Motståndet började minska. Hon tog ett djupt andetag och klämde lite hårdare. Några ryckningar i den magra kroppen och sedan blev den slapp. Hon höll kvar ännu en lång stund.
- ”Nu får du skörda vad du sått i alla år”, sa hon tyst till skalet som var kvar av den kvinna hon vuxit upp med.
Hon såg sig omkring i det lilla rummet. Det såg ut som det alltid gjort. Mörkt och smutsigt. Allt som en gång varit vitt hade nu fått en gulbrunaktig ton. I hörnet där hennes säng hade stått stod en gammal gungstol. Det är något rogivande över gamla gungstolar. Man tänker sig att här sitter en liten mormor och stickar till sina barnbarn medan hon nickar till då och då. Så hade det aldrig varit i det här huset. Ingen ro över huvudtaget. Bara gnäll och hårda ord. Inga slag. Men ord som nötte sig genom medvetandet, in i själen, tills de stod ristade ända in på skelettet. ”Du är då inget värd”, ”Dig har man fått för sina synders skull”, ”Om hon bara hade kunnat hålla ihop benen” etc etc tills det inte fanns någon anledning att någonsin säga något mera. Hon visste det ändå. Det var det första hon tänkte på morgonen, det sista hon kände på kvällen och det följde henne in i de plågsamma mardrömmarna. Mardrömmar där hon gick över golv fulla med glasskärvor medan folk stod på rad och jublade.
I alla år hade hon varit hunsad av den gamla. Passat upp henne, varit en riktig piga. Inte hade hon protesterat inte. Det gör man inte. Man vet inte om att livet kan vara på något annat sätt. Men nu hade hon i alla fall protesterat. Och mer än det. Hon hade satt stopp för alla fortsatta kränkningar.
Hon ryckte till. Hur länge hade hon stått här? Hon släppte taget och såg ner på sina fingrar. De var röda. Kvinnans hals bar röda märken, men kroppen var blek. En odör spred sig i rummet av skräcken som runnit ur kvinnan i dödsögonblicket.
- ”Hej då, mormor”, sa hon och gick ut.
fredag 31 juli 2009
tisdag 14 juli 2009
Utmaning 195 - Franskt
Paris. En mullrande, bullrande, viskande, lockande stad. Chica små fransyskor med eleganta pudlar, stinkande uteliggare under broarna, snabba affärsmän som i sina kostymer skickligt kryssar genom trafiken på sina mobiletter. Kontrasternas stad med nerslitna slumkvarter blandade med en tyngre, mera förnäm bebyggelse. Det småskaliga i det stora. Doften av Paris en varm sommarmorgon när butikspersonalen sköljer trottoarerna framför sina små rörelser. Det är doften av sopor, blommor, croissanter, café au lait och hundskit.
Gå in i Les Marais, de gamla judiska kvarteren, och låt dig förföras av de små vindlande gatorna, konsten, gallerierna och de förtjusande små gårdarna. Gå vidare till Centre Pompidou och få en dos av ungdomskulturen. Promenera norrut till Place Pigalle där sexhandeln är en del av vardagen. Mammor med barn i handen passerar oberört sexshopar där mekaniska skyltdockor piskar varandra med masker för ögonen. Fortsätt två kvarter upp till Place du Tertre. En turistfälla, javisst, men värt ett besök ändå. I kvarteren kring torget hittar man pittoreska miljöer, Moulin Rouge förstås och till och med en gammal vingård.
Jag älskar Paris. Jag lutar mig tillbaka och minnena sköljer över mig. Hettan, smutsen, utelivet, men också kontoret och kollegorna. Långa vinluncher, omständlig administration, underbart svårt språk. Idag är det fest i Paris. Jag är inte där.
