Utmaning 181 - En början

Han är inte farlig, sa mannen och tog i med alla krafter för att hålla in besten som drog i kopplet. Bara väldigt social, försäkrade han och djuret morrade. Jag hoppades att den inte hade fått korn på vad jag hade i väskan. Det vore inte bra, inte bra alls.
Hunden gav till ett skall och hoppade högt upp mot min strupe. Jag ryggade tillbaka samtidigt som hundägaren skrek till och ryckte hårt i kopplet.
- ”Skärp dig Lillen” hutade han åt hunden. Och till mig:
- ”Jag vet inte vad som tog åt honom. Han brukar aldrig bete sig så här.”
- ”Heter han Lillen?” Det lät i mina öron som något sorts practical joke. Hunden var den största Grand Danois jag någonsin sett, med en mankhöjd som kunde tävla med en häst. Om han fick vittring på det som låg i min väska skulle det vara ute med mig.
- ”Ja, han var den minsta valpen i kullen” sa mannen, ”men det har han ju tagit igen med råge nu.”
- ”Det är väl anabola för hela slanten tänkte jag”, medan jag långsamt backade undan några meter. Hunden borrade in sin blick i min och ett lågt morrande långt nerifrån strupen hördes. Jag blängde tillbaka så gott jag kunde och det hade tydligen effekt för plötsligt, men mycket långsamt, började Lillen sätta sig ner. Först bakbenen och rumpan, sedan ner med magen i marken. Han sträckte ut sina långa framben och morrandet gick över i ett litet gläfs.
- ”Du store tid! Hur gjorde du det där?” Mannen såg så förvånad ut att hans ansikte liksom sträcktes ut i ett långt O.
Men inte nog med det. Hunden vältrade över på rygg och började gny. Han rullade fram och tillbaka med blottad strupe och gnydde samtidigt som han gav mig långa blickar. Jag hade inte mycket till val. Antingen fick jag kasta mig handlöst ner för slänten och hoppas att en sådan plötslig manöver skulle överraska monstret. Om jag bara överlevde tills jag kom ner i dalen s ha en chans att ta mig in i min bil som stod parkerad där. Kom jag bara in i den skulle mina chanser öka avsevärt. Eller också fick jag vackert plocka fram det jag hade i väskan. Jag såg mig omkring, hunden spände sig och följde min blick. Nej, jag hade nog ingen chans att komma undan. Långsamt, mycket långsamt, la jag handen över låset på väskan. Hundens blick följde mig uppmärksamt. En hastig rörelse och jag skulle vara förlorad. Jag öppnade klaffen och stoppade ner handen. Hunden satte sig upp och ömsom morrade ömsom gläfste. Han visste uppenbarligen inte vad han skulle ta sig till. Min hand fick tag i det som låg i botten på väskan och slöt sig kring det. Jag drog upp handen och höll fram det som hade gömt sig i väskan. Det var ett ben. Det största och saftigaste hundben man kunde tänka sig. Lillen gnydde högt av förväntan och stora klafsiga droppar rann från hans mun.
- ”Såja Lillen” sa jag, ”nu ska du få det största saftigaste ben du någonsin fått vittring på.”
Hunden tog benet och började slita och dra frenetiskt. Han fick loss stora köttslamsor och han ylade tacksamt. Jag tittade på hundägaren som såg om möjligt ännu mer förvånad ut. Det här var nog inte riktigt vad han hade väntat sig. Jag såg mig om igen. Och sedan gjorde jag det. Jag kastade mig handlöst nerför slänten till vänster om mig. Jag försökte rulla ihop mig till en boll för att undvika att bli alltför sönderslagen. Jordkokorna yrde och jag fick några rejäla smällar av stenarna som rullade vidare tillsammans med mig. Jag rullade in i ett taggigt snår, men vidare tjutande av smärta. Slutligen tjongade jag med en duns in en liggande trädstam. Yr i huvudet försökte jag sätta mig upp. Jag kände försiktigt på mina ben och armar. Jag var sönderslagen på utsidan, men benen hade hållit. Jag höll mig i trädstammen och reste mig långsamt upp. Ungefär hundra meter till höger om mig såg jag en röd fläck som inte kunde vara något annat än min bil. Mödosamt började jag linka mot den. Det gick inte så fort, men efter en stund var jag ändå framme. Av eventuella förföljare hördes inte ett ljud. Bilnyckeln låg kvar i min byxficka och jag tog fram den och låste upp. Först när jag satt i förarsätet öppnade jag klaffen på min väska. Försiktigt kikade jag ner i den. Jodå, det låg kvar. Det var ett under att jag kommit undan Lillen. Det hade verkligen inte varit bra om han fått korn på vad jag mer hade i väskan. Inte bra alls.