2010:102 Sopgubben

Det blåste lite snålt där han stod på lastbilens bakre trappsteg. Ögonen tårades och med ena handen drog han ner kepsen över öronen. Bakom ratten satt Johnny och då kunde han alltid räkna med mjuka inbromsningar. Som nu. Han hoppade av och sprang uppför backen till de tre parhusen. De plikttrogna husägarna hade ännu en gång rullat ut sina sopbehållare så att det gick snabbt och enkelt att tömma dem. Kärlen var tömda och återbördade på sina platser på mindre än två minuter. Medan han hastade vidare till nästa grupp hus körde Johnny långsamt framåt. De hade den där växelvisa dansen i ryggmärgen. Springa, tömma, köra, tömma, springa, tömma, köra.

Trots blåsten var det en vacker morgon. Den där tiden på året när ljuset återvände och alla var fulla av löften. Det blev mer grovsopor då förstås, när det gamla skulle rensas bort. Folk ömsade skinn och han var den som tog hand om det gamla uttjänta. Han gillade det. Kunde inte tänka sig ett bättre jobb. Han var mycket utomhus, fick en hel del motion och hade trevliga arbetskamrater. I duschen när han kom hem på eftermiddagen fick han tid att gå igenom dagen samtidigt som all skit och alla bekymmer rann av honom och ner i avloppet. Det var felet som alla stressade kontorsråttor gjorde. De duschade innan de gick till jobbet istället för efter.

Johnny svängde in till kanten och sa att nu var det väl ändå dags för lite kaffe. De tog fram termosarna och satt där med sina rykande koppar och tittade på världen som höll på att vakna och enades om att sopgubbe, det var ändå det bästa man kunde vara.