Stanna

En solstråle smeker mig över kinden och halvslumrande drar jag handen över ansiktet för att peta bort den. Genom springan i fönstret hör jag fåglarna kvittra. Jag sträcker på mig och vänder mig mot dig. Burrar in mig mot din armhåla och lägger armen över ditt bröst. Du vrider lite på dig och mumlar något osammanhängande. Genom huden hör jag ditt hjärtas lugna, fasta slag. Precis nu kan tiden gärna få stanna.

Luden

Solen stod lågt över tallarna när hon skyndade hem på den asfalterade gångvägen.  Återigen hade hon glömt bort tiden där inne i labbet. Hjärnan hade arbetat på högtryck under eftermiddagen och hela tiden uppenbarade sig nya möjligheter som måste testas för att sedan förkastas. När hon väl kastade en blick upp på det stora runda uret ovanför dörren var arbetsdagen slut sedan länge och labbet tomt.

Efter att ha rengjort och desinficerat alla verktyg och ytor hade hon tagit sin kofta, hängt väskan över axeln, slagit på larmet och lämnat byggnaden. Sommarkvällen klamrade sig fast vid dagens värme och skänkte fortfarande en behaglig temperatur. Hon hade egentligen inte bråttom, men gick ändå raskt, driven av en plötslig önskan av att redan vara hemma.

Radhuslängan såg underligt övergiven ut. Många familjer hade rest på semester, men nog brukade det alltid vara någon som stod i trädgården och ropade något klämkäckt när hon kom hem. Inte idag. Hon satte nyckeln i låset och klev in. Den mörka hallen kändes sval. Hon slängde väskan på golvet och klev in i köket. Rastlöst slet hon upp kylskåpsdörren och tittade in. Mjölk, smör, ost, skinka. Ägg och grönsaker. Hon flyttade runt allting för att komma åt den lilla plastlådan längst in. Den borde snart vara klar. Hon fick tag i lådan och ställde den på diskbänken. Jodå, ett hårigt lager täckte nu stora delar av innehållet. Nu var det inte lång tid kvar. I övermorgon. Då skulle det vara dags.