Utmaning 194 - Att gå i mål

Den 12 juli 2009. Äntligen var den stora dagen inne! Dagen som hon drömt om i hela sitt liv. Dagen då hon skulle spela huvudrollen. Mia vaknade med ett ryck och satte sig upp. Såg sig omkring. Checklistan låg på sängbordet. Henrik låg och småsnarkade bredvid henne med öppen mun.
- ”Typiskt att han sover som en gris, när jag bara fått glimtar av sömn genom hela natten. Och det är jag som ska stråla idag.” tänkte hon och ryckte ilsket av sig täcket. ”Äh, låt honom sova, han är ändå bara i vägen när jag ska fixa det sista.”
Mia ställde sig upp och gick in i badrummet. Kollade sig kritiskt i spegeln. Jodå, det skulle nog duga. En bra foundation skulle dölja den svagt skönjbara skuggan under ögonen. Håret var nyklippt och tonat. Träningen de senaste månaderna hade gett resultat. Hon var ingen sylfid, men skulle duga riktigt bra. Hon gick in i köket och fixade en snabb frukost samtidigt som hon gick igenom checklistan. Frisören klockan tio, hämta buketten (det fick Henrik göra), kolla att kyrkan är smyckad (detta hade föräldrarna åtagit sig. Något skulle de väl göra – så som hon hade slitit för detta det senaste halvåret.) Fotografen kl. 14. 30 och sedan kl. 16.00 var det dags. Jodå, det skulle gå bra. I tankarna gick hon igenom logistiken, var det något som kunde gå snett? Bordsplaceringen? Tänk om någon inte dök upp? Eller ännu värre, tänk om någon dök upp som inte hade osat? Hon skulle bli galen! Ja, det skulle hon verkligen.
Mia svirrade runt och fixade det hon skulle. I sista minuten innan hon skulle till frissan väckte hon Henrik.
- Kom nu ihåg att hämta brudbuketten! Det är det enda jag ber dig om! skrek hon uppfordrande innan hon smällde igen dörren. Hon stack in huvudet igen. ”Och att komma i tid till kyrkan förstås”.
Mia sjönk ner i stolen hos frisören. Hon hade varit där tidigare och diskuterat uppsättningen, så nu kunde hon lugnt luta sig tillbaka. Det var då tankarna kom. På hur hon och Henrik hade haft det på senaste tiden. De hade grälat en hel del. Betydligt mer än tidigare. Mia hade börjat reta sig på Henrik. Hur han jämt slickade sig på överläppen när han funderade. Och hur han tänjde sina fingrar så att det knäckte i lederna. Hon rös till där hon satt. Nåväl, det skulle nog bli bra. Bara den här dagen var över. Tankarna kom farande på allt hon hade fixat inför den här dagen. Vilken projektledare hon var! Det här borde hon egentligen skriva in i sitt CV. Mia sträckte på sig och log. Allt skulle gå bra och hon hade gjort ett fantastiskt jobb.
Några timmar senare flöt allt fortfarande enligt schemat. Fotograferingen var avklarad och hon och Henrik stod i vapenhuset. Gästerna hade kommit och alldeles strax var det dags att gå in. Henrik var fin i sin frack. Lite töntig förstås, men fin också.
Klockorna ringde och nu klämde organisten igång med Mendelssohn. Traditionellt skulle det vara. Mia tog Henrik under armen. Han vände sig mot henne och log: ”Nu Mia, börjar vårt livs resa”!
Hon darrade till, förvirrad. Men Henrik tog tag i henne och de började gå uppför gången.
”Nu börjar det” upprepade Mia för sig själv. ”Men det här är ju målet. Som jag har slitit för det här. Ska det här vara början?”.