2010:130 Tygla humöret

I skolan betraktades han som bråkig. Högljudd och uppkäftig. Han kunde fortfarande minnas ljudet av linjalen som ven i luften innan den med full kraft träffade ovansidan av hans motvilligt framlagda händer. Han kunde minnas ljudet, men inte smärtan. Smärtan som fick honom att explodera, att skrika att han skulle döda magister Hansson.

- Du måste lära dig att tygla ditt humör, sa magistern och linjalen ven ännu en gång genom luften.

Tygla sitt humör, det lät som om humöret var ett litet husdjur som man skulle dressera. Men humöret var ju känslorna, de lät sig inte hanteras hur som helst. Vissa dagar när han vaknade kände han på en gång att det var en strålande dag. Inget kunde ta ner honom. Han flög genom stan och kände sig som en kung. Andra dagar var han ynklig och ville stanna hemma med mamma och dricka varm choklad.

- Man måste ju få känna, tänkte han när han återigen blev straffad i skolan, denna gång för att ha visslat i korridoren. Utan känslor kan man lika gärna vara död. Jag vill inte tygla mina känslor – jag vill känna dem!

Några månader senare fick han ett raseriutbrott och slog ner en kille utanför affären. Killen förlorade två framtänder och själv fick han åka till doktor Hagtorn och sy ett par stygn på knogarna. Doktorn var trevlig och frågade en del om hur han mådde och om hans känslor i olika sammanhang. Det kändes skönt. Sedan gav doktorn mamma en burk med piller och bad henne se till att han tog dem varje dag.

Sedan den dagen förundrades alla över hur lugn och skötsam han blivit. Mamma undrade ibland om denne sömngångarrobot verkligen var hennes son, men varje gång hon såg hur känslorna började komma upp till ytan och hur han mekaniskt började veva med armarna såg hon till att han svalde ett piller.

- Jag visste väl att det skulle bli folk av dig med en vacker dag, sa magister Hansson. Jag behövde bara banka lite vett i dig.