Det röda ansiktet drog ihop sig och blev alldeles skrynkligt. Lena höll andan, men det blev visst inget vrål, mera ett klagande jämmer. Det fick väl helt enkelt inte plats tillräckligt med luft i de små lungorna för att skriket skulle utvecklas ordentligt. Bebisen fick tag i bröstvårtan och stillade sig. Lena slappnade av och kände hur trött hon var. I tystnaden kunde hon höra det gamla golvuret ticka.
Plötsligt skars friden upp av ett annat klagande läte. Den lille i vaggan hade vaknat. En bebis vid bröstet och en liten ledsen i vaggan – att vara tvillingmamma ställde verkligen krav på akrobatkonster. Det var andra dagen i hemmet efter förlossningen. Jonas hade förstås behövt åka in till kontoret. ”Jag ska bara hämta några papper” hade han sagt, men så väl kände hon honom vid det här laget att hon inte väntade hem honom förrän sent.
Lena lyckades lyfta upp småtting nr. 2 och började en karusell för att komma tillrätta med de små pojkarna. Hon försökte amma och gulla med dem om vartannat och till sist la hon sig ner med dem på en filt på golvet för att inte riskera att någon av dem skulle glida ur hennes händer. Det gick sådär. När Jonas slutligen kom hem var hon blossande röd och hade nära till tårarna, men bebisarna hade rena blöjor och var nöjda för ögonblicket.
- Men vem av dem är det som är Tord nu då? undrade Jonas och tittade på deras bara fötter.
På BB hade de bestämt att Tord alltid skulle ha blåa sockor för att inte blandas ihop med Tage. Så småningom skulle de säkert på egna kännetecken, men just nu var de verkligen beroende av sockorna för att veta.
- Har du tagit av sockorna?
- Han måste ha sparkat av dem, mumlar Lena. Men du, det spelar väl inte så stor roll? Det är ju bara ett namn?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Nej det kan ju inte spela så stor roll. Förresten om det är så noga får Jonas nog hålla sig hemma lite mer och hålla kollen ;-). Har en nära släkting med små tvillingar, ser hur jobbigt det kan vara.
SvaraRaderaKan bara hålla med Ethel, han får nog se till att hålla sig hemma. Och så noga är det ju inte, tids nog hinner dom .
SvaraRaderaså fantastiskt bra! snyggt skildrat av en mycket komplex situation, som man verkligen undrar hur den ska utvecklas...
SvaraRaderaAttans! Jag har varit exakt i den situationen, men med bara en nyfödd liten sak. Dock med foglossning som gjorde mig helt handikappad. Jag grät!
SvaraRaderaKan bara tänka mig att ha två.
Känner den där blossande frustrationen och tårarna du beskriver när han kom hem. Minns egen trötthet, hormoner, de egna förväntningarna, rädslan för tillkortakommandet... Bra beskrivet.
SvaraRadera