Källare

Det var ett vackert gammalt hus. Stort, ljust och luftigt. Det såg så välkomnande ut där det bredde ut sig i dalen med sin prunkande trädgård. Gräsmattorna var trimmade och gångarna ordentligt krattade. Det syntes att de som bodde här skötte om sin egendom. Många förbipasserande kände instinktivt att de ville stanna till och bara njuta av den vackra trädgården eller allra helst få komma in och se huset från insidan.

Det var så det hade varit för henne. Hon hade kommit cyklande en morgon och sett huset på håll och det hade slagit an en sträng långt inne i henne. Det hade känts så bekant, så självklart att hon var tvungen att stanna vid grinden. I trädgården gick en gammal dam och plockade bort vissna blommor från buskarna. Damen hade lyft på huvudet och de hade kommit samspråk om växterna och deras skötsel.

”Jag tänkte precis ta en kopp te i bersån”, sa den gamla. ”Har du kanske lust att göra mig sällskap?”

Hon hade verkligen inte varit nödbedd, utan snabbt dragit in cykeln innanför grinden och följt damen upp mot huset. När de klev in genom dörren var det som om en kall vind svepte genom både huset och henne själv. På insidan var huset allt annat än välkomnande. Kylan var påtaglig och rummen var små och mörka. Allting låg huller om buller och av den ordning som fanns i trädgården syntes inte ett spår. Obehaglig till mods följde hon den gamla genom en ändlös korridor som mynnade ut i ett smutsigt litet kök. Hon försökte småprata lite glättigt om väder och vind medan damen fyllde vatten i en gammal tekittel. Damen vände sig plötsligt mot henne.

”Jag tror att jag har några kardemummabullar i frysen. Har du lust att gå och hämta dem? Frysen står i källaren och jag har lite svårt att gå i den branta trappan.”

Damen pekade mot en bastant dörr. Fylld av obehag gick hon fram och tryckte ner dörrhandtaget. Stanken som vällde upp var obeskrivlig och under ett ögonblick tvekade hon och ville bara springa därifrån. Men den goda uppfostran tog överhanden och långsamt började hon gå ner för den branta trappan.

Egendomlig

Den lilla stigen som slingrade fram mellan grästuvorna såg inte ut att ha blivit använd på länge. Här och var försvann den helt där vegetationen tagit över för att sedan dyka upp några meter längre fram. Flickan skuttade obekymrat fram med ett grässtrå hängande i mungipan. Hon hoppade ömsom på ena benet och ömsom på det andra i en för utomstående obegriplig följd. Plötsligt stannade hon upp. Såg sig omkring. Snurrade ett helt varv och fortsatte sedan åt samma håll som tidigare. Nu såg det snarare ut som om hon försökte undvika att trampa i gräset. Hon satte ner fötterna på stenar och grenar och sträckte ut stegen för att kunna placera fötterna exakt rätt.

Den gamla kvinnan som såg henne komma hoppande tänkte att det var en egendomlig flicka. Tvärt försvann stigen in under ett tätt buskage och flickan lyfte blicken. Det var då hon fick syn på kvinnan. Kvinnan som satt uppe i trädet var mycket liten och hade kläder i olika gröna nyanser som gjorde att hon nästan inte syntes alls. Hade det inte varit för den stora röda papegojan på hennes axel hade hon nog varit osynlig. Flickan tänkte att det var en egendomlig dam. De stirrade på varandra.