Det var det här med språket. Hur skulle hon någonsin lära sig? Hon som talade fem språk flytande och var utbildad lingvist kände hur modet sjönk när hon läste det korta meddelandet. Hon ville så förtvivlat gärna svara rätt.
Tyst förbannade hon sig själv. Hon som kunde slänga käft med hetlevrade italienare, skämta med dryga spanjorer och projektleda tyska byggarbetare kunde inte få ur sig ett vettigt svar på 160 tecken. Språket var ett levande väsen som krävde utrymme. Hon behövde orden för att bli den hon var. Nyanserna, tonfallet, humorn – allt som var hon försvann och begränsades av några knapptryckningar.
Han hade sagt att hon inte fick ringa. Bara sms. Hon knappade några gånger och tittade på displayen. Det såg så hårt ut. Ändå var det väl ett positivt svar? Skulle hon göra en smiley? Eller en blinkande smiley? Eller några andra krumelurer? Hon hade ingen aning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
mycket hög igenkänningsfaktor! väl skrivet!
SvaraRaderaVilken ball text! Mycket hög igenkänningsfaktor.
SvaraRaderaJag föredrar öga mot öga, och dissar sms nuförtiden.
Det var ju lite kul när det kom, men...
Jag ler igenkännande, speciellt sista stycket. Bra och fint formulerat. Tyckte om.
SvaraRaderajag fnissar när jag läser. Jag har också problem med alla krumelurer, tex om man ska ha en punkt efter meningen innan smiley...Typ. Liksom. Eller vaddå.
SvaraRadera