Första gången de möttes var i den högra hissen i det stora tidningshuset. Arvid var på väg till redaktionen på tredje våningen där han skulle avsluta sin artikel före deadline. Han var sen. Hon hade redan tryckt in knappen som indikerade våning fem och Arvid drog slutsatsen att hon hade möte med tidningsledningen. Hon var uppenbarligen inte anställd eftersom hon hade en besöksbricka på kavajslaget. Han kunde inte läsa namnet utan att hon skulle få känslan av att han sneglade på hennes byst. Luften i hissen var varm och stillastående. Arvid kände hur kostymen kliade och slogs av hur sval och oberörd kvinnan var. Inte vacker i egentlig betydelse, men stark och skön.
Hissen stannande med ett ryck och Arvid klev ut med känslan av att något viktigt just inträffat. Dagarna som följde stördes han upprepade gånger av tankarna på henne. Han ville träffa henne igen. Och det fick han, för när han klev in i hissen en fredag eftermiddag några veckor senare för att åka ner stod hon åter där. Arvid kände hur det sög till i magtrakten och han tittade förundrat på henne. Hon hade ett missnöjt drag kring munnen och såg trött ut.
- Jag heter Arvid. Vart är du på väg? sa han och sträckte ut handen för att trycka på displayen.
- Lydia. Och ut vill jag, ut, och så långt, långt, långt, svarade kvinnan.
Hissdörrarna öppnades och Arvid följde henne med blicken når hon långsamt försvann i fjärran.
tisdag 20 april 2010
måndag 19 april 2010
2010:109 Svärmorsångest
Doften av såpa spred sig genom lägenheten allteftersom Lina långsamt drog fram med hinkar, moppar och trasor. Hon torkade av alla fönsterkarmar, element och lister. Det ingrodda fettet på köksluckorna fick sig en rejäl omgång. Ugnen blänkte glatt efter en date med Mr. Muscle. Hon skrubbade badkaret tills det glänste. Hon piskade mattor, bytte lakan och vädrade i flera omgångar. Solen sken och genom de öppna fönstren hördes fågelkvitter. Hon skrubbade lite hårdare på avlagringen i handfatet. När det ringde på dörren hade den rosa trasan antagit en gråbrun ton, medan hon själv fått ett par ilsket röda fläckar på kinderna.
söndag 18 april 2010
2010:108 Lova
Det var inte första gången jag lämnade allt. Det hade blivit något av ett signum för mig. Ankra upp några år med en stilig karl. När slentrianen kom smygande backade jag reflexmässigt. Packade ner mina tillhörigheter i båten och seglade vidare mot nya äventyr. Underbart!
Nu stod jag vid rodret. Trots att det var tidigt morgon var vinden redan kraftig. Magnus låg säkert kvar där jag hade lämnat honom under täcket hemma i sin lägenhet. Om jag blundade kunde jag se hans i sömnen sårbara ansikte. De kantiga dragen utslätade och fridfulla. Jag ryckte till och kollade snabbt av instrumenten och sjökortet. Det hade gått långt den här gången. Vi hade haft det så fint. Magnus gav mig det motstånd jag så väl behövde. Vi hade roligt tillsammans, och behöll alltid den där spänningen som jag behövde. Jag kunde aldrig vara riktigt säker på hans nästa drag. Vi utmanade varandra på alla plan.
Jag blinkade i den tilltagande vinden och kastade förargat med huvudet. Vilken idiot han var som förstörde allt. Och så smart att han nästan hade lyckats. Förändringen hade kommit smygande omärkligt. Det kunde vara en blick eller ett tonfall. Så sublimt att jag lät det passera. Inte ens när han började prata om att sälja sin lägenhet blev jag riktigt på min vakt, trots att ”RED ALERT” pulserade ur varenda por i hans kropp. Hans kropp som jag inte ens då kunde tänka tanken att avstå ifrån.
Hjärtat började skena när tankarna på gårdagen kom tillbaka. Han var fan inte klok! Vi kopplade av efter klättringen med kaffe och fika på filt uppe på kullen när Magnus plötsligt tog min hand och sa ”Lova att du stannar hos mig – lova det!” Perplex hade jag stirrat på honom och lovat.
”Idiot”, muttrade jag, drog åt mig rodret och lovade upp mot vinden.
Nu stod jag vid rodret. Trots att det var tidigt morgon var vinden redan kraftig. Magnus låg säkert kvar där jag hade lämnat honom under täcket hemma i sin lägenhet. Om jag blundade kunde jag se hans i sömnen sårbara ansikte. De kantiga dragen utslätade och fridfulla. Jag ryckte till och kollade snabbt av instrumenten och sjökortet. Det hade gått långt den här gången. Vi hade haft det så fint. Magnus gav mig det motstånd jag så väl behövde. Vi hade roligt tillsammans, och behöll alltid den där spänningen som jag behövde. Jag kunde aldrig vara riktigt säker på hans nästa drag. Vi utmanade varandra på alla plan.
Jag blinkade i den tilltagande vinden och kastade förargat med huvudet. Vilken idiot han var som förstörde allt. Och så smart att han nästan hade lyckats. Förändringen hade kommit smygande omärkligt. Det kunde vara en blick eller ett tonfall. Så sublimt att jag lät det passera. Inte ens när han började prata om att sälja sin lägenhet blev jag riktigt på min vakt, trots att ”RED ALERT” pulserade ur varenda por i hans kropp. Hans kropp som jag inte ens då kunde tänka tanken att avstå ifrån.
