2010:95 En ny vana

Försoning

En hastig blick upp på klockan bevisade det han redan kände i kroppen. Arbetsdagen var slut. De andra omkring honom började som på en given signal lägga tillbaka sina redskap och som ett oändligt antal myror på väg till stacken försvann de ut ur lokalen. Han följde med den sista klungan och kom ut i omklädningsrummet. Den sura lukten av svett kände ingen av dem längre och med nollställda ansikten bytte de om och gick hem.

Som vanligt vek han av till höger och fortsatte den långa vägen ner mot centrum. I mer än fjorton år hade han gått den här vägen till och från jobbet. Han registrerade inte längre de olika byggnaderna, groparna i asfalten eller hur klottret kom och gick efter behag. När han kom ner till korsningen vid kyrkan tvekade han ett ögonblick, men svängde sedan av och gick in genom de höga grindarna. Första gången han gick in här var för några veckor sedan när en svart fågel satt och sjöng på grinden. Förvånad hade han tittat på den och utan att tänka vandrat in på kyrkogården. Han hade aldrig varit här förut. Han gick mellan de låga gravstenarna och i ögonvrån såg han namnen fladdra förbi. Eller namn – han tittade mest på årtalen. Hur lång tid får en människa på jorden? Hur lång tid kan man begära? Eller snarare förvänta sig? Inte för att han hade uträttat speciellt mycket under sina år, tvärtom. Men det kanske inte var för sent?

Han kom fram till den svarta stenen och satte sig återigen på bänken som var lämpligt placerad för att han skulle kunna sitta ner och föra ett inre samtal med sina föräldrar.

- Det hade ni inte väntat er, va? Att jag skulle komma hit idag också? Jag som inte ens var med på begravningen för femton år sedan. Jag som har hatat er så innerligt alltsedan jag var en liten pojke. Jag förstår det knappt själv. När ni omkom förväntade jag mig att lättnaden skulle ge mig ett nytt liv. Att allt ont omkring mig skulle skingras, att jag skulle lämna min puppa och breda ut mina vingar. Men smärtan och hatet hade ätit sig fast i mitt inre och mina vingar var för svaga för att kunna lyfta med bördan. Femton år. Femton år utan er har lagt en liten tunn hinna runt det som gör så ont och gjort att jag nu kan tänka på er utan att skaka som av frossa. Jag vet inte om jag någonsin får ordentlig luft under vingarna, men jag tackar fågeln som lockade hit mig.

Han satt kvar en stund och lät tankarna flyga. Han tittade upp och såg att himlen var blå. Han tittade på marken och såg vårens första blommor. Han drog ett djupt andetag och kände luften fylla lungorna. Han hörde något knaka och kände något märkligt i kroppen. Islossning. Han reste sig upp och gick.