2010:159 Bönhörd

De korta andetagen rev i halsen. Smärtan högg i vänster sida, men han trängde bort alla tankar och koncentrerade sig på att springa i mörkret. Han måste tillbaka. Tiden höll på att rinna ut och han måste tillbaka till den enda plats på jorden han svurit att aldrig återvända till.

Mörkret lindade sig kring hans steg, men han blev aldrig osäker på var han skulle sätta foten. Kroppen kände varje del av stigen, varje vindling och varje krök. Huvudet böjde sig i rätt stund för grenarna och hade det inte varit för stanken hade han kunnat njuta av att var del av naturen. Nu stod porerna vidöppna och vittnade om skräcken som härjade inom honom.

Några hundra meter till. Skogen öppnade sig plötsligt och när månen oförhappandes skickade en stråle genom molntäcket såg han huset som ruvade olycksbådande i mörkret. Hjärtat slog som en stånghammare och om han inte var ensam i mörkret skulle hans hjärta definitivt förråda honom. Han slog av något på stegen, rundade huset och famlade med händerna framför sig tills han kände de gistna bräderna från vedboden. Det prasslade på marken, men han var nu bortom skräcken. Han kastade sig ner på marken vid vedbodens ena hörn och började gräva med händerna. Marken var hård och fingrarna blev snabbt sönderrivna.

- Gode Gud, låt den vara kvar. Gode, gode Gud, låt den vara kvar, mumlade han om och om igen.

Han borde ha känt den vid det här laget. Hans rörelser blev långsamma och hans lystrade. Hade han trots allt kommit för sent? Låg de redan i mörkret och väntade på honom? Tittade på honom med sina mörkersikten?
Han tog några kraftiga tag till med högerhanden och kände hur han stötte emot något kallt och hårt. Instinktivt vällde energin fram inom honom när hans hand kände igen formen.
Ja! Han hade blivit bönhörd!

Långt borta hörde han ljudet av en bilmotor.