Hjärtat började skena när tankarna på gårdagen kom tillbaka. Han var fan inte klok! Vi kopplade av efter klättringen med kaffe och fika på filt uppe på kullen när Magnus plötsligt tog min hand och sa ”Lova att du stannar hos mig – lova det!” Perplex hade jag stirrat på honom och lovat.
”Idiot”, muttrade jag, drog åt mig rodret och lovade upp mot vinden.
lördag 17 april 2010
2010:107 Vända om
Ljuset från pannlampan räckte inte långt i det mörka vattnet. Jag kunde skönja konturerna av växtligheten på botten, men världen hade blivit grå. Det fanns inga färger och inga ljud. Jag kände mig som om jag var med i en stumfilm från 1920-talet. På jakt efter Atlantis skulle den kunna heta. Skillnaden var att det inte var en film och att det inte var Atlantis jag letade efter, utan vithaj.
Jag borde inte vara så nervös. Jag var väl förberedd. År av forskning, år av dykning. Jag var definitivt rätt för det här uppdraget. Vi hade gått igenom säkerhetsanordningen gång på gång. Inget kunde gå snett. Hjärtat bultade och jag kunde känna ryckningarna i högra ögonlocket under masken. Ovanför mig kunde jag se båtens köl, den var inte alltför avlägsen. Jag var heller inte ensam i den färglösa världen. En stor manet böljade framför mig som ett rymdskepp på väg mot en avlägsen galax. Under mig försvann plötsligt botten och när jag försökte följa den sveptes jag in i ett kompakt mörker. Blodet dunkade i tinningarna när jag försökte hitta balansen. Jag tog några prövande armtag för att få grepp om vad som var upp och ner. Känslan av att vara iakttagen fick mig att stanna upp i rörelsen och alla mina sinnen spändes. Sakta vände jag mig om.
Jag borde inte vara så nervös. Jag var väl förberedd. År av forskning, år av dykning. Jag var definitivt rätt för det här uppdraget. Vi hade gått igenom säkerhetsanordningen gång på gång. Inget kunde gå snett. Hjärtat bultade och jag kunde känna ryckningarna i högra ögonlocket under masken. Ovanför mig kunde jag se båtens köl, den var inte alltför avlägsen. Jag var heller inte ensam i den färglösa världen. En stor manet böljade framför mig som ett rymdskepp på väg mot en avlägsen galax. Under mig försvann plötsligt botten och när jag försökte följa den sveptes jag in i ett kompakt mörker. Blodet dunkade i tinningarna när jag försökte hitta balansen. Jag tog några prövande armtag för att få grepp om vad som var upp och ner. Känslan av att vara iakttagen fick mig att stanna upp i rörelsen och alla mina sinnen spändes. Sakta vände jag mig om.
torsdag 15 april 2010
2010:105 Fixa
- Gapa!
Det sjabbiga lilla rummet. Den sura lukten av skräck och vanmakt. Tre mörkklädda män och en revolver. Inte för att det behövdes. Jag skulle göra precis vad de förväntade sig. Alla broar brända, inget hopp om att räta ut detta krokiga lilla liv. Jag gapade och svalde den första kapseln. Det var lättare än jag väntat mig. Kände hur den, sval och hård, gled ner genom strupen.
- Bara 49 kvar, knarrade Raoul. Och nu fixar du det här. Vårt tålamod är slut när det gäller dig.
Tystnaden la sig i rummet och det enda som hördes var mina taktfasta gulpningar. En utomjording hade invaderat min kropp. Känslan av att sväva i dödens absoluta närhet. Om en kapsel skulle spricka var jag dödens lilla lammunge. Om jag skulle klara mig genom tullen väntade Platon på mig. Då var jag dödens lilla lammunge. En behållare var jag.
- Ok, jag är klar.
Jag försökte resa mig, men vinglade till och kände hur magen drog ihop sig. ”Inte kräkas, inte kräkas” tänkte jag och Raoul tog ett hårt tag i mig och tryckte upp mig mot väggen. Han borrade in revolvern mot min hals och instinktivt rapade jag. Han vände sig om i avsmak.
Det sjabbiga lilla rummet. Den sura lukten av skräck och vanmakt. Tre mörkklädda män och en revolver. Inte för att det behövdes. Jag skulle göra precis vad de förväntade sig. Alla broar brända, inget hopp om att räta ut detta krokiga lilla liv. Jag gapade och svalde den första kapseln. Det var lättare än jag väntat mig. Kände hur den, sval och hård, gled ner genom strupen.
- Bara 49 kvar, knarrade Raoul. Och nu fixar du det här. Vårt tålamod är slut när det gäller dig.
Tystnaden la sig i rummet och det enda som hördes var mina taktfasta gulpningar. En utomjording hade invaderat min kropp. Känslan av att sväva i dödens absoluta närhet. Om en kapsel skulle spricka var jag dödens lilla lammunge. Om jag skulle klara mig genom tullen väntade Platon på mig. Då var jag dödens lilla lammunge. En behållare var jag.
- Ok, jag är klar.