Gå in i Les Marais, de gamla judiska kvarteren, och låt dig förföras av de små vindlande gatorna, konsten, gallerierna och de förtjusande små gårdarna. Gå vidare till Centre Pompidou och få en dos av ungdomskulturen. Promenera norrut till Place Pigalle där sexhandeln är en del av vardagen. Mammor med barn i handen passerar oberört sexshopar där mekaniska skyltdockor piskar varandra med masker för ögonen. Fortsätt två kvarter upp till Place du Tertre. En turistfälla, javisst, men värt ett besök ändå. I kvarteren kring torget hittar man pittoreska miljöer, Moulin Rouge förstås och till och med en gammal vingård.
Jag älskar Paris. Jag lutar mig tillbaka och minnena sköljer över mig. Hettan, smutsen, utelivet, men också kontoret och kollegorna. Långa vinluncher, omständlig administration, underbart svårt språk. Idag är det fest i Paris. Jag är inte där.
måndag 13 juli 2009
Tidigare skrivövning - Skriv om din barndoms gata
På den här gatan är det alltid sommar. Tiden har stannat i minnet en varm solig dag när humlorna surrar och livet är perfekt. Tiden stannar och samtidigt flödar den. Tiden är oändlig. Jag vaknar tidigt och går ner till ”Brända gårn”. Gullvivorna vippar blygt mot mig och jag gräver raskt upp en liten planta. Den ska jag sätta hemma i min trädgård. Jag går vidare ut till Ön och slår en liten lov. Kollar att allt är som det ska. Vågorna kluckar och vassen susar. När jag kommer hem har huset och syskonen vaknat. Jag planterar mitt lilla stöldgods och nickar nöjt. Här kommer den att trivas.
Nu flödar lektiden. Alla kompisar löser av varandra i en lång ringdans av lekar. Vi bygger kojor, lådbilar, klättrar i träd och leker Bollen i burken. Tiden är oändlig. Hopprep, långrep, studsbollar och slime. Föräldrarna är märkligt frånvarande. De dyker upp som serviceinstanser med saft och bullar. Flyttbilen kom när jag var elva. Jag grävde aldrig upp min gullviva.
Nu flödar lektiden. Alla kompisar löser av varandra i en lång ringdans av lekar. Vi bygger kojor, lådbilar, klättrar i träd och leker Bollen i burken. Tiden är oändlig. Hopprep, långrep, studsbollar och slime. Föräldrarna är märkligt frånvarande. De dyker upp som serviceinstanser med saft och bullar. Flyttbilen kom när jag var elva. Jag grävde aldrig upp min gullviva.
söndag 12 juli 2009
Utmaning 194 - Att gå i mål
Den 12 juli 2009. Äntligen var den stora dagen inne! Dagen som hon drömt om i hela sitt liv. Dagen då hon skulle spela huvudrollen. Mia vaknade med ett ryck och satte sig upp. Såg sig omkring. Checklistan låg på sängbordet. Henrik låg och småsnarkade bredvid henne med öppen mun.
- ”Typiskt att han sover som en gris, när jag bara fått glimtar av sömn genom hela natten. Och det är jag som ska stråla idag.” tänkte hon och ryckte ilsket av sig täcket. ”Äh, låt honom sova, han är ändå bara i vägen när jag ska fixa det sista.”
Mia ställde sig upp och gick in i badrummet. Kollade sig kritiskt i spegeln. Jodå, det skulle nog duga. En bra foundation skulle dölja den svagt skönjbara skuggan under ögonen. Håret var nyklippt och tonat. Träningen de senaste månaderna hade gett resultat. Hon var ingen sylfid, men skulle duga riktigt bra. Hon gick in i köket och fixade en snabb frukost samtidigt som hon gick igenom checklistan. Frisören klockan tio, hämta buketten (det fick Henrik göra), kolla att kyrkan är smyckad (detta hade föräldrarna åtagit sig. Något skulle de väl göra – så som hon hade slitit för detta det senaste halvåret.) Fotografen kl. 14. 30 och sedan kl. 16.00 var det dags. Jodå, det skulle gå bra. I tankarna gick hon igenom logistiken, var det något som kunde gå snett? Bordsplaceringen? Tänk om någon inte dök upp? Eller ännu värre, tänk om någon dök upp som inte hade osat? Hon skulle bli galen! Ja, det skulle hon verkligen.
