2010:162 Feja

Doften av den blöta myllan kittlade i mina näsborrar. En frisk, lite frän lukt som påminde om alla nätterna under bar himmel när jag var yngre. Det hade regnat hela natten, men genom morgondiset anade jag en blek solskiva som tvekande gav sig ut på himlavalvet.

Vinden låg på från norr och jag hade ställt mig i björkdungen för att min doft inte skulle röja mig. De nyinköpta högskaftade stövlarna kippade lite när jag bytte ställning. Det kunde ännu dröja innan de dök upp, men jag var tämligen säker på att jag skulle få chansen idag. Trettio meter från mig växte några unga rönnar och jag hade lärt mig att just rönn var deras favorit. En enveten mygga surrade kring mitt öra. En kvist bröts och jag spände kroppen. Det rasslade och prasslade och utan förvarning dök den upp. En ensam kronhjort. Stor för att vara så ung. Jag höll andan och tryckte mig tätt kring min björk, medan jag spände hanen. Obekymrat travade den fram till den närmaste rönnen och började feja sina horn på stammen. Jag kunde inte ta blicken från den medan den omsorgsfullt gned hornen och hela huvudet. Tydligen var det ett sätt för hjortar och rådjur att få basthuden att släppa när hornen växt ut. Jag måste ha gjort en plötslig rörelse för kronhjorten lyfte på huvudet och tittade rakt mot mig. Jag vet inte hur länge vi stod så. Det kan ha varit en halv minut, men det kändes som ett liv. Jag sänkte bössan. Kronhjorten tittade förebrående på mig, vände sig om och försvann långsamt samma väg som den kommit.

2010:161 Avsluta

Det hade varit en bra dag. Sommargästerna hade kommit farande från tidig morgon till sent in på eftermiddagen. Många var de som stannade i vägkanten några hundra meter efter den stora jordgubbsskylten. I dikesrenen hade den gamle mannen sitt bord och sitt lilla parasoll. Tidigt på morgonen hade han varit uppe och fyllt flaket på moppen med de små fyrkantiga kartongerna. Flera gånger körde han mellan det gamla huset och vägen innan han var nöjd. Pengarna från jordgubbsförsäljningen la han i ett litet gammaldags plåtskrin.

Alla som stannade frågade om den nya bron som sträckte sig hög och ståtlig från fastlandet över till ön. Den gamla bron hade varit för låg, förklarade den gamle mannen. Båtar med mast kunde inte komma under. Men det var ju en svängbro, invände jordgubbsköparna, den kunde ju öppna upp och släppa igenom stora fartyg. Ja men, det krävde mankraft, att någon verkligen satt på vakt. Oh, men det var ju så pittoreskt, tyckte sommargästerna. En av dem hävdade att han alltid tutade i ett horn när han kom seglande.

- Och då kunde jag se en liten figur komma cyklande uppför bron och kasta sig in i den lilla styrhytten, skrockade mannen. Jag tutade alltid några gånger extra så att han verkligen fick svettas! Så tråkigt det blir nu när man helt omärkt bara kan segla under. Vad hände förresten med brovakten? Vart tog han vägen?

- Åh, jag vet inte så noga, sa den gamle mannen. Jag hörde något om att han säljer jordgubbar.

Fina fisken

Margit stängde av bilmotorn och lutade sig ett ögonblick tillbaka i sätet. Hon hade inte varit här på ett par dagar och som vanligt såg hon fram emot friden som brukade infinna sig här ute. Hon klev ut och öppnade bagageluckan. Två små väskor och en kasse full med mat. Hon tömde brevlådan på reklam och kastade omedvetet en blick över axeln mot Bertils stuga. Ingen syntes till, det var lugnt och tyst. Trots att de varit grannar i över femton år kunde ingen av dem komma över sin ovilja mot den andre. Aldrig hade det väl varit några öppna bråk, men ständigt nya saker att reta sig på.

Hon suckade och tänkte på den gången när Bertil sågade ner hennes syrénhäck. Hävdade att den var på hans tomt. Eller när han och hans gubbvänner nödvändigtvis skulle spela nakenkrocket i trädgården just när hon hade sina närmaste väninnor på besök. Margit älskade sin stuga och den vackra skärgårdstomten. Hon njöt av att vara där, men bäst var det när Bertil inte var hemma. Hon hade lekt med tanken på att försöka köpa hans stuga också, men insåg att det var absurt att ens tänka sig att gå så långt för att bli av med en granne.

Hon fiskade upp nyckeln ur botten på handväskan, men insåg när hon försökte öppna att dörren faktiskt inte var låst. Med en liten oroskänsla i magen klev hon in. Allt var såg prydligt och fint ut. Precis som hon lämnat det. Hon höjde huvudet och sniffade. En kväljande lukt sköljde över henne. Hon hostade och öppnade ytterdörren på nytt. Tog några andetag och försökte få tankarna att klarna. Det var något i huset som luktade pyton. Hon klev in igen och gick snabbt genom de tre rummen. Vardagsrummet verkade okej. I köket öppnade hon skafferidörren, men fann inget som kunde vara upphov till den fruktansvärda stanken. Hon gick vidare till sovrummet. Under sängen var det tomt. I den andra garderoben, rakt in på mittersta hyllan bland t-shirts och underkläder, låg en stor gädda. Magen höll på att vända sig ut och in, men ilskan besegrade obehaget och hon rusade ut i köket. Nu jäklar hade han gått för långt! Hon greppade en stadig kökskniv och halvsprang gången fram till Bertils grind.

2010:159 Bönhörd

De korta andetagen rev i halsen. Smärtan högg i vänster sida, men han trängde bort alla tankar och koncentrerade sig på att springa i mörkret. Han måste tillbaka. Tiden höll på att rinna ut och han måste tillbaka till den enda plats på jorden han svurit att aldrig återvända till.

Mörkret lindade sig kring hans steg, men han blev aldrig osäker på var han skulle sätta foten. Kroppen kände varje del av stigen, varje vindling och varje krök. Huvudet böjde sig i rätt stund för grenarna och hade det inte varit för stanken hade han kunnat njuta av att var del av naturen. Nu stod porerna vidöppna och vittnade om skräcken som härjade inom honom.

Några hundra meter till. Skogen öppnade sig plötsligt och när månen oförhappandes skickade en stråle genom molntäcket såg han huset som ruvade olycksbådande i mörkret. Hjärtat slog som en stånghammare och om han inte var ensam i mörkret skulle hans hjärta definitivt förråda honom. Han slog av något på stegen, rundade huset och famlade med händerna framför sig tills han kände de gistna bräderna från vedboden. Det prasslade på marken, men han var nu bortom skräcken. Han kastade sig ner på marken vid vedbodens ena hörn och började gräva med händerna. Marken var hård och fingrarna blev snabbt sönderrivna.

- Gode Gud, låt den vara kvar. Gode, gode Gud, låt den vara kvar, mumlade han om och om igen.

Han borde ha känt den vid det här laget. Hans rörelser blev långsamma och hans lystrade. Hade han trots allt kommit för sent? Låg de redan i mörkret och väntade på honom? Tittade på honom med sina mörkersikten?
Han tog några kraftiga tag till med högerhanden och kände hur han stötte emot något kallt och hårt. Instinktivt vällde energin fram inom honom när hans hand kände igen formen.
Ja! Han hade blivit bönhörd!

Långt borta hörde han ljudet av en bilmotor.