Övning 216 - En daglig dos

Hör jag steg i trappan? Eller har jag blivit så svag att jag inte att jag inte kan skilja verkliga ljud från skriken och jämmern i min förvirrade hjärna? Jag ligger på vinden och drar flämtande andetag som raspar och river i min hals. Magen är tom, men det är inte därför det känns som ett gäng hullingförsedda krokar sitter fast och river i mitt inre. Hur länge har jag legat här uppe på vinden? Det måste vara flera veckor. Kanske kom jag hit en onsdag. En onsdag som var mulen och grå, tyngd av de dofterna från hennes trädgård. Jag kom hit av egen fri vilja. Hon hade skickat mig ett brev. Det var allt som behövdes. Ett brev där hon bad mig komma för hon behövde hjälp. Så glad, så glad över att vara behövd!

Men nu ligger jag här, och ja, det är steg jag hör. De skrämmande, hasande stegen som jag vet kommer till mig. Hon kommer stå vid min sida och nicka förnöjt när hon ser mitt eländiga tillstånd. Jag är så svag att jag är fjättrad vid britsen trots att hon har lossat alla band. Kanske har hon förgiftat mig. Kanske kommer jag bara bli svagare och svagare tills kroppen är ett tomt skal och jag själv singlar iväg som en svag rökslinga i morgonljuset. Det finns en liten springa i taket. Ibland når solljuset igenom som en svag glimt av världen utanför. Genom den springan ska jag smita och lämna mitt eländiga skal här på britsen.

Nu är hon här. Jag känner hennes närvaro trots att jag inte förmår öppna mina ögon mer än till smala springor. Hon petar på min magra arm och jag känner hur hon torkar av salivsträngen som hänger i min mungipa.
- ”Det dröjer inte länge nu, min lilla vän”, sa hon. ”Snart är det dags och jag ser på dig att du är redo. Gapa och svälj som en duktig flicka nu!”