Fri som en fågel

Årets sista dag. Solen hade nätt och jämnt tagit sig över skogsbrynet och de bleka strålarna nådde precis henne kinder där hon satt lutad mot det gamla båthuset. Träden och buskarna var frostnupna, men isen hade ännu inte lagt sig i viken. En liten and simmade ensam i utkanten av vassruggen.

Det började bli kallt om baken, men hon kunde inte riktigt slita sig från ögonblicket. Hemma i huset var det kaos och hon behövde de här minuterna för att samla ihop sig. Lite märkligt det här att almanackan kunde styra över livsbeslut. Hon var nog inte ensam om att gå och segdra på jobbiga beslut, men när nyåret närmade sig gav det en extra kraft att ta tag i det som var tufft. In med det nya och ut med det gamla!

Hon tog ett djupt andetag i och kisade lite i solen. Det skulle bli ett bra år!

Fatta

Ett pip från telefonen väckte honom ur dagdrömmarna. Han kastade en blick på displayen. ”Har du tid för lunch idag. Jag bjuder!” och så en smiley. Från Nettan så klart. Hur trög var hon egentligen? Hur många gånger hade han försökt visa att han helst inte ville träffa henne alls?

Senast förra veckan hade hon tjatat på honom att följa med på ett vernissage och till sist gav han med sig. De hade minglat runt där bland alla wannabes och han hade nästan hållit på att kräkas av all pretentiös kvasikonst och hennes förtjusta utrop vid vartenda ”verk”. Han hade smitit därifrån utan att ens säga hej då till Nettan. Inte särskilt schysst, men hon verkade inte bry sig alls. Hon hade helt enkelt bestämt sig för att de hade kul ihop och fortsatte skicka små glada meddelanden var och varannan dag.

Han tog upp telefonen och skrev NEJ TACK! följt av en liten djävuls-emoji. Nu borde hon väl ändå fatta?

Trång

Det var mycket som stod på spel, men hon kände sig trygg. Efter så många månader av planering kunde ingenting gå fel. Hon visste vad hon skulle säga, hur hon skulle bemöta eventuell kritik, vad hon skulle ha på sig och hur hon skulle se ut. Den grå dräkten som hon hämtade på kemtvätten för flera månader sedan hängde i garderoben och bara väntade. Dokumenten var kontrollerade hundratals gånger och låg nu nerstoppade i en liten portfölj i brunt skinn.

Hon svalde den sista klunken av teet och reste sig från frukostbordet. Borstade smulorna från bordet och satte ner disken i vasken. I badrummet började hon den omständliga proceduren med underlagskräm, primer och foundation. Allt för att se så naturlig ut som möjligt. Hon samlade håret i en låg knut i nacken, tog på de sköldpaddsbågade glasögonen och toppade det hela med diskreta pärlor i öronen.

En snabb blick på klockan bekräftade att hon höll tidsplanen. Hon tog fram dräkten ur garderoben och drog av plastskynket som satt kvar sedan kemtvätten. Kjolen stramade över höfterna och midjan var så trång att hon knappt kunde få igen knappen. Satan också – här låg tydligen något extra kilo som inte hade ingått i planeringen. Hon suckade och hoppades att kavajen skulle dölja problemet. Hon kände sig inte alls bekväm.

Vill ha

De säger att jag är ambivalent. Har svårt att bestämma mig. Att jag vill än det ena och än det andra. De förstår ingenting. Jag kan bestämma mig i en handvändning! Hur lätt som helst. Fast sedan kan jag förstås bestämma något annat. Det innebär inte att jag har ändrat mig. Jag vill bara något annat också. Något mer.

Om jag säger att jag vill ha bit morotskaka så vill jag det. Sedan säger jag att jag vill ha kladdkaka. Då vill jag ha det också. Sedan säger jag att jag vill ha den där handväskan. Och halsbandet med diamanter. Och en kattunge. Och en resa till Rio de Janeiro. Och en päls. Och en sådan där randig klubba som Krakel Spektakel har.

