Övning 10:26 Se skillnaden

Det röda ansiktet drog ihop sig och blev alldeles skrynkligt. Lena höll andan, men det blev visst inget vrål, mera ett klagande jämmer. Det fick väl helt enkelt inte plats tillräckligt med luft i de små lungorna för att skriket skulle utvecklas ordentligt. Bebisen fick tag i bröstvårtan och stillade sig. Lena slappnade av och kände hur trött hon var. I tystnaden kunde hon höra det gamla golvuret ticka.

Plötsligt skars friden upp av ett annat klagande läte. Den lille i vaggan hade vaknat. En bebis vid bröstet och en liten ledsen i vaggan – att vara tvillingmamma ställde verkligen krav på akrobatkonster. Det var andra dagen i hemmet efter förlossningen. Jonas hade förstås behövt åka in till kontoret. ”Jag ska bara hämta några papper” hade han sagt, men så väl kände hon honom vid det här laget att hon inte väntade hem honom förrän sent.

Lena lyckades lyfta upp småtting nr. 2 och började en karusell för att komma tillrätta med de små pojkarna. Hon försökte amma och gulla med dem om vartannat och till sist la hon sig ner med dem på en filt på golvet för att inte riskera att någon av dem skulle glida ur hennes händer. Det gick sådär. När Jonas slutligen kom hem var hon blossande röd och hade nära till tårarna, men bebisarna hade rena blöjor och var nöjda för ögonblicket.

- Men vem av dem är det som är Tord nu då? undrade Jonas och tittade på deras bara fötter.

På BB hade de bestämt att Tord alltid skulle ha blåa sockor för att inte blandas ihop med Tage. Så småningom skulle de säkert på egna kännetecken, men just nu var de verkligen beroende av sockorna för att veta.

- Har du tagit av sockorna?

- Han måste ha sparkat av dem, mumlar Lena. Men du, det spelar väl inte så stor roll? Det är ju bara ett namn?

Övning 10:25 Att omedvetet såra

Det var det här med språket. Hur skulle hon någonsin lära sig? Hon som talade fem språk flytande och var utbildad lingvist kände hur modet sjönk när hon läste det korta meddelandet. Hon ville så förtvivlat gärna svara rätt.

Tyst förbannade hon sig själv. Hon som kunde slänga käft med hetlevrade italienare, skämta med dryga spanjorer och projektleda tyska byggarbetare kunde inte få ur sig ett vettigt svar på 160 tecken. Språket var ett levande väsen som krävde utrymme. Hon behövde orden för att bli den hon var. Nyanserna, tonfallet, humorn – allt som var hon försvann och begränsades av några knapptryckningar.

Han hade sagt att hon inte fick ringa. Bara sms. Hon knappade några gånger och tittade på displayen. Det såg så hårt ut. Ändå var det väl ett positivt svar? Skulle hon göra en smiley? Eller en blinkande smiley? Eller några andra krumelurer? Hon hade ingen aning.

Övning 10:24 - En J-berättelse

Jalusi, Jaguar, Jantelag, Jetmotor, Judaskyss, Jordnära, Jaktinstinkt

Han gick fram till jalusin och justerade den så att han kunde se utan att bli sedd. Ute på gatan pågick livet. Bleka ansikten vände näsan mot vårens första solstrålar, mammorna drog sina vagnar lite långsammare och gatuförsäljarnas röster hade fått förnyad kraft.

Han tittade på klockan och kände jaktinstinkten vakna. Snart skulle hon vara här. Lilla troskyldiga Johanna. Så oförstörd och jordnära. Perfekt för uppdraget. Hur många judaskyssar hade han inte delat ut i jakten på henne?

Han vände blicken mot fönstret igen och såg Johanna skynda mot ytterdörren. Nyckeln i låset och sedan var hon inne i rummet.

- Har du den?

Hon log och nickade. Han andades ut och kände först nu hur spänd han hade varit. Hon var perfekt. Nu skulle han visa alla att Jantelagen inte gällde honom! Johanna klappade på handväskan.

- Då sticker vi.

Han tog på sig kepsen och de mörka solglasögonen. Kollade passet. Jo, det skulle nog duga. Han kunde redan höra jetmotorerna dåna.

Utmaning 10:23 - En kod

I gryningen möttes de i det lilla skjulet. Åtta mörkklädda figurer. Alla små och smidiga. Alla övertygade. De kände inte varandra, men de litade fullt ut på varandra. Det var M som hade sökt upp var och en av dem och med sin låga röst, sina intensiva ögon och sitt kärnfulla budskap fått var och en av dem att känna sig utvald. På några veckor hade deras liv förändrats och idag skulle de få första chansen att visa hur hängivna de var.

M inspekterade dem under tystnad. Han tog fram ett paket och några remmar och gick fram till en av tjejerna. Han viskade något i hennes öra och hon rätade på sig. Han spände fast paketet på hennes mage och hon drog snabbt på sig jackan ovanpå. Hon skruvade lite på sig, men sa inget. En hastig rörelse och en man tog några snabba steg ut ur skjulet. M rörde inte en min utan tog fram ett nytt paket som han spände fast på en av figurerna. Mannen som hade gått ut kom tillbaka. Han vände undan blicken och strök snabbt med handen över munnen. Tjugo minuter senare hade alla utom M ett paket fastspänt på sin kropp.

M tittade noggrant på dem.

- Ni vet att jag litar på er. Vi ses snart.

En efter en försvann de åt olika håll. M stod ensam kvar och tittade fundersamt efter dem. Han gick in i skjulet och kontrollerade att inget hade blivit kvarlämnat. Sedan gick han snabbt därifrån. När kom fram till ingången till T-banan såg han L stå i ett hörn och läsa löpsedlarna. Han passerade spärrarna och skymtade J vid kiosken. När han åkte ner i rulltrappan kunde han se H som åkte lite före honom. På perrongen satte han sig på en bänk. Folk skyndade framför honom åt båda hållen. Rusningstimmen hade definitivt börjat. Han stack ner handen i fickan och tog upp ett äpple. Han gnuggade det omsorgsfullt med ett papper och tog sedan ett stort bett.