Övning 218 - Detaljer

Hypnotisören hade med sin röst fått hennes totalt avslappnad. Hon halvlåg i fåtöljen och lyssnade, nej hörde, han behagliga röst i bakgrunden. Hon var medveten om vad som skedde, men det var som ett mjukt filter mellan henne och resten av världen.

- Nu vill jag att du tänker på en känsla du haft och som du gärna skulle vilja uppleva igen, sa rösten, och då kände hon hur hon liksom flög fram i böljande, men lite skumpiga rörelser. Hon kände hur håret ven runt huvudet och hon hörde klappret av snabba hovar på stigen.

- Jag rider, sa hon. Jag rider på Shadow och han är den snabbaste häst jag ridit.

- Bra, du älskar att rida förstår jag, sa rösten, berätta om Shadow.

- Han är ett halvblod. Halvblodsprinsen kallar jag honom. Han är den vackraste häst jag sett! Han är exakt 166 cm i mankhöjd. Fux. Mörk fux. Fantastisk färg. Som karamelliserad kastanj. Starka ben, långa känsliga öron. Intensiva ögon. Och så fläcken förstås. Skönhetsfläcken som gör honom unik. Den sitter precis där halsen börjar. En vit fläck.

- Okej, då vet jag lite mer om Shadow, men hur ser det ut i stallet och vilka är det som bor där?
- Åh, du menar stallet på säteriet. Det är ju alltid väldigt rent och prydligt där. Inte ett halmstrå på fel plats, om du frågar mig. Jag undrar om det är Janne som sköter om allt så himla pedantiskt?
- Vem är Janne?
- Jamen, Janne du vet, som har sitt lilla rum intill stallbyggnaden och går där hela dagarna. Han som har ljust, ljust, nästan vitt hår och lite utstående blåa ögon. Bulldoggen, brukar vi kalla honom. Haha, fast det är ju inte så snällt förstås. Men han är snäll. Har alltid gjort i ordning Shadow åt mig när jag kommer. Han vet exakt vilken sadel och vilka grejer jag vill ha. Han är underbar. Han lyder min minsta vink.

Hon log i fåtöljen och makade sig tillrätta.

- Är det alltid så med honom?
- Mmm, utom en gång. När han blev så himla arg. Jag hade ridit länge och Shadow var alldeles svettig när vi kom in. Vi kom senare än väntat också. Han var helt galen. Han skrek och skällde och sa att jag aldrig fick komma dit igen. Att jag hade plågat Shadow för sista gången och sedan tog han ett kliv framåt och jag såg hur hans ögon stod ut och jag minns att jag tänkte att snart ploppar de ur skallen på honom och när jag tänkte det tog han tag om min hals och…

Hon flämtade nu och tog sig om halsen.

- Luft, jag måste ha luft.
- Lugn, du vet att du sitter här i fåtöljen hos mig. Andas bara djupt och lugnt.
- Luft, skrek hon, och nu kunde han se att hennes ansikte var alldeles rött och hur ögonen sakta höll på att vända sig uppåt. Mitt på halsen såg han vita avtryck som av fingrar.