2010:147 Korvskivan

Hyllorna bågnade av olika sorters skinka, korvar och pastejer. Aldrig hade Lisa sett så mycket mat på en och samma gång. Hon kände hur det sved i den tomma magen.

- Kan hon räkna? frågade föreståndare Bengtsson och hon slog snabbt ner blicken.
- Jo…jodå, det kan jag, mumlade hon.
- Det blir bra. Hon kan börja nu med detsamma.

Han gav henne ett vitt förkläde med röda kanter och visade sedan runt i charken. Berättade vad som skilde den ena skinkan från den andra, visade hur vågen fungerade och förklarade vilka egenheter de olika stamkunderna hade.

- Jo, förstår hon. Varje fredag kommer fru Petrén in. Hon vill ha kalvlägg. I alla år har jag försökt fresta henne med nya delikatesser, men se det är bara kalvlägg som gäller för fru Petrén. Han suckade och begrundade detta en lång stund.

De första kunderna kom och Lisa fick fullt upp med att hjälpa till och även ta hand om några kunder helt själv. Tiden gick fort. Hon hann knappt tänka på småsyskonen därhemma. Det hade varit tomt i skafferiet imorse och i hönshuset hittade hon bara två ägg. Hon hoppades att far skulle komma hem med något att äta ikväll. Annars fick det bli kokt potatis igen.

Lisa skar upp tjocka skivor av korven som Bengtsson hade bett henne om. ”En centimeter tjocka ska di vara, varken mer eller mindre.” Värmen fick håret att krusa sig i pannan och med tungspetsen i mungipan koncentrerade hon sig på uppgiften. Kniven borde nog slipas för det gick trögt och plötsligt gled den snett och skivan blev bara halv. Vad skulle hon göra med den? Inte kunde hon lägga upp en skev halva bland de andra centimeterskivorna? Hon tänkte på Tomas, minstingen därhemma som hostade så hemskt i morse. Och som var så blek. Hon såg sig förstulet omkring. Snabbt tog hon ett papper och la om korvskivan och lät den glida innanför förklädet ner i klänningsfickan. Kinderna blossade.

Några timmar senare var arbetsdagen slut. Hon följde med Bengtsson in i rummet bakom disken och hängde upp förklädet. Det hade varit en bra dag.

- Jaha, det här gick ju bra. Hon ska ha tack för idag och välkommen tillbaka imorgon.
Han tittade på henne och hon kände hur hans blick gled ner mot hennes höfter. Hon vände sig bort, ville inte ha den sortens blickar från en man.
- Ja, tack. Jag kommer imorgon klockan åtta. Hon skyndade ut ur butiken. Hon var nästan halvvägs hemma när hon tittade ner på sin klänning och såg fläcken. En ring av flott strålade som en sol ut från fickan.

2010:145 Inte inbjuden

Det prasslade och knakade. Hon låg med spetsade öron under täcket och kände hjärtat slå hårt i bröstkorgen. Två glas vin och ändå var hon spänd som en stålfjäder. En gren knackade mot fönstret och hon jämrade sig, utom kontroll nu. Det var demonernas natt. Redan när hon satt där nere och betalade räkningarna medan skymningen föll, kunde hon känna hur huset plötsligt blev kallt. Fientligt. Trappan suckade, skafferidörren gnällde och de långa skuggorna från fönstren sträckte sina armar efter henne. Hon hade tömt sitt glas, desperat efter den loja värmen som drycken genererade, men denna kväll gick hon bet. Hon hade försökt skaka av sig obehaget. Tänkt på de goda dagarna, när hon var stark och demonerna höll sig på mattan, men det var lönlöst.

Hon vek upp en liten flik av filten och kastade en blick över axeln. Två mörka skuggor väntade i hörnet. Nej! De hade ingen rätt att vara här. Ingen hade bjudit dem till denna fristad, ändå stod de nu böjda över henne. En stor mörk skepnad och en lite mindre, ettrig. De skulle dra i hennes hår, nypa hennes skinn med stela, kalla fingrar alltmedan deras gnällande, bedjande, suckande väsningar lindade sig om henne. Hon fäktade till ingen nytta med armarna, men en kall hand tryckte ner henne mot kudden igen. Hon hostade och kippade efter luft när hon hörde vrålet från den mindre demonen. Instinktivt kurade hon ihop sig till och la armarna över ansiktet. Det skulle bli en lång natt.

