2010:108 Lova

Det var inte första gången jag lämnade allt. Det hade blivit något av ett signum för mig. Ankra upp några år med en stilig karl. När slentrianen kom smygande backade jag reflexmässigt. Packade ner mina tillhörigheter i båten och seglade vidare mot nya äventyr. Underbart!

Nu stod jag vid rodret. Trots att det var tidigt morgon var vinden redan kraftig. Magnus låg säkert kvar där jag hade lämnat honom under täcket hemma i sin lägenhet. Om jag blundade kunde jag se hans i sömnen sårbara ansikte. De kantiga dragen utslätade och fridfulla. Jag ryckte till och kollade snabbt av instrumenten och sjökortet. Det hade gått långt den här gången. Vi hade haft det så fint. Magnus gav mig det motstånd jag så väl behövde. Vi hade roligt tillsammans, och behöll alltid den där spänningen som jag behövde. Jag kunde aldrig vara riktigt säker på hans nästa drag. Vi utmanade varandra på alla plan.

Jag blinkade i den tilltagande vinden och kastade förargat med huvudet. Vilken idiot han var som förstörde allt. Och så smart att han nästan hade lyckats. Förändringen hade kommit smygande omärkligt. Det kunde vara en blick eller ett tonfall. Så sublimt att jag lät det passera. Inte ens när han började prata om att sälja sin lägenhet blev jag riktigt på min vakt, trots att ”RED ALERT” pulserade ur varenda por i hans kropp. Hans kropp som jag inte ens då kunde tänka tanken att avstå ifrån.

Hjärtat började skena när tankarna på gårdagen kom tillbaka. Han var fan inte klok! Vi kopplade av efter klättringen med kaffe och fika på filt uppe på kullen när Magnus plötsligt tog min hand och sa ”Lova att du stannar hos mig – lova det!” Perplex hade jag stirrat på honom och lovat.

”Idiot”, muttrade jag, drog åt mig rodret och lovade upp mot vinden.