Utmaning 193 - Vakna

Det var något som surrade. Inte som en insekt. Nej, det var ett mera statiskt surrande som monotont upprepade en ton som allteftersom likt en melodi trängde in i hennes medvetande. Kunde det vara klockradion som surrade? Eller kanske något element som klunkade? Nej, det var ju sommar och elementen var tysta och snälla. Hon dåsade bort igen, hade ingen brådska att vakna. Gårdagkvällen var färsk i hennes minne och hon ville njuta lite till av det. David hade kommit och hämtat henne igår kväll hemma i föräldrahemmet. Han hade hälsat på hennes föräldrar och hon såg den imponerade blicken i deras ögon. Äntligen hade hon presenterat en kille som de verkade gilla! Hon smålog åt minnet av hur de hade diskuterat vilken restaurang de skulle gå på och hur hennes far högröstat och i detalj hade beskrivit bästa vägen dit.
Vilken kväll det hade varit! Hon hade njutit av varje sekund på den lilla restaurangen och de hade haft en rolig och otvungen kväll! Det var så lätt att vara med David! Han hade kört upp dem till utsiktspunkten uppe på berget och de hade suttit där och tittat ut över stadsljusen på andra sidan. Den första kyssen hade varit öm och frågande och hon hade blivit förvånad över sitt eget gensvar. Hon hade nästan inte velat släppa taget, när han drog sig ifrån henne och ordnade till sin klädsel. Men han hade ju rätt förstås – de hade ingen brådska.
Surrandet tilltog och hon kände sig plötsligt otålig! Det var dags att stiga upp och leva fortsättningen på den härliga gårdagen. Hon blev medveten om rörelse omkring sig och ett diffust mumlande. Och plötsligt kände hon hur tung kroppen var. Alldeles stel och konstig. Ljuset flimrade mellan ögonfransarna när hon samlade kraft och öppnade ögonen. Rummet var alldeles ljust. Väggar och möbler var vita och en vitklädd figur stod vid fotänden.
- Välkommen tillbaka till livet! Du har legat i koma i nio år.