Mia svirrade runt och fixade det hon skulle. I sista minuten innan hon skulle till frissan väckte hon Henrik.
- Kom nu ihåg att hämta brudbuketten! Det är det enda jag ber dig om! skrek hon uppfordrande innan hon smällde igen dörren. Hon stack in huvudet igen. ”Och att komma i tid till kyrkan förstås”.
Mia sjönk ner i stolen hos frisören. Hon hade varit där tidigare och diskuterat uppsättningen, så nu kunde hon lugnt luta sig tillbaka. Det var då tankarna kom. På hur hon och Henrik hade haft det på senaste tiden. De hade grälat en hel del. Betydligt mer än tidigare. Mia hade börjat reta sig på Henrik. Hur han jämt slickade sig på överläppen när han funderade. Och hur han tänjde sina fingrar så att det knäckte i lederna. Hon rös till där hon satt. Nåväl, det skulle nog bli bra. Bara den här dagen var över. Tankarna kom farande på allt hon hade fixat inför den här dagen. Vilken projektledare hon var! Det här borde hon egentligen skriva in i sitt CV. Mia sträckte på sig och log. Allt skulle gå bra och hon hade gjort ett fantastiskt jobb.
Några timmar senare flöt allt fortfarande enligt schemat. Fotograferingen var avklarad och hon och Henrik stod i vapenhuset. Gästerna hade kommit och alldeles strax var det dags att gå in. Henrik var fin i sin frack. Lite töntig förstås, men fin också.
Klockorna ringde och nu klämde organisten igång med Mendelssohn. Traditionellt skulle det vara. Mia tog Henrik under armen. Han vände sig mot henne och log: ”Nu Mia, börjar vårt livs resa”!
Hon darrade till, förvirrad. Men Henrik tog tag i henne och de började gå uppför gången.
”Nu börjar det” upprepade Mia för sig själv. ”Men det här är ju målet. Som jag har slitit för det här. Ska det här vara början?”.
- ”Typiskt att han sover som en gris, när jag bara fått glimtar av sömn genom hela natten. Och det är jag som ska stråla idag.” tänkte hon och ryckte ilsket av sig täcket. ”Äh, låt honom sova, han är ändå bara i vägen när jag ska fixa det sista.”
Mia ställde sig upp och gick in i badrummet. Kollade sig kritiskt i spegeln. Jodå, det skulle nog duga. En bra foundation skulle dölja den svagt skönjbara skuggan under ögonen. Håret var nyklippt och tonat. Träningen de senaste månaderna hade gett resultat. Hon var ingen sylfid, men skulle duga riktigt bra. Hon gick in i köket och fixade en snabb frukost samtidigt som hon gick igenom checklistan. Frisören klockan tio, hämta buketten (det fick Henrik göra), kolla att kyrkan är smyckad (detta hade föräldrarna åtagit sig. Något skulle de väl göra – så som hon hade slitit för detta det senaste halvåret.) Fotografen kl. 14. 30 och sedan kl. 16.00 var det dags. Jodå, det skulle gå bra. I tankarna gick hon igenom logistiken, var det något som kunde gå snett? Bordsplaceringen? Tänk om någon inte dök upp? Eller ännu värre, tänk om någon dök upp som inte hade osat? Hon skulle bli galen! Ja, det skulle hon verkligen.
Mia svirrade runt och fixade det hon skulle. I sista minuten innan hon skulle till frissan väckte hon Henrik.
- Kom nu ihåg att hämta brudbuketten! Det är det enda jag ber dig om! skrek hon uppfordrande innan hon smällde igen dörren. Hon stack in huvudet igen. ”Och att komma i tid till kyrkan förstås”.
