- Gapa!
Det sjabbiga lilla rummet. Den sura lukten av skräck och vanmakt. Tre mörkklädda män och en revolver. Inte för att det behövdes. Jag skulle göra precis vad de förväntade sig. Alla broar brända, inget hopp om att räta ut detta krokiga lilla liv. Jag gapade och svalde den första kapseln. Det var lättare än jag väntat mig. Kände hur den, sval och hård, gled ner genom strupen.
- Bara 49 kvar, knarrade Raoul. Och nu fixar du det här. Vårt tålamod är slut när det gäller dig.
Tystnaden la sig i rummet och det enda som hördes var mina taktfasta gulpningar. En utomjording hade invaderat min kropp. Känslan av att sväva i dödens absoluta närhet. Om en kapsel skulle spricka var jag dödens lilla lammunge. Om jag skulle klara mig genom tullen väntade Platon på mig. Då var jag dödens lilla lammunge. En behållare var jag.
- Ok, jag är klar.
Jag försökte resa mig, men vinglade till och kände hur magen drog ihop sig. ”Inte kräkas, inte kräkas” tänkte jag och Raoul tog ett hårt tag i mig och tryckte upp mig mot väggen. Han borrade in revolvern mot min hals och instinktivt rapade jag. Han vände sig om i avsmak.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ingen situation man vill vara i direkt. bra . Skönt med rapen.
SvaraRaderaBra! Vände mig först emot "dödens lilla lammunge", men när du upprepade det, var det plötsligt OK. Vad jag absolut, oreserverat vänder mig emot är lingon till strömming!!! Några principer måste man ha.
SvaraRaderaLäskigt! Men en rolig och skrattframkallande kommentar på slutet med rapen! Gillar "dödens lilla lammunge", stämmer bra överens med slutklämmen och rapen tycker jag.
SvaraRaderaMotbjudande och ännu mer motbjudande är mannen som vänder sig om i avsmak. Vilken grobian! Du märker att jag blev arg, alltså en jättebra text som berör.
SvaraRadera