Jag försökte resa mig, men vinglade till och kände hur magen drog ihop sig. ”Inte kräkas, inte kräkas” tänkte jag och Raoul tog ett hårt tag i mig och tryckte upp mig mot väggen. Han borrade in revolvern mot min hals och instinktivt rapade jag. Han vände sig om i avsmak.
onsdag 14 april 2010
2010:104 Komma på fötter
Värkande fötter, ömmande muskler
Timme efter timme vid stången
Outtröttlig, oförtruten
Plié, plié, enchanté mademoiselle
Trummande fötter, trimmade lår
Senor som högspänningslinor
Fokuserad, koncentrerad
Pied dans la main - et pirouette
Brinnande fötter, sprängande huvud
Brister men bär ändå
Målinriktad, viljestark
Pieds assemblés – et encore!
Timme efter timme vid stången
Outtröttlig, oförtruten
Plié, plié, enchanté mademoiselle
Trummande fötter, trimmade lår
Senor som högspänningslinor
Fokuserad, koncentrerad
Pied dans la main - et pirouette
Brinnande fötter, sprängande huvud
Brister men bär ändå
Målinriktad, viljestark
Pieds assemblés – et encore!
tisdag 13 april 2010
2010:103 Tilltal
I Hannas värld fanns inga ljud. Man skulle kunna tänka sig att frånvaron av ljud skulle utgöra ett slags tomhet, men så var det inte. Hanna var född döv och världen hade aldrig varit på något annat sätt. Hon kände sig inte inkapslad i fetvadd eller utslängd i rymden så som många hörande föreställde sig hennes värld. Hon kommunicerade med sin omvärld hela tiden, med den lilla skillnaden att hennes övriga sinnen var extra skärpta.
Nu satt hon uppflugen på ett stenblock i hamnen och försökte fånga de skriande fiskmåsarna i sitt skissblock. Själva skriet tänkte hon sig som en disharmoni. I en perfekt värld hade de inte skriat utan seglat fram i vinden. Lyckliga. Hon var så upptagen med sin skiss att hon inte såg gruppen med tonårskillar som dykt upp på kajen. Några småstenar ven genom luften mot fåglarna och när hon tittade upp kunde hon se maktkampen som pågick mellan grabbarna. Det handlade om att ta en position i gruppen.
- Hörru, vad gör du där uppe?
Hanna tittade efter fåglarna som nu cirklade längre ut över havet.
- Svarar du inte på tilltal, eller? Lilla fröken kanske är för fin för det?
Hanna såg att de pratade med henne, men tittade uttryckslöst tillbaka. Plötsligt ryckte en av killarna blocket ur hennes hand.
- Skit i henne! Hon försöker bara göra sig märkvärdig.
Klungan hade nu fått syn på en övergiven skateboard och skulle se vem som vågade åka närmast kajkanten. De stojade och skrek och trissade varandra till allt djärvare manövrar. I vattnet guppade ett ensamt skissblock.
Nu satt hon uppflugen på ett stenblock i hamnen och försökte fånga de skriande fiskmåsarna i sitt skissblock. Själva skriet tänkte hon sig som en disharmoni. I en perfekt värld hade de inte skriat utan seglat fram i vinden. Lyckliga. Hon var så upptagen med sin skiss att hon inte såg gruppen med tonårskillar som dykt upp på kajen. Några småstenar ven genom luften mot fåglarna och när hon tittade upp kunde hon se maktkampen som pågick mellan grabbarna. Det handlade om att ta en position i gruppen.
- Hörru, vad gör du där uppe?
Hanna tittade efter fåglarna som nu cirklade längre ut över havet.
- Svarar du inte på tilltal, eller? Lilla fröken kanske är för fin för det?
Hanna såg att de pratade med henne, men tittade uttryckslöst tillbaka. Plötsligt ryckte en av killarna blocket ur hennes hand.
- Skit i henne! Hon försöker bara göra sig märkvärdig.
Klungan hade nu fått syn på en övergiven skateboard och skulle se vem som vågade åka närmast kajkanten. De stojade och skrek och trissade varandra till allt djärvare manövrar. I vattnet guppade ett ensamt skissblock.
måndag 12 april 2010
2010:102 Sopgubben
Det blåste lite snålt där han stod på lastbilens bakre trappsteg. Ögonen tårades och med ena handen drog han ner kepsen över öronen. Bakom ratten satt Johnny och då kunde han alltid räkna med mjuka inbromsningar. Som nu. Han hoppade av och sprang uppför backen till de tre parhusen. De plikttrogna husägarna hade ännu en gång rullat ut sina sopbehållare så att det gick snabbt och enkelt att tömma dem. Kärlen var tömda och återbördade på sina platser på mindre än två minuter. Medan han hastade vidare till nästa grupp hus körde Johnny långsamt framåt. De hade den där växelvisa dansen i ryggmärgen. Springa, tömma, köra, tömma, springa, tömma, köra.
Trots blåsten var det en vacker morgon. Den där tiden på året när ljuset återvände och alla var fulla av löften. Det blev mer grovsopor då förstås, när det gamla skulle rensas bort. Folk ömsade skinn och han var den som tog hand om det gamla uttjänta. Han gillade det. Kunde inte tänka sig ett bättre jobb. Han var mycket utomhus, fick en hel del motion och hade trevliga arbetskamrater. I duschen när han kom hem på eftermiddagen fick han tid att gå igenom dagen samtidigt som all skit och alla bekymmer rann av honom och ner i avloppet. Det var felet som alla stressade kontorsråttor gjorde. De duschade innan de gick till jobbet istället för efter.