De säger att jag är ambivalent. Det är jag inte.

Källare

Det var ett vackert gammalt hus. Stort, ljust och luftigt. Det såg så välkomnande ut där det bredde ut sig i dalen med sin prunkande trädgård. Gräsmattorna var trimmade och gångarna ordentligt krattade. Det syntes att de som bodde här skötte om sin egendom. Många förbipasserande kände instinktivt att de ville stanna till och bara njuta av den vackra trädgården eller allra helst få komma in och se huset från insidan.

Det var så det hade varit för henne. Hon hade kommit cyklande en morgon och sett huset på håll och det hade slagit an en sträng långt inne i henne. Det hade känts så bekant, så självklart att hon var tvungen att stanna vid grinden. I trädgården gick en gammal dam och plockade bort vissna blommor från buskarna. Damen hade lyft på huvudet och de hade kommit samspråk om växterna och deras skötsel.

”Jag tänkte precis ta en kopp te i bersån”, sa den gamla. ”Har du kanske lust att göra mig sällskap?”

Hon hade verkligen inte varit nödbedd, utan snabbt dragit in cykeln innanför grinden och följt damen upp mot huset. När de klev in genom dörren var det som om en kall vind svepte genom både huset och henne själv. På insidan var huset allt annat än välkomnande. Kylan var påtaglig och rummen var små och mörka. Allting låg huller om buller och av den ordning som fanns i trädgården syntes inte ett spår. Obehaglig till mods följde hon den gamla genom en ändlös korridor som mynnade ut i ett smutsigt litet kök. Hon försökte småprata lite glättigt om väder och vind medan damen fyllde vatten i en gammal tekittel. Damen vände sig plötsligt mot henne.

”Jag tror att jag har några kardemummabullar i frysen. Har du lust att gå och hämta dem? Frysen står i källaren och jag har lite svårt att gå i den branta trappan.”

Damen pekade mot en bastant dörr. Fylld av obehag gick hon fram och tryckte ner dörrhandtaget. Stanken som vällde upp var obeskrivlig och under ett ögonblick tvekade hon och ville bara springa därifrån. Men den goda uppfostran tog överhanden och långsamt började hon gå ner för den branta trappan.

Egendomlig

Den lilla stigen som slingrade fram mellan grästuvorna såg inte ut att ha blivit använd på länge. Här och var försvann den helt där vegetationen tagit över för att sedan dyka upp några meter längre fram. Flickan skuttade obekymrat fram med ett grässtrå hängande i mungipan. Hon hoppade ömsom på ena benet och ömsom på det andra i en för utomstående obegriplig följd. Plötsligt stannade hon upp. Såg sig omkring. Snurrade ett helt varv och fortsatte sedan åt samma håll som tidigare. Nu såg det snarare ut som om hon försökte undvika att trampa i gräset. Hon satte ner fötterna på stenar och grenar och sträckte ut stegen för att kunna placera fötterna exakt rätt.

Den gamla kvinnan som såg henne komma hoppande tänkte att det var en egendomlig flicka. Tvärt försvann stigen in under ett tätt buskage och flickan lyfte blicken. Det var då hon fick syn på kvinnan. Kvinnan som satt uppe i trädet var mycket liten och hade kläder i olika gröna nyanser som gjorde att hon nästan inte syntes alls. Hade det inte varit för den stora röda papegojan på hennes axel hade hon nog varit osynlig. Flickan tänkte att det var en egendomlig dam. De stirrade på varandra.

Stanna

En solstråle smeker mig över kinden och halvslumrande drar jag handen över ansiktet för att peta bort den. Genom springan i fönstret hör jag fåglarna kvittra. Jag sträcker på mig och vänder mig mot dig. Burrar in mig mot din armhåla och lägger armen över ditt bröst. Du vrider lite på dig och mumlar något osammanhängande. Genom huden hör jag ditt hjärtas lugna, fasta slag. Precis nu kan tiden gärna få stanna.