2010:132 Dra en slutsats

Din blick. Jag kände den på min axel och var tvungen att vända mig mot dig i samma sekund som du vände dig bort. Din hand. Jag kände den snudda mig när vi stod i klungan vid valborgsmässoelden. Din hand snuddade mig och min hand sträckte sig efter din, men famlade i luften. Din värme. Jag kände din värme stråla mot mig när vi satt bredvid varandra i den lilla soffan på Anna-Karins fest.

Världen är grå. Jag stiger inte upp. All min längtan och förväntan rycktes bort av dina hårda ord igår.

- Vad inbillar du dig?

Dina ögon plötsligt kalla, din ton aningen för hög, som om du var mån om att låta världen veta att du inte hade något med mig att göra. Jag håller för öronen och blundar, men scenen går på repeat i min hjärna och jag skriker och skriker och skriker.

2010:131 Ekonomiskt lättsinne

- Ska det vara en gåva? Flickan bakom disken tittade på honom med ett höjt ögonbryn och höll upp den lilla asken.

- Ja, slå gärna in den, tack.

Hon tog ett mörkblått papper och sedan ett blankt silversnöre. Nästan onödigt eftersom Tessan strax skulle slita av det när hon förväntansfullt öppnade paketet.

- Då blir det 14.900:-.

Han tog fram sin plånbok och valde ett kontokort. Tittade på de präglade bokstäverna som bildade hans namn. Tänkte på de osynliga vågorna som förband hans kort med Tessans konto. Vilken ofattbar tur han hade haft när han träffade henne! De var ett perfekt par! Hon älskade honom och de hade roligt tillsammans. Att hon dessutom var enormt förmögen var ingen nackdel. Han kom inte från påvra förhållanden, men det hade heller inte funnits utrymme för extravaganser. Inte hade han direkt saknat något, men nu, nu var det som om han inte kunde hejda sin köplust. Varje dag såg han något nytt han ville ha. Han ville fylla deras hem med vackra saker, ha de senaste tekniska prylarna, överraska Tessan med resor och presenter. Ibland skrattade hon åt hans iver och då kunde han känna värmen som strålade ut från de röda örsnibbarna. Förlägen tänkte han att det var hennes pengar han konsumerade. Men det var ju till dem båda försvarade han sig med.

Han gick ut ur butiken och skulle snedda över gatan till cabrioleten han köpt på deras ettårsdag när blicken föll på den välskräddade kostymen i ett skyltfönster. Att den var dyr syntes på långt håll och instinktivt vände han bort blicken. Så stannade han upp och vred sig sakta tillbaka.

- Varför inte? tänkte han och sköt upp dörren.

2010:130 Tygla humöret

I skolan betraktades han som bråkig. Högljudd och uppkäftig. Han kunde fortfarande minnas ljudet av linjalen som ven i luften innan den med full kraft träffade ovansidan av hans motvilligt framlagda händer. Han kunde minnas ljudet, men inte smärtan. Smärtan som fick honom att explodera, att skrika att han skulle döda magister Hansson.

- Du måste lära dig att tygla ditt humör, sa magistern och linjalen ven ännu en gång genom luften.

Tygla sitt humör, det lät som om humöret var ett litet husdjur som man skulle dressera. Men humöret var ju känslorna, de lät sig inte hanteras hur som helst. Vissa dagar när han vaknade kände han på en gång att det var en strålande dag. Inget kunde ta ner honom. Han flög genom stan och kände sig som en kung. Andra dagar var han ynklig och ville stanna hemma med mamma och dricka varm choklad.

- Man måste ju få känna, tänkte han när han återigen blev straffad i skolan, denna gång för att ha visslat i korridoren. Utan känslor kan man lika gärna vara död. Jag vill inte tygla mina känslor – jag vill känna dem!

Några månader senare fick han ett raseriutbrott och slog ner en kille utanför affären. Killen förlorade två framtänder och själv fick han åka till doktor Hagtorn och sy ett par stygn på knogarna. Doktorn var trevlig och frågade en del om hur han mådde och om hans känslor i olika sammanhang. Det kändes skönt. Sedan gav doktorn mamma en burk med piller och bad henne se till att han tog dem varje dag.

Sedan den dagen förundrades alla över hur lugn och skötsam han blivit. Mamma undrade ibland om denne sömngångarrobot verkligen var hennes son, men varje gång hon såg hur känslorna började komma upp till ytan och hur han mekaniskt började veva med armarna såg hon till att han svalde ett piller.

- Jag visste väl att det skulle bli folk av dig med en vacker dag, sa magister Hansson. Jag behövde bara banka lite vett i dig.