Johnny svängde in till kanten och sa att nu var det väl ändå dags för lite kaffe. De tog fram termosarna och satt där med sina rykande koppar och tittade på världen som höll på att vakna och enades om att sopgubbe, det var ändå det bästa man kunde vara.
Trots blåsten var det en vacker morgon. Den där tiden på året när ljuset återvände och alla var fulla av löften. Det blev mer grovsopor då förstås, när det gamla skulle rensas bort. Folk ömsade skinn och han var den som tog hand om det gamla uttjänta. Han gillade det. Kunde inte tänka sig ett bättre jobb. Han var mycket utomhus, fick en hel del motion och hade trevliga arbetskamrater. I duschen när han kom hem på eftermiddagen fick han tid att gå igenom dagen samtidigt som all skit och alla bekymmer rann av honom och ner i avloppet. Det var felet som alla stressade kontorsråttor gjorde. De duschade innan de gick till jobbet istället för efter.
Johnny svängde in till kanten och sa att nu var det väl ändå dags för lite kaffe. De tog fram termosarna och satt där med sina rykande koppar och tittade på världen som höll på att vakna och enades om att sopgubbe, det var ändå det bästa man kunde vara.
söndag 11 april 2010
2010:101 Anfall
Det började skymma och jag borde inte alls vara ute ensam. Vi skulle haft ett kort möte i gruppen, men det hade dragit ut på tiden. Så många starka viljor, så många briljanta hjärnor. Jag var stolt över att vara där över huvud taget. Om så bara för att koka kaffe. Nu småsprang jag över de slitna kullerstenarna tillsammans med andra försenade människor som liksom jag hoppades att de skulle hinna hem innan utegångsförbudet trädde i kraft.
När larmet gick hade jag en knapp kilometer till min lilla lägenhet. Jag såg mig om i panik när jag hörde dånet från flygmotorerna som närmade sig.
- Kom här!
Någon tog ett hårdhänt grepp om min arm och drog mig mot en källardörr där ett antal människor mer eller mindre slogs för att komma in. Jag försökte vänta, men folk bakom mig pressade på och till slut var vi alla inne i den mörka fuktiga källaren.
Lukten av mögel kliade i näsan. Vi hade inga lampor. En ung kille tände en tändsticka och vi såg en skymt av några cyklar i ett hörn. Ett par säckar potatis stod lutade mot väggen. Tändstickan slocknade.
- Jag har inte så många kvar, sa killen och vi blev stående i mörkret.
Ovanför våra huvuden föll bomberna. Marken skakade, men huset vi befann oss i stod uppenbarligen kvar. I mörkret blev alla ljud så påtagliga. Förlorar vi ett sinne skärps de övriga. Jag hörde mummel och halvkväden gråt, prasslet av tidningspapper någon hittat och försökte sätta sig på. Jag hörde det snabba rasslet av små springande djur. Jag tog av mina handskar och bredde ut dem på golvet och satte mig. Det skulle bli en lång natt.
När larmet gick hade jag en knapp kilometer till min lilla lägenhet. Jag såg mig om i panik när jag hörde dånet från flygmotorerna som närmade sig.
- Kom här!
Någon tog ett hårdhänt grepp om min arm och drog mig mot en källardörr där ett antal människor mer eller mindre slogs för att komma in. Jag försökte vänta, men folk bakom mig pressade på och till slut var vi alla inne i den mörka fuktiga källaren.
Lukten av mögel kliade i näsan. Vi hade inga lampor. En ung kille tände en tändsticka och vi såg en skymt av några cyklar i ett hörn. Ett par säckar potatis stod lutade mot väggen. Tändstickan slocknade.
- Jag har inte så många kvar, sa killen och vi blev stående i mörkret.
Ovanför våra huvuden föll bomberna. Marken skakade, men huset vi befann oss i stod uppenbarligen kvar. I mörkret blev alla ljud så påtagliga. Förlorar vi ett sinne skärps de övriga. Jag hörde mummel och halvkväden gråt, prasslet av tidningspapper någon hittat och försökte sätta sig på. Jag hörde det snabba rasslet av små springande djur. Jag tog av mina handskar och bredde ut dem på golvet och satte mig. Det skulle bli en lång natt.
lördag 10 april 2010
2010:100 Hundra dagar
Hundra dagar av ensamhet. Hundra stilla dagar på landet med fågelsång och blomsterfröjd och en tickande bomb i kroppen. Varje morgon vaknade hon lite svagare än dagen innan, men lite lättare till sinnes. Hon gick ut på farstutrappen och såg ut över ängarna. Luften var hög och klar och hon drog girigt ner den i lungorna och kände hur den fyllde henne. Hon hukade sig över blommorna och drog in dofterna i näsan. Hon stack händerna i jorden och kände den fuktiga myllan. Aldrig hade hon varit mer levande än nu när tiden var förbi.
I det spegelblanka vattnet i tunnan under stupröret såg hon sig själv blekna bort från dag till dag. Hon kände sig fri. Fri från rädsla och ångest. Fri från skam och förtryck. Fri från ansvar. Under hundra dagar hade hon tänkt över sitt liv och funnit att det varit gott. Hon hade löst upp knutarna i den gamla väven och sett de fina trådarna som ändå höll ihop den. Hon hade tagit farväl av fåglarna och blommorna, av havet och skogen. Hundra dagar var till ända. Hon var redo.
