Övning 329 - Fördela

Det var tyst i rummet. Overkligt tyst. Nästan som om hela salen höll andan. Allas ögon följde fröken när hon med varsam hand tog fram de fem kuverten. Fem kuvert skulle fördelas på tjugo barn. Vi var många som hade arbetat hårt hela terminen för att idag få ta emot ett kuvert. Några visste förstås helt säkert att de inte skulle komma i åtnjutande av dess fördelar, men desto fler närde dock förhoppningar.

Ett kuvert öppnade dörrar för nya möjligheter. Barnen på vår skola kom från de allra fattigaste miljöerna och för flertalet väntade bara det hårda arbetslivet. I kuverten låg ett stipendium samt ett personligt rekommendationsbrev från rektorn som skulle kunna bana väg för högre studier.

Jag kände svetten i handflatorna och bet mig i läppen tills jag kände smaken av järn. Jag ville inget högre än att få ge mig av mot nya utmaningar. Jag hade gott läshuvud och hade kämpat hårt hela terminen med ett stipendium i sikte. Men konkurrensen var hård och jag kunde inte vara övertygad om att jag hörde till de utvalda.

Nu började fröken gå runt i bänkarna. Först stannade hon vid Antons bord. Han sken upp och sträckte på ryggen. Nästa gång stannade fröken hos Lilian. Det var underligt. Lilian hade inte utmärkt sig den här terminen. Nåväl, då ökade nog bara mina chanser att vara i de utvaldas skara. Nästa stipendium gick till Bernt. Han såg sig stolt omkring och jag såg att han hade svårt att sitta still. Han ville jubla och dansa. Två stipendier kvar. Nu gick fröken mot mitt bord. Men precis innan hon var framme vek hon av och vände sig mot Lennart. Hon räckte honom det fjärde kuvertet och jag kunde se hur hans hand darrade när han skulle ta emot det. Nu. Nu måste det vara min tur. Jag försökte fånga frökens blick, men hon väjde undan och såg sig istället om i salen som darrade av förväntan och undertyckt iver. Slutligen vände hon sig om till Ingrid och räckte henne det sista kuvertet. I salen hördes en lång suck när alla som hållit andan nu släppte taget. Jag såg ner på bänkskivan och tänkte på alla timmar jag suttit vid fotogenlampan och läst långt in på natten. Jag tyckte verkligen att jag var värd ett av de fem stipendierna. Jag var förfördelad.