2010:98 Efterlängtad

Du står i min hall och pratar om vardagliga ting. Jag nickar på rätt ställen, men tänker på dina armar. Jag tänker på hur dina armar skulle kunna hålla mig och jag tänker mig in i din trygghet och värme. Du fortsätter prata om familjelogistiken och hur kul det vore om vi kom över till er på middag någon kväll. Jag tänker på dina blå ögon och undrar vilken himmel som har lånat dem sin färg.

Du tystnar och tittar på mig. Du vet precis vad jag tänker. Vi har stått så här förut. Vi har pratat om våra förbjudna känslor i logiska, analytiska meningar. Torrt konstaterat att vi är lyckliga i våra familjer, att vi kan leva med vår längtan, att allt är okej. Jag möter din blick och säger att middag vore trevligt och varför inte på söndag? Du tar en halvt steg mot mig, men hejdar dig. Bra, säger du, då ses vi runt sexsnåret på söndag. Sexsnåret tänker jag och hjärnan spårar fullständigt ur i bilder medan jag öppnar ytterdörren för dig. Jag ser din ryggtavla när du går och jag känner hur du skaver i mitt hjärta.