I det spegelblanka vattnet i tunnan under stupröret såg hon sig själv blekna bort från dag till dag. Hon kände sig fri. Fri från rädsla och ångest. Fri från skam och förtryck. Fri från ansvar. Under hundra dagar hade hon tänkt över sitt liv och funnit att det varit gott. Hon hade löst upp knutarna i den gamla väven och sett de fina trådarna som ändå höll ihop den. Hon hade tagit farväl av fåglarna och blommorna, av havet och skogen. Hundra dagar var till ända. Hon var redo.
fredag 9 april 2010
2010:99 Skapa med händerna
Tidigt på morgonen var hon ute och vittjade fällorna. Diset svepte in trädkronorna i skimrande rök, men närmast marken var sikten god. Hon var på jakt efter ekorrar i år. Ett ekorrhjärta var mindre än ett kaninhjärta så hon räknade med att hon skulle behöva fler djur i år.
Jaktlyckan hade varit med henne och hon strosade hem på stigen med inte mindre än fyra ekorrarkroppar i ett rep över axeln. Hon kunde fortfarande känna värme stråla ut från några av dem. Hemma skulle hon lägga en vaxduk över bordet och skära upp dem. Med varlig hand skulle hon plocka ut hjärtat utan att förstöra resten av kroppen. Det var ett hantverk som hon med åren blivit allt mer skicklig på. Första året hade verket inte blivit så lyckat, men hon hade skickat det ändå. Ett blodigt konstverk med fem hönshjärtan uppträdda på en taggtråd. Hon hade slagit in det fint och skickat det med bud på dagen ett år efter det att han lämnade henne.
Året därpå hade hon tagit änder. Hon mindes hur svårt det var att bli av med lukten av de döda fåglarna. Förra året tog hon kaniner och skapade sitt mest lyckade verk. Visslande öppnade hon dörren till stugan. Det skulle bli svårt att överträffa kanintavlan, men hon visste exakt hur hon skulle göra!
Jaktlyckan hade varit med henne och hon strosade hem på stigen med inte mindre än fyra ekorrarkroppar i ett rep över axeln. Hon kunde fortfarande känna värme stråla ut från några av dem. Hemma skulle hon lägga en vaxduk över bordet och skära upp dem. Med varlig hand skulle hon plocka ut hjärtat utan att förstöra resten av kroppen. Det var ett hantverk som hon med åren blivit allt mer skicklig på. Första året hade verket inte blivit så lyckat, men hon hade skickat det ändå. Ett blodigt konstverk med fem hönshjärtan uppträdda på en taggtråd. Hon hade slagit in det fint och skickat det med bud på dagen ett år efter det att han lämnade henne.
Året därpå hade hon tagit änder. Hon mindes hur svårt det var att bli av med lukten av de döda fåglarna. Förra året tog hon kaniner och skapade sitt mest lyckade verk. Visslande öppnade hon dörren till stugan. Det skulle bli svårt att överträffa kanintavlan, men hon visste exakt hur hon skulle göra!
torsdag 8 april 2010
2010:98 Efterlängtad
Du står i min hall och pratar om vardagliga ting. Jag nickar på rätt ställen, men tänker på dina armar. Jag tänker på hur dina armar skulle kunna hålla mig och jag tänker mig in i din trygghet och värme. Du fortsätter prata om familjelogistiken och hur kul det vore om vi kom över till er på middag någon kväll. Jag tänker på dina blå ögon och undrar vilken himmel som har lånat dem sin färg.
Du tystnar och tittar på mig. Du vet precis vad jag tänker. Vi har stått så här förut. Vi har pratat om våra förbjudna känslor i logiska, analytiska meningar. Torrt konstaterat att vi är lyckliga i våra familjer, att vi kan leva med vår längtan, att allt är okej. Jag möter din blick och säger att middag vore trevligt och varför inte på söndag? Du tar en halvt steg mot mig, men hejdar dig. Bra, säger du, då ses vi runt sexsnåret på söndag. Sexsnåret tänker jag och hjärnan spårar fullständigt ur i bilder medan jag öppnar ytterdörren för dig. Jag ser din ryggtavla när du går och jag känner hur du skaver i mitt hjärta.
Du tystnar och tittar på mig. Du vet precis vad jag tänker. Vi har stått så här förut. Vi har pratat om våra förbjudna känslor i logiska, analytiska meningar. Torrt konstaterat att vi är lyckliga i våra familjer, att vi kan leva med vår längtan, att allt är okej. Jag möter din blick och säger att middag vore trevligt och varför inte på söndag? Du tar en halvt steg mot mig, men hejdar dig. Bra, säger du, då ses vi runt sexsnåret på söndag. Sexsnåret tänker jag och hjärnan spårar fullständigt ur i bilder medan jag öppnar ytterdörren för dig. Jag ser din ryggtavla när du går och jag känner hur du skaver i mitt hjärta.
onsdag 7 april 2010
2010:97 Slappna av
Halssenorna spändes när hon böjde nacken bakåt och kastade upp bollen. Armen kom farande från ingenstans och gick högt upp i en båge innan racketen snärtade till bollen och kroppen kastades över baslinjen för att därifrån direkt fortsätta mot den nu framrusande gula projektilen. Blicken på bollen, fötterna i ständig rörelse. Det var tyst i hallen frånsett de hårda smällarna från racketarna.