Mia sjönk ner i stolen hos frisören. Hon hade varit där tidigare och diskuterat uppsättningen, så nu kunde hon lugnt luta sig tillbaka. Det var då tankarna kom. På hur hon och Henrik hade haft det på senaste tiden. De hade grälat en hel del. Betydligt mer än tidigare. Mia hade börjat reta sig på Henrik. Hur han jämt slickade sig på överläppen när han funderade. Och hur han tänjde sina fingrar så att det knäckte i lederna. Hon rös till där hon satt. Nåväl, det skulle nog bli bra. Bara den här dagen var över. Tankarna kom farande på allt hon hade fixat inför den här dagen. Vilken projektledare hon var! Det här borde hon egentligen skriva in i sitt CV. Mia sträckte på sig och log. Allt skulle gå bra och hon hade gjort ett fantastiskt jobb.
Några timmar senare flöt allt fortfarande enligt schemat. Fotograferingen var avklarad och hon och Henrik stod i vapenhuset. Gästerna hade kommit och alldeles strax var det dags att gå in. Henrik var fin i sin frack. Lite töntig förstås, men fin också.
Klockorna ringde och nu klämde organisten igång med Mendelssohn. Traditionellt skulle det vara. Mia tog Henrik under armen. Han vände sig mot henne och log: ”Nu Mia, börjar vårt livs resa”!
Hon darrade till, förvirrad. Men Henrik tog tag i henne och de började gå uppför gången.
”Nu börjar det” upprepade Mia för sig själv. ”Men det här är ju målet. Som jag har slitit för det här. Ska det här vara början?”.
Utmaning 193 - Vakna
Det var något som surrade. Inte som en insekt. Nej, det var ett mera statiskt surrande som monotont upprepade en ton som allteftersom likt en melodi trängde in i hennes medvetande. Kunde det vara klockradion som surrade? Eller kanske något element som klunkade? Nej, det var ju sommar och elementen var tysta och snälla. Hon dåsade bort igen, hade ingen brådska att vakna. Gårdagkvällen var färsk i hennes minne och hon ville njuta lite till av det. David hade kommit och hämtat henne igår kväll hemma i föräldrahemmet. Han hade hälsat på hennes föräldrar och hon såg den imponerade blicken i deras ögon. Äntligen hade hon presenterat en kille som de verkade gilla! Hon smålog åt minnet av hur de hade diskuterat vilken restaurang de skulle gå på och hur hennes far högröstat och i detalj hade beskrivit bästa vägen dit.
Vilken kväll det hade varit! Hon hade njutit av varje sekund på den lilla restaurangen och de hade haft en rolig och otvungen kväll! Det var så lätt att vara med David! Han hade kört upp dem till utsiktspunkten uppe på berget och de hade suttit där och tittat ut över stadsljusen på andra sidan. Den första kyssen hade varit öm och frågande och hon hade blivit förvånad över sitt eget gensvar. Hon hade nästan inte velat släppa taget, när han drog sig ifrån henne och ordnade till sin klädsel. Men han hade ju rätt förstås – de hade ingen brådska.
Surrandet tilltog och hon kände sig plötsligt otålig! Det var dags att stiga upp och leva fortsättningen på den härliga gårdagen. Hon blev medveten om rörelse omkring sig och ett diffust mumlande. Och plötsligt kände hon hur tung kroppen var. Alldeles stel och konstig. Ljuset flimrade mellan ögonfransarna när hon samlade kraft och öppnade ögonen. Rummet var alldeles ljust. Väggar och möbler var vita och en vitklädd figur stod vid fotänden.
- Välkommen tillbaka till livet! Du har legat i koma i nio år.
Vilken kväll det hade varit! Hon hade njutit av varje sekund på den lilla restaurangen och de hade haft en rolig och otvungen kväll! Det var så lätt att vara med David! Han hade kört upp dem till utsiktspunkten uppe på berget och de hade suttit där och tittat ut över stadsljusen på andra sidan. Den första kyssen hade varit öm och frågande och hon hade blivit förvånad över sitt eget gensvar. Hon hade nästan inte velat släppa taget, när han drog sig ifrån henne och ordnade till sin klädsel. Men han hade ju rätt förstås – de hade ingen brådska.
