Utmaning 192 - Balans

Vi är i balans när vi inte älskar. När vi kan skratta och prata otvunget. När jag känner mig lugn och trygg i förvissningen att du känner precis som jag. Det vill säga att du inte känner något alls. Och skulle du känna något litet så trycker du genast undan känslan och låter ingenting fylla dig istället. Då kan jag njuta av att vara din vän. Jag njuter av din röst och dina tankar. Jag njuter av våra diskussioner, av motståndet du ger. Då tänker jag att så här ska det alltid vara.
Det är då det händer. En alltför lång blick, en hand som snuddar min, en alltför vågad dans en midsommarafton. Jag känner hur hela världen skälver och balansen förskjuts. Jag drar mig undan, men drömmer om dig i hemlighet. När jag älskar är vi i obalans. När du älskar är vi i obalans. När vi båda älskar är tillvaron ett inferno som vi vänder ryggen. Då vänder vi oss inåt mot våra familjer. Jag sover tätt intill min man och tänker på hur mycket jag älskar honom medan jag drömmer om din varma andedräkt. Du röjer på tomten, målar om ert hus, skjutsar dina barn hit och dit tills stormen lagt sig. Tills vi kan andas lugnt och tryggt och vågar se varandra i ögonen igen. Då kan vi åter skratta och prata. Då kan vi njuta av varandra. Vår relation bygger på att vi inte känner någonting. Då är vi i balans.