Motståndaren var duktig och hon njöt av att tänja sin förmåga till det yttersta. Snabb, smidig, stark och strategisk. Det var nyckelorden. Snabb, smidig, stark, strategisk och svettig när det gällde henne själv. Det var under denna ytterst fokuserade timme varje vecka som hon upplevde den totala friheten från alla yttre krav. Hennes enda mål var att träffa bollen på bästa möjliga sätt och alla andra tankar trängdes undan. Alla problem hon hanterade i jobbet var bortblåsta, liksom alla gräl med maken och med de trötta barnen. Det fanns de som undrade hur hon orkade åka iväg sent på kvällen och spela tennis.
- Borde du inte stanna hemma och riktigt slappna av någon kväll? frågade vännerna. Du som har så mycket omkring dig. Du måste ta hand om dig.
De förstod inte. De förstod inte att det var just det hon gjorde. Smash! Motståndaren fick in en riktig rökare och hon kastade sig fram för att hinna ta den. Fokus! Koncentration! Tillfredsställelse!
Motståndaren var duktig och hon njöt av att tänja sin förmåga till det yttersta. Snabb, smidig, stark och strategisk. Det var nyckelorden. Snabb, smidig, stark, strategisk och svettig när det gällde henne själv. Det var under denna ytterst fokuserade timme varje vecka som hon upplevde den totala friheten från alla yttre krav. Hennes enda mål var att träffa bollen på bästa möjliga sätt och alla andra tankar trängdes undan. Alla problem hon hanterade i jobbet var bortblåsta, liksom alla gräl med maken och med de trötta barnen. Det fanns de som undrade hur hon orkade åka iväg sent på kvällen och spela tennis.
- Borde du inte stanna hemma och riktigt slappna av någon kväll? frågade vännerna. Du som har så mycket omkring dig. Du måste ta hand om dig.
De förstod inte. De förstod inte att det var just det hon gjorde. Smash! Motståndaren fick in en riktig rökare och hon kastade sig fram för att hinna ta den. Fokus! Koncentration! Tillfredsställelse!
tisdag 6 april 2010
2010:96 En JAG-dag
Morgonen började bra. Alla jagen låg där stilla och enade i kroppen och verkade helt överens om att det skulle bli en underbar jag-dag. Det ena jaget sträckte lite på sig och gäspade.
- Vilken underbar dag! Idag ska jag bara slappa i soffan och läsa glossiga magasin. Till lunch ska jag äta en stor burk Ben & Jerrys och sedan tror jag att det blir Mr. Darcy hela eftermiddagen.
Ett annat jag vaknade till vid detta uttalande och blinkade lite häpet.
- Är du inte klok? Ett sånt här tillfälle får inte glida oss hur händerna! Idag ska vi passa på att vara riktigt hälsosamma. Vi går upp och springer en runda, sen tar vi en schysst GI-frukost. Efter det vill jag passa på att vara ute i trädgården så mycket som möjligt idag. Solen skiner och vi har en hel massa grävande att göra.
Det tredje jaget var tyst. Hon hade en helt annan plan. En sådan här dag skulle förstås gå till att vara social med vännerna. Shopping i stan, lattefikor, tjejsnack och om eftermiddagen blev sen, så gärna ett glas vin på en loungig bar. Bäst att inte ta upp detta ämne redan nu, när de andra jagen redan var i luven på varandra. Taktiken var att avvakta och slå till när de andra var försvarslösa.
Kroppen försökte samla ihop sig och steg upp. Morgonduschen var väl alla överens om att den behövdes, även om det andra jaget lamt påpekade att de borde ha sprungit först. Timmarna som följde blev stökiga. Jagen kunde över huvud taget inte samarbeta utan gjorde sitt bästa för att sticka käppar i hjulen för varandra. De var som en stor syskonskara som visste precis vilka knappar de skulle trycka på för att reta varandra till max. När kvällen kom var alla missnöjda.
- Vet ni vad? Jag tycker vi skiter i såna här jag-dagar. Om vi inte hade haft så högt skruvade förväntningar utan samarbetat och kompromissat som vi gör alla andra dagar så hade vi kunnat ha det riktigt skönt.
- Mmmm, du har rätt. Nu går vi och lägger oss och imorgon är det som vanligt igen. Det blir bra.
Alla jagen hummade instämmande och la sig tillrätta i kroppen. Imorgon skulle de ha en härlig vi-dag!
- Vilken underbar dag! Idag ska jag bara slappa i soffan och läsa glossiga magasin. Till lunch ska jag äta en stor burk Ben & Jerrys och sedan tror jag att det blir Mr. Darcy hela eftermiddagen.
Ett annat jag vaknade till vid detta uttalande och blinkade lite häpet.
- Är du inte klok? Ett sånt här tillfälle får inte glida oss hur händerna! Idag ska vi passa på att vara riktigt hälsosamma. Vi går upp och springer en runda, sen tar vi en schysst GI-frukost. Efter det vill jag passa på att vara ute i trädgården så mycket som möjligt idag. Solen skiner och vi har en hel massa grävande att göra.
