2010:107 Vända om

Ljuset från pannlampan räckte inte långt i det mörka vattnet. Jag kunde skönja konturerna av växtligheten på botten, men världen hade blivit grå. Det fanns inga färger och inga ljud. Jag kände mig som om jag var med i en stumfilm från 1920-talet. På jakt efter Atlantis skulle den kunna heta. Skillnaden var att det inte var en film och att det inte var Atlantis jag letade efter, utan vithaj.

Jag borde inte vara så nervös. Jag var väl förberedd. År av forskning, år av dykning. Jag var definitivt rätt för det här uppdraget. Vi hade gått igenom säkerhetsanordningen gång på gång. Inget kunde gå snett. Hjärtat bultade och jag kunde känna ryckningarna i högra ögonlocket under masken. Ovanför mig kunde jag se båtens köl, den var inte alltför avlägsen. Jag var heller inte ensam i den färglösa världen. En stor manet böljade framför mig som ett rymdskepp på väg mot en avlägsen galax. Under mig försvann plötsligt botten och när jag försökte följa den sveptes jag in i ett kompakt mörker. Blodet dunkade i tinningarna när jag försökte hitta balansen. Jag tog några prövande armtag för att få grepp om vad som var upp och ner. Känslan av att vara iakttagen fick mig att stanna upp i rörelsen och alla mina sinnen spändes. Sakta vände jag mig om.