2010:100 Hundra dagar

Hundra dagar av ensamhet. Hundra stilla dagar på landet med fågelsång och blomsterfröjd och en tickande bomb i kroppen. Varje morgon vaknade hon lite svagare än dagen innan, men lite lättare till sinnes. Hon gick ut på farstutrappen och såg ut över ängarna. Luften var hög och klar och hon drog girigt ner den i lungorna och kände hur den fyllde henne. Hon hukade sig över blommorna och drog in dofterna i näsan. Hon stack händerna i jorden och kände den fuktiga myllan. Aldrig hade hon varit mer levande än nu när tiden var förbi.

I det spegelblanka vattnet i tunnan under stupröret såg hon sig själv blekna bort från dag till dag. Hon kände sig fri. Fri från rädsla och ångest. Fri från skam och förtryck. Fri från ansvar. Under hundra dagar hade hon tänkt över sitt liv och funnit att det varit gott. Hon hade löst upp knutarna i den gamla väven och sett de fina trådarna som ändå höll ihop den. Hon hade tagit farväl av fåglarna och blommorna, av havet och skogen. Hundra dagar var till ända. Hon var redo.