Din blick. Jag kände den på min axel och var tvungen att vända mig mot dig i samma sekund som du vände dig bort. Din hand. Jag kände den snudda mig när vi stod i klungan vid valborgsmässoelden. Din hand snuddade mig och min hand sträckte sig efter din, men famlade i luften. Din värme. Jag kände din värme stråla mot mig när vi satt bredvid varandra i den lilla soffan på Anna-Karins fest.
Världen är grå. Jag stiger inte upp. All min längtan och förväntan rycktes bort av dina hårda ord igår.
- Vad inbillar du dig?
Dina ögon plötsligt kalla, din ton aningen för hög, som om du var mån om att låta världen veta att du inte hade något med mig att göra. Jag håller för öronen och blundar, men scenen går på repeat i min hjärna och jag skriker och skriker och skriker.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kort men hårt. Texten fångar det obevekliga i situationen riktigt elegant.
SvaraRaderatufft bra och verkligt.
SvaraRaderaSvår slutsats...bra text
SvaraRadera..."och jag skriker och skriker och skriker"
SvaraRaderaJättebra!
Starkt skrivet, vilken hemsk tomhetskänsla. Tycker som Y att upprepningen i slutet verkligen är bra, ger hela texten sin udd.
SvaraRaderaBra text! ;-)
SvaraRadera