Övning 213 - Erbjuda stöd

Cykeln var gammal och rostig. Pedalerna var skeva, men hjulen snurrade. Martin hade hittat cykeln i den gamla förrådsbyggnaden bakom föräldrahemmet. Gården hade stått tom sedan begravningen. Några gånger hade han åkt dit för att vattna blommorna, men varje gång blev han kvar där med flaskorna. Satt vid köksbordet och tittade tomt framför sig medan han målmedvetet tömde whiskyn.

De första försiktiga solstrålarna syntes vid skogsbrynet och Martin ruskade på huvudet och kroppen som för att påskynda förbränningen och bli klarare i huvudet. Och för att bli av med den där oron i kroppen. Det var något som var annorlunda på gården. Något han inte kunde sätta fingret på, men som gnagde inom honom. När han kom körande upp till gården igår kväll kunde han ha svurit på att det lyste i ett av fönstren, men när han väl var framme på gårdsplanen var allt mörkt och tyst. Han hade gått igenom hela huset och inte funnit något ovanligt. Han hade vattnat blommorna både inne och ute och han hade gått en lov runt ägorna. Vad skulle han egentligen med gården? Han hade ju sitt liv inne i stan. Han borde sälja, men han hade starka band till huset där han vuxit upp och han hade skjutit på beslutet. När han hade vattnat tog han fram ett glas ur skåpet och en ny flaska ur kistan. Han satte sig vid köksbordet.

Så hade han suttit när han plötsligt väcktes ur sin halvslummer av faderns välbekanta steg ner för den branta trappan från övervåningen. Martin for upp och ut genom dörren. Hjärtat bankade och whiskykväljningarna fick närapå magen att vända sig ut och in. Han måste ha drömt. Han kastade en lång blick på huset som låg där och ruvade och tänkte ”Jag går aldrig in där igen.” Han var tillräckligt klar i huvudet för att inse att han inte borde ta bilen och det var därför han hade letat fram den gamla cykeln. Allt verkade lugnt nu och i det svaga solljuset intalade han sig att det var hans undermedvetna, i kombination med spriten, som spelat honom ett spratt. Det fanns ingen annan här än han själv, men ändå ville han härifrån så fort som möjligt.

Han hävde sig upp på cykeln och tog några tag med pedalerna. Styret var lite skevt och han vinglade hit och dit medan han försökte hitta balansen. Cykelturen fick ett tvärt slut när han for rakt in i den vänstra grindstolpen och föll handlöst till marken.
- ”Ta min hand, jag ska hjälpa dig upp.” hörde han en röst.
Martin öppnade ögonen och såg hur himlen åkte karusell ovanför honom. Han försökte sätta sig upp. Framför honom stod en ung kvinna. Hon hade en lång klänning på sig och höll ut sin hand för att hjälpa honom. Han tog handen som var varm och mjuk och kom upp på fötter. Han hade fått några skrubbsår och rivit sig på en tistel, men benen verkade hela. Kvinnan tog tag i cykeln och ställde den bredvid honom.
- ”Vart är du på väg?” frågade hon och vände sig mot gården.
Han snarare hörde än såg hur cykeln plötsligt välte där den stod. Stödet hade gått av.