Reträtt

Utanför fönstret glittrade solen och genom den öppna glipan kunde han på avstånd höra bruset av trafiken långt nere på gatan. Han lutade sig tillbaka och såg sig om i kontoret. Den strama skandinaviska inredningen, så olik de amerikanska kontorens vräkiga skinnmöbler. Istället lät han utsikten tala. Det räckte med en blick på staden som bredde ut sig långt under honom för att han skulle känna sig som en kung. Myllret av bilar och människor som fick staden att pulsera berörde honom inte. Här uppe var han fri. Här hade han lagt grunden för sitt företag och tillbringat otaliga svettiga timmar med riskabla affärsplaner. Han hade alltid varit riskbenägen. Det var ett karaktärsdrag som han var stolt över. Orädd. Den orädde svensken.

Han reste sig upp och sträckte på sig. Det var så det fick bli. Han hade satsat högt. Marknaden skulle häpna när han backade. Konkurrenterna skulle jubla. Han rynkade pannan. ”Låt dem jubla en stund.” tänkte han. ”Det blir nämligen en mycket kort stund.”

Anteckningar

-        Hej då älskling! Ha en lugn och skön dag här hemma nu och krya på dig. Vi ses ikväll!

Anders tog sin portfölj och gav henne en flyktig kyss i hårfästet innan han försvann ut genom dörren. Hon reste sig ur fåtöljen och gick bort till fönstret som vette ut mot gatan. Anders svängde ut på grusgången och närmade sig brevlådan. Han kastade en blick upp mot fönstret och hon höjde armen.  Hon kunde se leendet som spelade i mungiporna och som vanligt blev hon alldeles varm i magen.

Hon ryckte till när vattenkokaren började tjuta och skyndade ut i köket. Fyllde den väntande tekoppen och skar upp en tunn citronskiva som åkte i med ett plums. Typiskt att bli sjuk och förkyld just nu. Det var kampanjperiod på jobbet och alla slet som galärslavar för att hålla sina deadlines. Som tur var kunde hon göra en del av sitt jobb hemifrån. Anders hade det som allra lugnast på sitt jobb just nu. Det tyckte hon var bra så att han kunde komma hem tidigt och ta hand om sin sjuka fru. Hon längtade redan efter honom.

Hon tog koppen och tidningen med sig upp på övervåningen. Trappan gjorde henne alldeles matt och svettig och istället för att gå in i sovrummet sjönk hon ner på den lilla pallen som stod vid datorn precis vid trappans slut. Den här lilla arbetsplatsen var egentligen Anders. Själv hade hon en större arbetsplats inne i sovrummet med skrivare och allt hon behövde.

Nu tittade hon nyfiket på Anders dator. Vad hade han den till egentligen? Han brukade nästan aldrig sitta här och jobba. Utan eftertanke slog hon på datorn som gick igång med ett brummande. Sedan hejdade hon sig. Vad var det hon tänkte göra? Spionerade hon på sin egen man? På Anders som hon älskade och var trygg med? Hon fnittrade till och ljudet ekade i det tysta huset. Obehaglig till mods tittade hon på skärmen som nu hade vaknat till liv.

Det som syntes var den vanliga förinställda bakgrundsbilden och den var tom så när som på en enda mapp. En mapp som det stod GC på. Hon klickade på mappen och plötsligt fylldes skärmen av små ikoner som alla hade olika siffernamn. Hon hade svårt att få någon överblick så hon högerklickade och ordnade ikonerna efter sitt vanliga system. Då blev det tydligt att det inte bara var siffror utan datum. Ett dokument för varje dag i almanackan. Det här kanske var Anders dagboksanteckningar?

Gisela reste sig. Hon kändes sig pinsam. Så här får man faktiskt inte göra mot den man älskar. Hon undrade varför hon ens hade satt sig vid hans dator. Lika bra att bara stänga av den och ägna sig åt sig tidningen och tedrickandet. På avstånd hörde hon hur klockan där nere i köket tickade. Hon satte sig ner igen och tittade på skärmen. Så klickade hon på gårdagens datum. 

Ett farväl

Människorna på perrongen rörde sig som ett oformligt hav i sin iver att komma först in i vagnarna. De knuffades och trängdes och rullade in sina hjulförsedda väskor i hälarna på varandra. Grymtningar och halvhjärtade ursäkter kunde skönjas i det allmänna larmet från centralhallen. Det gigantiska tåget skulle svälja dem alla och om ett par minuter skulle perrongen ligga öde. Bara så där. För att någon halvtimme senare låta hela proceduren upprepas på nytt. Varje gång med ny rollbesättning.

Han drog ett sista bloss på cigaretten, släckte den och tryckte försiktigt tillbaka den i paketet. Biljetten brände i bakfickan och ryggsäcken kändes tung över axlarna. Det var inte så här han hade tänkt att det skulle sluta. Han tog de två stegen upp i vagnen och strax därpå gled dörrarna automatiskt igen. Tåget började rulla och försvann längs spåret. Perrongen låg öde.

En solig dag i maj

Han hade sovit tungt. Han drog handen över ansiktet och gäspade innan han med plötslig skärpa insåg var han befann sig. Och varför. Reflexmässigt stelnade han till och lyssnade. Allt var tyst. Långsamt kom bilderna från natten tillbaka. Det hade gått bra. Han hade fixat allting på egen hand. I skydd av den korta nattens mörker hade han baxat upp kroppen på skottkärran och skjutit den genom det lilla stugområdet ända ut på udden. Där hade han grävt så djupt det gick, vilket tyvärr inte var så djupt som han önskat, men ändå tillräckligt för att kunna hälla ner den gamle gubben. På med jorden och platta till. Det blev inte mer än ett tunt lager över honom, men det fick duga. Bara det inte började regna. Han hade tagit spaden och skottkärran och skyndat tillbaka. In med redskapen i boden och sedan hade han helt sonika gått in i stugan och lagt sig.

Nu kikade han upp mot springan mellan rullgardinen och fönstret och såg en smal gyllene ljusstrimma leta sig in. Perfekt! Visslande svängde han benen över sängkanten och reste sig.