Övning 249 - En obehaglig känsla

Söndag kväll. Familjemiddagen hade avnjutits under stoj och stim. Och diverse tjuvnyp förstås. Tre söner i varierande åldrar gjorde matstunderna högljudda och roliga, men de kunde också sluta i katastrof med gråt och tandagnisslan. Nu var det dags att ta itu med köket. Barnen hade försvunnit upp till övervåningen och maken hade dragit sig tillbaka i garaget med sina älsklingar. Motorcyklarna. Trots att han haft det intresset redan när de träffades för tjugo år sedan var hon tvungen att erkänna för sig själv att svartsjukan bara växte med åren. Visst var det löjligt, men hon var faktiskt lite svartsjuk på sin mans stora hobby. Hon hade aldrig själv haft ett lika starkt intresse för något. Det var ju barnen förstås och jobbet. Men det var ju mera självklart och inte en egokick på samma sätt.

Hon gick ut in köket som var helt belamrat av odiskade kastruller, feta plåtar och den sotiga spisen spred en frän doft. Det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Hon suckade och tog på sig ett förkläde. Septemberkvällen utanför var redan mörk. Hon kastade en hastig blick ut genom altandörren. Mörka skuggor vajade i vinden. Trots att hon älskade altanen och det extra rum den innebar på sommaren ryste hon vid tanken på de mörka höst- och vinterkvällarna. Hon kände sig så utsatt och exponerad där hon stod i det väl upplysta köket, som en levande måltavla för allt som kunde gömma sig därute i mörkret. Hon ruskade på sig för att bli av med den obehagliga känslan och började metodiskt skölja av tallrikar och fat för att sätta in dem i diskmaskinen. Hon var noggrann, men snabb och utan att någonsin vända blicken mot det stora fönsterpartiet hade hon snart fyllt hela maskinen och böjde sig fram under diskhon för att ta fram disktabletterna.

Det var då känslan av att vara iakttagen fyllde hennes medvetande. Hon ville vända sig om, men något höll henne tillbaka. Hon tog en av tabletterna och rev av pappret. En blodåder dunkade i tinningen på henne och hon fick uppbåda alla krafter för att inte rusa ut ur köket. Det var när hon placerade tabletten i diskmaskinen som hon såg den. En liten röd lysande fläck. Förhäxad stirrade hon på fläcken medan den långsamt klättrade upp för hennes kropp mot bröstet.

Övning 246 - Rensa ut garderoben

Det var med mödosamma steg hon slutligen gick upp på övervåningen. Allt var tyst och hon kunde känna den unkna, lite dammiga lukten av rum där ingen rört sig på länge. Lite villrådig stod hon på översta trappsteget och svajade, och kände hur oviljan och ångesten tryckte i bröstet. Ett djupt andetag och så var hon inne i rummet som de hade delat i snart trettio år. Sängen var fortfarande obäddad, vattenglaset stod på sängbordet och kläderna han hade haft på sig den där dagen hängde över en stol.

Mer än tre månader hade gått sedan hon vaknat bredvid sin döde man. Hon hade sträckt ut handen mot honom som hon gjorde varje morgon och ryckt till när hon kände den stumma kylan. Läkaren kunde senare konstatera att han måste ha somnat in stilla före midnatt. Hon hade sovit gott vid den dödes sida. Det var just detta att hon inte hade märkt något som gnagde i henne. Efter alla år de delat borde hon inte märkt när han lämnade henne? Borde hon inte fått någon sorts föraning?

Hon undvek att tänka på de turbulenta dagarna som följde. Barnen hade förstås kommit och stöttat henne. Amelie hade hämtat ner hennes kläder och saker för själv vägrade hon gå upp på övervåningen. I tre månader hade hon sovit i gästrummet. Om man nu kan kalla den medicinska dvalan för sömn.

Hon kände sig urlakad, men beslutsam. Hon var drygt sextio år och hade förhoppningsvis många år framför sig. Hon skulle inte leva i det förflutna. Hon skulle försöka glädja sig åt de år de haft tillsammans, men ändå skapa sig ett nytt liv. Det var dags att rensa ur garderoben.

