2010:94 Glöd

Det var för sent. Han kände det instinktivt när han vek in på den smala vägen. Det var för tyst och i det dunkla diset snarade kände han än såg skuggan som föll över honom. Det första slaget över nacken kastade honom framåt. Kroppen reagerade automatiskt. Han vred sig ett halvt varv och fick upp armarna framför sig. Skydd. Efter alla år med kampsport visste kroppen precis hur den skulle röra sig. Mörkret djupnade och han visste att de var många. För många. Slagen och sparkarna haglade över honom och plötsligt var det som om han hade lock för öronen. Alla ljud var inbäddade i bomull och var slag hade en dov klang. Han såg sig själv utifrån liggande på marken. Han såg regnet börja falla, men kände det inte.

Med ett ryck kom han tillbaka. Järnsmaken fyllde munnen och regnet pissade ner i hans ansikte. De drog upp honom på fötter. Det var fortfarande mörkt och i hans sönderbankade skalle hade han ingen chans att orientera sig. Han hörde ett lås klicka och knuffades över en hög tröskel. Därinne var det varmt. Mörkt, men skenet från en eld längre in gav rummet en oväntat gemytlig prägel. De tryckte ner honom i en stol och band hans händer bakom ryggen.

- Har ni bankat skiten ur honom nu? Ni tog väl inte i så mycket att han missar finalen? Den mörka rösten lät bekant, men ännu såg han inte ansiktet.
- Vi gjorde som du sa.
- Bra. Ta av honom skjortan.

Han visste nu. Visste precis vad som skulle hända. Skräcken vällde över honom och han slöt ögonen för att ingen skulle se den lille pojken som bodde längst in i hans pupiller. Ett, två, han försökte andas lugnt medan någon slet upp hans skjorta. Nu såg han en siluett komma från den varma elden. Mannen bar ett vitglödgat spett.
Han kände hur alla slöt upp kring stolen där han satt och mitt i skräcken fanns ett lugn. Han var inte ensam.
Det fräste till när järnet mötte hans bröst och han slungades ofrivilligt bakåt. Allt blev vitt som om hans hjärna blåstes ur för en miljondels sekund, men lukten av bränt kött förde honom tillbaka. Han närmast kände hur männen omkring honom andades ut.

- Så! Nu är du en av oss!

Männen skrattade och han försökte dra upp sitt massakrerade ansikte i ett snett leende.