Utmaning 212 - Att skörda

Motståndet började minska. Hon tog ett djupt andetag och klämde lite hårdare. Några ryckningar i den magra kroppen och sedan blev den slapp. Hon höll kvar ännu en lång stund.
- ”Nu får du skörda vad du sått i alla år”, sa hon tyst till skalet som var kvar av den kvinna hon vuxit upp med.
Hon såg sig omkring i det lilla rummet. Det såg ut som det alltid gjort. Mörkt och smutsigt. Allt som en gång varit vitt hade nu fått en gulbrunaktig ton. I hörnet där hennes säng hade stått stod en gammal gungstol. Det är något rogivande över gamla gungstolar. Man tänker sig att här sitter en liten mormor och stickar till sina barnbarn medan hon nickar till då och då. Så hade det aldrig varit i det här huset. Ingen ro över huvudtaget. Bara gnäll och hårda ord. Inga slag. Men ord som nötte sig genom medvetandet, in i själen, tills de stod ristade ända in på skelettet. ”Du är då inget värd”, ”Dig har man fått för sina synders skull”, ”Om hon bara hade kunnat hålla ihop benen” etc etc tills det inte fanns någon anledning att någonsin säga något mera. Hon visste det ändå. Det var det första hon tänkte på morgonen, det sista hon kände på kvällen och det följde henne in i de plågsamma mardrömmarna. Mardrömmar där hon gick över golv fulla med glasskärvor medan folk stod på rad och jublade.
I alla år hade hon varit hunsad av den gamla. Passat upp henne, varit en riktig piga. Inte hade hon protesterat inte. Det gör man inte. Man vet inte om att livet kan vara på något annat sätt. Men nu hade hon i alla fall protesterat. Och mer än det. Hon hade satt stopp för alla fortsatta kränkningar.
Hon ryckte till. Hur länge hade hon stått här? Hon släppte taget och såg ner på sina fingrar. De var röda. Kvinnans hals bar röda märken, men kroppen var blek. En odör spred sig i rummet av skräcken som runnit ur kvinnan i dödsögonblicket.
- ”Hej då, mormor”, sa hon och gick ut.