Ett farväl

Människorna på perrongen rörde sig som ett oformligt hav i sin iver att komma först in i vagnarna. De knuffades och trängdes och rullade in sina hjulförsedda väskor i hälarna på varandra. Grymtningar och halvhjärtade ursäkter kunde skönjas i det allmänna larmet från centralhallen. Det gigantiska tåget skulle svälja dem alla och om ett par minuter skulle perrongen ligga öde. Bara så där. För att någon halvtimme senare låta hela proceduren upprepas på nytt. Varje gång med ny rollbesättning.

Han drog ett sista bloss på cigaretten, släckte den och tryckte försiktigt tillbaka den i paketet. Biljetten brände i bakfickan och ryggsäcken kändes tung över axlarna. Det var inte så här han hade tänkt att det skulle sluta. Han tog de två stegen upp i vagnen och strax därpå gled dörrarna automatiskt igen. Tåget började rulla och försvann längs spåret. Perrongen låg öde.

En solig dag i maj

Han hade sovit tungt. Han drog handen över ansiktet och gäspade innan han med plötslig skärpa insåg var han befann sig. Och varför. Reflexmässigt stelnade han till och lyssnade. Allt var tyst. Långsamt kom bilderna från natten tillbaka. Det hade gått bra. Han hade fixat allting på egen hand. I skydd av den korta nattens mörker hade han baxat upp kroppen på skottkärran och skjutit den genom det lilla stugområdet ända ut på udden. Där hade han grävt så djupt det gick, vilket tyvärr inte var så djupt som han önskat, men ändå tillräckligt för att kunna hälla ner den gamle gubben. På med jorden och platta till. Det blev inte mer än ett tunt lager över honom, men det fick duga. Bara det inte började regna. Han hade tagit spaden och skottkärran och skyndat tillbaka. In med redskapen i boden och sedan hade han helt sonika gått in i stugan och lagt sig.

Nu kikade han upp mot springan mellan rullgardinen och fönstret och såg en smal gyllene ljusstrimma leta sig in. Perfekt! Visslande svängde han benen över sängkanten och reste sig.