Det tredje jaget var tyst. Hon hade en helt annan plan. En sådan här dag skulle förstås gå till att vara social med vännerna. Shopping i stan, lattefikor, tjejsnack och om eftermiddagen blev sen, så gärna ett glas vin på en loungig bar. Bäst att inte ta upp detta ämne redan nu, när de andra jagen redan var i luven på varandra. Taktiken var att avvakta och slå till när de andra var försvarslösa.
Kroppen försökte samla ihop sig och steg upp. Morgonduschen var väl alla överens om att den behövdes, även om det andra jaget lamt påpekade att de borde ha sprungit först. Timmarna som följde blev stökiga. Jagen kunde över huvud taget inte samarbeta utan gjorde sitt bästa för att sticka käppar i hjulen för varandra. De var som en stor syskonskara som visste precis vilka knappar de skulle trycka på för att reta varandra till max. När kvällen kom var alla missnöjda.
- Vet ni vad? Jag tycker vi skiter i såna här jag-dagar. Om vi inte hade haft så högt skruvade förväntningar utan samarbetat och kompromissat som vi gör alla andra dagar så hade vi kunnat ha det riktigt skönt.
- Mmmm, du har rätt. Nu går vi och lägger oss och imorgon är det som vanligt igen. Det blir bra.
Alla jagen hummade instämmande och la sig tillrätta i kroppen. Imorgon skulle de ha en härlig vi-dag!
måndag 5 april 2010
2010:95 En ny vana
Försoning
En hastig blick upp på klockan bevisade det han redan kände i kroppen. Arbetsdagen var slut. De andra omkring honom började som på en given signal lägga tillbaka sina redskap och som ett oändligt antal myror på väg till stacken försvann de ut ur lokalen. Han följde med den sista klungan och kom ut i omklädningsrummet. Den sura lukten av svett kände ingen av dem längre och med nollställda ansikten bytte de om och gick hem.
Som vanligt vek han av till höger och fortsatte den långa vägen ner mot centrum. I mer än fjorton år hade han gått den här vägen till och från jobbet. Han registrerade inte längre de olika byggnaderna, groparna i asfalten eller hur klottret kom och gick efter behag. När han kom ner till korsningen vid kyrkan tvekade han ett ögonblick, men svängde sedan av och gick in genom de höga grindarna. Första gången han gick in här var för några veckor sedan när en svart fågel satt och sjöng på grinden. Förvånad hade han tittat på den och utan att tänka vandrat in på kyrkogården. Han hade aldrig varit här förut. Han gick mellan de låga gravstenarna och i ögonvrån såg han namnen fladdra förbi. Eller namn – han tittade mest på årtalen. Hur lång tid får en människa på jorden? Hur lång tid kan man begära? Eller snarare förvänta sig? Inte för att han hade uträttat speciellt mycket under sina år, tvärtom. Men det kanske inte var för sent?
Han kom fram till den svarta stenen och satte sig återigen på bänken som var lämpligt placerad för att han skulle kunna sitta ner och föra ett inre samtal med sina föräldrar.
- Det hade ni inte väntat er, va? Att jag skulle komma hit idag också? Jag som inte ens var med på begravningen för femton år sedan. Jag som har hatat er så innerligt alltsedan jag var en liten pojke. Jag förstår det knappt själv. När ni omkom förväntade jag mig att lättnaden skulle ge mig ett nytt liv. Att allt ont omkring mig skulle skingras, att jag skulle lämna min puppa och breda ut mina vingar. Men smärtan och hatet hade ätit sig fast i mitt inre och mina vingar var för svaga för att kunna lyfta med bördan. Femton år. Femton år utan er har lagt en liten tunn hinna runt det som gör så ont och gjort att jag nu kan tänka på er utan att skaka som av frossa. Jag vet inte om jag någonsin får ordentlig luft under vingarna, men jag tackar fågeln som lockade hit mig.
Han satt kvar en stund och lät tankarna flyga. Han tittade upp och såg att himlen var blå. Han tittade på marken och såg vårens första blommor. Han drog ett djupt andetag och kände luften fylla lungorna. Han hörde något knaka och kände något märkligt i kroppen. Islossning. Han reste sig upp och gick.
En hastig blick upp på klockan bevisade det han redan kände i kroppen. Arbetsdagen var slut. De andra omkring honom började som på en given signal lägga tillbaka sina redskap och som ett oändligt antal myror på väg till stacken försvann de ut ur lokalen. Han följde med den sista klungan och kom ut i omklädningsrummet. Den sura lukten av svett kände ingen av dem längre och med nollställda ansikten bytte de om och gick hem.
Som vanligt vek han av till höger och fortsatte den långa vägen ner mot centrum. I mer än fjorton år hade han gått den här vägen till och från jobbet. Han registrerade inte längre de olika byggnaderna, groparna i asfalten eller hur klottret kom och gick efter behag. När han kom ner till korsningen vid kyrkan tvekade han ett ögonblick, men svängde sedan av och gick in genom de höga grindarna. Första gången han gick in här var för några veckor sedan när en svart fågel satt och sjöng på grinden. Förvånad hade han tittat på den och utan att tänka vandrat in på kyrkogården. Han hade aldrig varit här förut. Han gick mellan de låga gravstenarna och i ögonvrån såg han namnen fladdra förbi. Eller namn – han tittade mest på årtalen. Hur lång tid får en människa på jorden? Hur lång tid kan man begära? Eller snarare förvänta sig? Inte för att han hade uträttat speciellt mycket under sina år, tvärtom. Men det kanske inte var för sent?