Surrandet tilltog och hon kände sig plötsligt otålig! Det var dags att stiga upp och leva fortsättningen på den härliga gårdagen. Hon blev medveten om rörelse omkring sig och ett diffust mumlande. Och plötsligt kände hon hur tung kroppen var. Alldeles stel och konstig. Ljuset flimrade mellan ögonfransarna när hon samlade kraft och öppnade ögonen. Rummet var alldeles ljust. Väggar och möbler var vita och en vitklädd figur stod vid fotänden.
- Välkommen tillbaka till livet! Du har legat i koma i nio år.
Utmaning 192 - Balans
Vi är i balans när vi inte älskar. När vi kan skratta och prata otvunget. När jag känner mig lugn och trygg i förvissningen att du känner precis som jag. Det vill säga att du inte känner något alls. Och skulle du känna något litet så trycker du genast undan känslan och låter ingenting fylla dig istället. Då kan jag njuta av att vara din vän. Jag njuter av din röst och dina tankar. Jag njuter av våra diskussioner, av motståndet du ger. Då tänker jag att så här ska det alltid vara.
Det är då det händer. En alltför lång blick, en hand som snuddar min, en alltför vågad dans en midsommarafton. Jag känner hur hela världen skälver och balansen förskjuts. Jag drar mig undan, men drömmer om dig i hemlighet. När jag älskar är vi i obalans. När du älskar är vi i obalans. När vi båda älskar är tillvaron ett inferno som vi vänder ryggen. Då vänder vi oss inåt mot våra familjer. Jag sover tätt intill min man och tänker på hur mycket jag älskar honom medan jag drömmer om din varma andedräkt. Du röjer på tomten, målar om ert hus, skjutsar dina barn hit och dit tills stormen lagt sig. Tills vi kan andas lugnt och tryggt och vågar se varandra i ögonen igen. Då kan vi åter skratta och prata. Då kan vi njuta av varandra. Vår relation bygger på att vi inte känner någonting. Då är vi i balans.
Det är då det händer. En alltför lång blick, en hand som snuddar min, en alltför vågad dans en midsommarafton. Jag känner hur hela världen skälver och balansen förskjuts. Jag drar mig undan, men drömmer om dig i hemlighet. När jag älskar är vi i obalans. När du älskar är vi i obalans. När vi båda älskar är tillvaron ett inferno som vi vänder ryggen. Då vänder vi oss inåt mot våra familjer. Jag sover tätt intill min man och tänker på hur mycket jag älskar honom medan jag drömmer om din varma andedräkt. Du röjer på tomten, målar om ert hus, skjutsar dina barn hit och dit tills stormen lagt sig. Tills vi kan andas lugnt och tryggt och vågar se varandra i ögonen igen. Då kan vi åter skratta och prata. Då kan vi njuta av varandra. Vår relation bygger på att vi inte känner någonting. Då är vi i balans.
onsdag 1 juli 2009
Utmaning 181 - En början
Han är inte farlig, sa mannen och tog i med alla krafter för att hålla in besten som drog i kopplet. Bara väldigt social, försäkrade han och djuret morrade. Jag hoppades att den inte hade fått korn på vad jag hade i väskan. Det vore inte bra, inte bra alls.
Hunden gav till ett skall och hoppade högt upp mot min strupe. Jag ryggade tillbaka samtidigt som hundägaren skrek till och ryckte hårt i kopplet.
- ”Skärp dig Lillen” hutade han åt hunden. Och till mig:
- ”Jag vet inte vad som tog åt honom. Han brukar aldrig bete sig så här.”
- ”Heter han Lillen?” Det lät i mina öron som något sorts practical joke. Hunden var den största Grand Danois jag någonsin sett, med en mankhöjd som kunde tävla med en häst. Om han fick vittring på det som låg i min väska skulle det vara ute med mig.
- ”Ja, han var den minsta valpen i kullen” sa mannen, ”men det har han ju tagit igen med råge nu.”
