söndag 11 april 2010

2010:101 Anfall

Det började skymma och jag borde inte alls vara ute ensam. Vi skulle haft ett kort möte i gruppen, men det hade dragit ut på tiden. Så många starka viljor, så många briljanta hjärnor. Jag var stolt över att vara där över huvud taget. Om så bara för att koka kaffe. Nu småsprang jag över de slitna kullerstenarna tillsammans med andra försenade människor som liksom jag hoppades att de skulle hinna hem innan utegångsförbudet trädde i kraft.

När larmet gick hade jag en knapp kilometer till min lilla lägenhet. Jag såg mig om i panik när jag hörde dånet från flygmotorerna som närmade sig.

- Kom här!

Någon tog ett hårdhänt grepp om min arm och drog mig mot en källardörr där ett antal människor mer eller mindre slogs för att komma in. Jag försökte vänta, men folk bakom mig pressade på och till slut var vi alla inne i den mörka fuktiga källaren.

Lukten av mögel kliade i näsan. Vi hade inga lampor. En ung kille tände en tändsticka och vi såg en skymt av några cyklar i ett hörn. Ett par säckar potatis stod lutade mot väggen. Tändstickan slocknade.

- Jag har inte så många kvar, sa killen och vi blev stående i mörkret.

Ovanför våra huvuden föll bomberna. Marken skakade, men huset vi befann oss i stod uppenbarligen kvar. I mörkret blev alla ljud så påtagliga. Förlorar vi ett sinne skärps de övriga. Jag hörde mummel och halvkväden gråt, prasslet av tidningspapper någon hittat och försökte sätta sig på. Jag hörde det snabba rasslet av små springande djur. Jag tog av mina handskar och bredde ut dem på golvet och satte mig. Det skulle bli en lång natt.

2 kommentarer:

  1. Bra, trovärdigt. Gillar prasslet av tidningspapperet bäst och fantiserar om vad det var för grupp som träffats

    SvaraRadera
  2. Gillar att någon som du är nyfiken på mig! Tyvärr finns jag inte med längre texter i cyberspace; det är ont om längre texter av mig över huvud taget. Jag har en roman som ligger på ett par förlag och väntar och så har jag skrivit ett par noveller som jag vuxit ifrån. Du får nöja dig med puffarna så länge!

    SvaraRadera