söndag 21 juni 2009

Utmaning 171 - Att komma försent

Fredag eftermiddag. Vilken helvetisk vecka det varit. Pressen från chefen värre än vanligt – deadline närmade sig och alla var stressade, griniga och snarstuckna. Det var på håret att han kom därifrån över huvud taget.
- Jag går nu, jag ska ju iväg på det där lägret med min son, sa Mats vid halvtretiden till sin chef.
De hade pratat om det innan och Mats hade berättat att Samuel hade åkt iväg redan på torsdag morgon med scouterna till Vässarö. De skulle vara borta till söndag kväll, men de föräldrar som ville kunde ansluta på fredag kväll.
- Jaha du, men först måste du kolla igenom rapporten som Ing-Marie skrivit. Vi kan inte skicka iväg den om du inte kollat den noggrant, sa chefen.
Därför hade han blivit sen och nu satt han småsvärande i regnet på motorcykeln och försökte snirkla sig igenom den tjocka fredagstrafiken ut ur stan. Det fanns bara en möjlighet att komma över till Vässarö ikväll och det var med den förbeställda båten som avgick från Singön kl. 19.00. Hur långt är det egentligen till Singön? Man måste förbi Vätö och Väddö och säkert ända upp till Grisslehamn? Mats hade varit där en gång tidigare och trodde sig ha ett hum om hur långt det var. Men nu var det som sagt tjock trafik och ösregn. Förutsättningarna hade kunnat vara bättre.
Efter fyrtio minuter passerade han Danderyd.
- Det här kommer aldrig att gå, tänkte han.
Åh, vilken besvikelse för Samuel om båten skulle komma till Vässarö utan hans pappa! Nej, det fick inte hända! Mats gasade på och körde om en lång rad med bilar. Han tänkte på hur de hade haft det hittills de små scouterna. Vädret hade varit riktigt uselt och skulle nog fortsätta så hela helgen. Därför kändes det viktigt att komma dit och muntra upp honom ifall han började tycka det var jobbigt. De sov i tält och skötte all matlagning över öppen eld och han visste ju själv hur det var att aldrig vara helt torr. Lukten av fuktiga kläder, känsla av att krypa ner i en lite kall och fuktig sovsäck.
I Norrtälje började bensinmätaren lysa rött. Han rullade in på Statoil och fyllde på. Han gjorde allt så fort han kunde, men förlorade upp emot nio minuter på stoppet. Och nu började det kurra i magen också. Vägen blev smalare och han gjorde några dumdristiga omkörningar. Klockan lyste hånfullt mot honom där han halvlåg över tanken. Det var längre än man trodde. Han hade kört i över två timmar nu. Regnet piskade mot visiret och trots att det var fullt ljust ute så var sikten dålig. Arton och femtiofem. Han kom ut på Singön. Han gasade på. Han drog på i de smala kurvorna och drev sig själv och motorcykeln till det yttersta. Nu kunde han se bryggan och siluetten av båten. Han blinkade med lampan för att signalera att han var på väg. Men båten tycktes plötsligt se mindre ut, som om den redan var på väg bort från honom. Han kastade sig på tutan. Det tjänade ingenting till. Båten försvann sakta ur sikte när han rullade upp på bryggan. Mats skakade av vrede och besvikelse. Han var hungrig och våt och längtade efter sin lille pojke. Han var så trött att tanken på att vända åter mot Stockholm fick en stor klump att växa i halsen på honom. Han stängde av motorn och klev av motorcykeln. Det fanns ingenting han kunde göra. Han skulle sträcka lite på sig och sedan leta reda på något ställe där han kunde få någonting i magen. Så småningom skulle han börja återresan. Han kände sig dyster. Och på Vässarö satt en liten pojke och var ledsen.