- ”Det är väl anabola för hela slanten tänkte jag”, medan jag långsamt backade undan några meter. Hunden borrade in sin blick i min och ett lågt morrande långt nerifrån strupen hördes. Jag blängde tillbaka så gott jag kunde och det hade tydligen effekt för plötsligt, men mycket långsamt, började Lillen sätta sig ner. Först bakbenen och rumpan, sedan ner med magen i marken. Han sträckte ut sina långa framben och morrandet gick över i ett litet gläfs.
- ”Du store tid! Hur gjorde du det där?” Mannen såg så förvånad ut att hans ansikte liksom sträcktes ut i ett långt O.
Men inte nog med det. Hunden vältrade över på rygg och började gny. Han rullade fram och tillbaka med blottad strupe och gnydde samtidigt som han gav mig långa blickar. Jag hade inte mycket till val. Antingen fick jag kasta mig handlöst ner för slänten och hoppas att en sådan plötslig manöver skulle överraska monstret. Om jag bara överlevde tills jag kom ner i dalen s ha en chans att ta mig in i min bil som stod parkerad där. Kom jag bara in i den skulle mina chanser öka avsevärt. Eller också fick jag vackert plocka fram det jag hade i väskan. Jag såg mig omkring, hunden spände sig och följde min blick. Nej, jag hade nog ingen chans att komma undan. Långsamt, mycket långsamt, la jag handen över låset på väskan. Hundens blick följde mig uppmärksamt. En hastig rörelse och jag skulle vara förlorad. Jag öppnade klaffen och stoppade ner handen. Hunden satte sig upp och ömsom morrade ömsom gläfste. Han visste uppenbarligen inte vad han skulle ta sig till. Min hand fick tag i det som låg i botten på väskan och slöt sig kring det. Jag drog upp handen och höll fram det som hade gömt sig i väskan. Det var ett ben. Det största och saftigaste hundben man kunde tänka sig. Lillen gnydde högt av förväntan och stora klafsiga droppar rann från hans mun.
- ”Såja Lillen” sa jag, ”nu ska du få det största saftigaste ben du någonsin fått vittring på.”
Hunden tog benet och började slita och dra frenetiskt. Han fick loss stora köttslamsor och han ylade tacksamt. Jag tittade på hundägaren som såg om möjligt ännu mer förvånad ut. Det här var nog inte riktigt vad han hade väntat sig. Jag såg mig om igen. Och sedan gjorde jag det. Jag kastade mig handlöst nerför slänten till vänster om mig. Jag försökte rulla ihop mig till en boll för att undvika att bli alltför sönderslagen. Jordkokorna yrde och jag fick några rejäla smällar av stenarna som rullade vidare tillsammans med mig. Jag rullade in i ett taggigt snår, men vidare tjutande av smärta. Slutligen tjongade jag med en duns in en liggande trädstam. Yr i huvudet försökte jag sätta mig upp. Jag kände försiktigt på mina ben och armar. Jag var sönderslagen på utsidan, men benen hade hållit. Jag höll mig i trädstammen och reste mig långsamt upp. Ungefär hundra meter till höger om mig såg jag en röd fläck som inte kunde vara något annat än min bil. Mödosamt började jag linka mot den. Det gick inte så fort, men efter en stund var jag ändå framme. Av eventuella förföljare hördes inte ett ljud. Bilnyckeln låg kvar i min byxficka och jag tog fram den och låste upp. Först när jag satt i förarsätet öppnade jag klaffen på min väska. Försiktigt kikade jag ner i den. Jodå, det låg kvar. Det var ett under att jag kommit undan Lillen. Det hade verkligen inte varit bra om han fått korn på vad jag mer hade i väskan. Inte bra alls.
Hunden gav till ett skall och hoppade högt upp mot min strupe. Jag ryggade tillbaka samtidigt som hundägaren skrek till och ryckte hårt i kopplet.
- ”Skärp dig Lillen” hutade han åt hunden. Och till mig:
- ”Jag vet inte vad som tog åt honom. Han brukar aldrig bete sig så här.”