Övning 245 - En triumf

Det är den 27 december 2007. Det är varmt och vindstilla i Rawalpindi. Benazir Bhutto står i skuggan på balkongen. Hon ser folket börja samlas. Glädje och stolthet fyller henne när hon tänker varför de har kommit. Genom alla med- och motgångar har folket samlats för att höra henne tala.
Hon tänker på hur det var de första gångerna efter det att hennes far hade störtats och hon själv just hade återvänt till Pakistan efter åren i England. Hon minns hur nervös hon var då inför varje framträdande, men också hur stark hennes övertygelse var. Hur varje motgång sporrade henne och hur allt stöd hon fick fyllde henne med energi.

Visst var hon en skicklig politiker, men så var hon också uppvuxen med politiken. Hennes far, Zulfikar Ali Bhutto, grundade Pakistanska Folkpartiet, PPP, och var både president och premiärminister innan han störtades 1977 och senare hängdes. Själv hade hon med sin västerländska utbildning vid Harvard och i Oxford skapat sig fiender bland de konservativa i Pakistan. När hon uttalade sig för familjeplanering trodde många att hennes stöd skulle minska, men trots att kvinnor enligt lag bara är värda hälften så mycket som män hade hon blivit ledare för PPP. När hon som 35-åring blev premiärminister var hon den första kvinnan i ett muslimskt land att uppnå en sådan position.

Men vad hade det inte kostat henne? Benazir blundar när hon tänker på alla hon mist under de här åren. Först fadern, sedan båda sina bröder. Mördade under mystiska omständigheter, den ene troligtvis på order av hennes egen man. Hon ryser. Hon vill inte veta hur det egentligen ligger till. Och den bittra striden med hennes mor. Trots att de delade samma övertygelse, ägnade de flera år åt att motarbeta varandra. Allt för att kunna kontrollera makten i det land som de båda älskade så mycket.

Varför har hon egentligen återvänt? Trots att hon avskydde varje minut av de åtta åren i exil, undrar hon ibland om det är värt att ta upp striden. Går det över huvud taget att bygga en kompromiss med militärens härskare, Pervez Musharraf? Trots kritiken om att hon är utsänd av USA och Storbritannien är Benazir övertygad om att en kompromiss är den enda möjliga lösningen för Pakistan. Hennes kanske hårdaste kritiker, brorsdottern Fatima Bhutto, säger att en allians med Musharraf bara kan sluta med inbördeskrig.

Benazir tittar på klockan – det är snart dags. Hon går in och tittar sig i spegeln. ”Vem är du” frågar hon och hon svarar själv ”Jag är den som vuxit upp i det här landet. Jag är den som har mist min familj i kampen för Pakistans folk. Jag är den som tvingades i exil under åtta långa år. Jag är den som möttes av tre miljoner jublande människor när jag kom tillbaka. Jag klarar det här!”

Hon går ut och möter sina partikamrater. Några snabba ord bara och sedan kliver hon upp på det svajiga podiet. Larmet från folket är öronbedövande och det dröjer en stund innan hon kan börja tala. Men när hon börjar så är hon lugn och säker. Hon talar om hur hon vill göra Pakistan till en modern och demokratisk stad. Hon talar om hur hon vill ta krafttag mot extremisterna och slutligen det allra viktigaste, hur hon vill att alla pakistanier ska ha mat, kläder och bostad. Mat, kläder och bostad. Hon sa det för trettio år sedan och hon säger det idag. Mat, kläder och bostad.

Talet är över, folket jublar och Benazirs medarbetare hjälper henne snabbt in i den väntande bilen. Hon sjunker ner i sätet och andas ut. Det har gått bra. Hon har sagt det hon vill säga och det folk vill höra. Och nu tvivlar hon inte ett ögonblick på varför hon har återvänt. Det här är ju hennes land, hennes folk och hennes uppgift. I detta ögonblick är allting självklart. Hon känner triumfen bulta i hjärtat och reser sig upp för att se sitt folk genom bilens taklucka. Myllret av människor längs gatorna, de välkända dofterna och den brända marken. Det är detta hon så hett har längtat efter. Hon är hemma.