Han kom fram till den svarta stenen och satte sig återigen på bänken som var lämpligt placerad för att han skulle kunna sitta ner och föra ett inre samtal med sina föräldrar.
- Det hade ni inte väntat er, va? Att jag skulle komma hit idag också? Jag som inte ens var med på begravningen för femton år sedan. Jag som har hatat er så innerligt alltsedan jag var en liten pojke. Jag förstår det knappt själv. När ni omkom förväntade jag mig att lättnaden skulle ge mig ett nytt liv. Att allt ont omkring mig skulle skingras, att jag skulle lämna min puppa och breda ut mina vingar. Men smärtan och hatet hade ätit sig fast i mitt inre och mina vingar var för svaga för att kunna lyfta med bördan. Femton år. Femton år utan er har lagt en liten tunn hinna runt det som gör så ont och gjort att jag nu kan tänka på er utan att skaka som av frossa. Jag vet inte om jag någonsin får ordentlig luft under vingarna, men jag tackar fågeln som lockade hit mig.
Han satt kvar en stund och lät tankarna flyga. Han tittade upp och såg att himlen var blå. Han tittade på marken och såg vårens första blommor. Han drog ett djupt andetag och kände luften fylla lungorna. Han hörde något knaka och kände något märkligt i kroppen. Islossning. Han reste sig upp och gick.
söndag 4 april 2010
2010:94 Glöd
Det var för sent. Han kände det instinktivt när han vek in på den smala vägen. Det var för tyst och i det dunkla diset snarade kände han än såg skuggan som föll över honom. Det första slaget över nacken kastade honom framåt. Kroppen reagerade automatiskt. Han vred sig ett halvt varv och fick upp armarna framför sig. Skydd. Efter alla år med kampsport visste kroppen precis hur den skulle röra sig. Mörkret djupnade och han visste att de var många. För många. Slagen och sparkarna haglade över honom och plötsligt var det som om han hade lock för öronen. Alla ljud var inbäddade i bomull och var slag hade en dov klang. Han såg sig själv utifrån liggande på marken. Han såg regnet börja falla, men kände det inte.
Med ett ryck kom han tillbaka. Järnsmaken fyllde munnen och regnet pissade ner i hans ansikte. De drog upp honom på fötter. Det var fortfarande mörkt och i hans sönderbankade skalle hade han ingen chans att orientera sig. Han hörde ett lås klicka och knuffades över en hög tröskel. Därinne var det varmt. Mörkt, men skenet från en eld längre in gav rummet en oväntat gemytlig prägel. De tryckte ner honom i en stol och band hans händer bakom ryggen.
- Har ni bankat skiten ur honom nu? Ni tog väl inte i så mycket att han missar finalen? Den mörka rösten lät bekant, men ännu såg han inte ansiktet.
- Vi gjorde som du sa.
- Bra. Ta av honom skjortan.
Han visste nu. Visste precis vad som skulle hända. Skräcken vällde över honom och han slöt ögonen för att ingen skulle se den lille pojken som bodde längst in i hans pupiller. Ett, två, han försökte andas lugnt medan någon slet upp hans skjorta. Nu såg han en siluett komma från den varma elden. Mannen bar ett vitglödgat spett.
Han kände hur alla slöt upp kring stolen där han satt och mitt i skräcken fanns ett lugn. Han var inte ensam.
Det fräste till när järnet mötte hans bröst och han slungades ofrivilligt bakåt. Allt blev vitt som om hans hjärna blåstes ur för en miljondels sekund, men lukten av bränt kött förde honom tillbaka. Han närmast kände hur männen omkring honom andades ut.
- Så! Nu är du en av oss!
Männen skrattade och han försökte dra upp sitt massakrerade ansikte i ett snett leende.
Med ett ryck kom han tillbaka. Järnsmaken fyllde munnen och regnet pissade ner i hans ansikte. De drog upp honom på fötter. Det var fortfarande mörkt och i hans sönderbankade skalle hade han ingen chans att orientera sig. Han hörde ett lås klicka och knuffades över en hög tröskel. Därinne var det varmt. Mörkt, men skenet från en eld längre in gav rummet en oväntat gemytlig prägel. De tryckte ner honom i en stol och band hans händer bakom ryggen.
- Har ni bankat skiten ur honom nu? Ni tog väl inte i så mycket att han missar finalen? Den mörka rösten lät bekant, men ännu såg han inte ansiktet.
- Vi gjorde som du sa.
- Bra. Ta av honom skjortan.
Han visste nu. Visste precis vad som skulle hända. Skräcken vällde över honom och han slöt ögonen för att ingen skulle se den lille pojken som bodde längst in i hans pupiller. Ett, två, han försökte andas lugnt medan någon slet upp hans skjorta. Nu såg han en siluett komma från den varma elden. Mannen bar ett vitglödgat spett.
Han kände hur alla slöt upp kring stolen där han satt och mitt i skräcken fanns ett lugn. Han var inte ensam.
Det fräste till när järnet mötte hans bröst och han slungades ofrivilligt bakåt. Allt blev vitt som om hans hjärna blåstes ur för en miljondels sekund, men lukten av bränt kött förde honom tillbaka. Han närmast kände hur männen omkring honom andades ut.
- Så! Nu är du en av oss!
Männen skrattade och han försökte dra upp sitt massakrerade ansikte i ett snett leende.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