- ”Heter han Lillen?” Det lät i mina öron som något sorts practical joke. Hunden var den största Grand Danois jag någonsin sett, med en mankhöjd som kunde tävla med en häst. Om han fick vittring på det som låg i min väska skulle det vara ute med mig.
- ”Ja, han var den minsta valpen i kullen” sa mannen, ”men det har han ju tagit igen med råge nu.”
- ”Det är väl anabola för hela slanten tänkte jag”, medan jag långsamt backade undan några meter. Hunden borrade in sin blick i min och ett lågt morrande långt nerifrån strupen hördes. Jag blängde tillbaka så gott jag kunde och det hade tydligen effekt för plötsligt, men mycket långsamt, började Lillen sätta sig ner. Först bakbenen och rumpan, sedan ner med magen i marken. Han sträckte ut sina långa framben och morrandet gick över i ett litet gläfs.
- ”Du store tid! Hur gjorde du det där?” Mannen såg så förvånad ut att hans ansikte liksom sträcktes ut i ett långt O.
Men inte nog med det. Hunden vältrade över på rygg och började gny. Han rullade fram och tillbaka med blottad strupe och gnydde samtidigt som han gav mig långa blickar. Jag hade inte mycket till val. Antingen fick jag kasta mig handlöst ner för slänten och hoppas att en sådan plötslig manöver skulle överraska monstret. Om jag bara överlevde tills jag kom ner i dalen s ha en chans att ta mig in i min bil som stod parkerad där. Kom jag bara in i den skulle mina chanser öka avsevärt. Eller också fick jag vackert plocka fram det jag hade i väskan. Jag såg mig omkring, hunden spände sig och följde min blick. Nej, jag hade nog ingen chans att komma undan. Långsamt, mycket långsamt, la jag handen över låset på väskan. Hundens blick följde mig uppmärksamt. En hastig rörelse och jag skulle vara förlorad. Jag öppnade klaffen och stoppade ner handen. Hunden satte sig upp och ömsom morrade ömsom gläfste. Han visste uppenbarligen inte vad han skulle ta sig till. Min hand fick tag i det som låg i botten på väskan och slöt sig kring det. Jag drog upp handen och höll fram det som hade gömt sig i väskan. Det var ett ben. Det största och saftigaste hundben man kunde tänka sig. Lillen gnydde högt av förväntan och stora klafsiga droppar rann från hans mun.
- ”Såja Lillen” sa jag, ”nu ska du få det största saftigaste ben du någonsin fått vittring på.”
Hunden tog benet och började slita och dra frenetiskt. Han fick loss stora köttslamsor och han ylade tacksamt. Jag tittade på hundägaren som såg om möjligt ännu mer förvånad ut. Det här var nog inte riktigt vad han hade väntat sig. Jag såg mig om igen. Och sedan gjorde jag det. Jag kastade mig handlöst nerför slänten till vänster om mig. Jag försökte rulla ihop mig till en boll för att undvika att bli alltför sönderslagen. Jordkokorna yrde och jag fick några rejäla smällar av stenarna som rullade vidare tillsammans med mig. Jag rullade in i ett taggigt snår, men vidare tjutande av smärta. Slutligen tjongade jag med en duns in en liggande trädstam. Yr i huvudet försökte jag sätta mig upp. Jag kände försiktigt på mina ben och armar. Jag var sönderslagen på utsidan, men benen hade hållit. Jag höll mig i trädstammen och reste mig långsamt upp. Ungefär hundra meter till höger om mig såg jag en röd fläck som inte kunde vara något annat än min bil. Mödosamt började jag linka mot den. Det gick inte så fort, men efter en stund var jag ändå framme. Av eventuella förföljare hördes inte ett ljud. Bilnyckeln låg kvar i min byxficka och jag tog fram den och låste upp. Först när jag satt i förarsätet öppnade jag klaffen på min väska. Försiktigt kikade jag ner i den. Jodå, det låg kvar. Det var ett under att jag kommit undan Lillen. Det hade verkligen inte varit bra om han fått korn på vad jag mer hade i väskan. Inte bra alls.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
