästan känslan av att han kunde lyfta. Det fanns inget som höll honom kvar här och hade han bara kunnat hade han lyft sina armar och låtit sig bäras iväg på vinden. Istället släppte han morgonrocken på marken. Han tog ett djup andetag och dök utan tvekan ner i det svarta vattnet. Kylan riste genom hans kropp, men han fortsatte neråt med starka armtag. Han öppnade ögonen, men vattnet var mörkt och han kunde knappt se någonting. Han kände lungorna tryckas ihop och en oemotståndlig impuls att andas luft. ”Inte nu”, tänkte han och simmade ytterligare några tag neråt. Nu började det spränga i öronen och han kände tinningarna dunka. Upp, upp, upp ville kroppen. Ner, ner, ner ville han. Nu nådde han bottnen och han kände fingrarna glida ner i den dyiga sanden. Det var här nere dykarna hade funnit henne. Han rev tag i en slingrig växt för att hålla sig kvar, men nu var luften nästan slut och han kämpade mot sig själv. Kämpade mot en kropp som ville upp. Mot lungorna som ville dra in kall frisk luft. Mot hjärtat som ville fortsätta pumpa blodet runt i hans kropp. Yrseln fick honom att tappa taget och utan en tanke i hjärnan tog han ett par kraftiga bensparkar som fick honom att skjuta uppåt som en pil. Han tog hjälp av armarna och när han kände att lungorna inte klarade en millisekund längre kunde han se den ljusa ytan ovanför sig. Han öppnade munnen innan han klöv vattenytan och frustade och spottade. Gång på gång drog han djupa andetag medan han kände hur hjärtslagen lugnade sig. Han simmade några tag bort till klippkanten och hävde sig upp. Han ruskade på sig och tog upp morgonrocken. För en sekund tittade han ut över horisonten, sedan vände han sig och gick snabbt upp till huset. Det var dags att packa.